Ariane Kochs påträngande roman är både komisk och klaustrofobisk
Påträngandet
Författare: Ariane Koch
Översättare: Ebba Högström
Förlag: Faethon
De intertextuella associationerna haglar över sidorna: Jean Genets psykodrama ”Jungfruleken”, Kafkas ”Förvandlingen”, Freuds drömtydningar … men schweiziska Ariane Kochs omsusade debutroman ”Påträngandet” hakar dock inte fast i någon av dem utan mest i sig själv. Här har den unga författaren i en kombination av språkligt handlag och formmässigt vågspel uppnått en idealisk balans mellan stil, ton, struktur och innehåll. Sedan tidigare har Koch arbetat med teater- och performancetexter och där övat upp sig i den fina konsten att frikoppla skrivandet från alla former av litterära principer och förväntningar.
Romanens fabel går att sammanfatta i två meningar: Berättarjaget, en ung ensam kvinna i ett stort hus i en liten stad, tar en dag emot en märklig gäst som visar sig bli långvarig och kameleontiskt antar en rad olika skepnader. Kvinnan hänger sig åt såväl obehaget av hans närvaro som åt lusten att härska över honom, tills det bisarra och växlande maktförhållandet tvingar henne till nya livsval. Att hon ser gästen som en ”ansamling av pusselbitar från olika pussel, att hans lemmar verkar härstamma från olika gestalter från olika epoker”, ger en lika tydlig som barock signal om den förfrämligande relationens komplexitet.
”Kochs formuleringskonst håller sig både på och mellan raderna och bjuder in till alla möjliga läsningar, ingen av dem fel.”
Koch osäkrar intrigen och förbryllar läsaren genom sitt psykogram av huvudfigurens aparta varseblivningar i nuet och återberättade scener från förr. Kan man lita på jagberättarens ord? Hur förhålla sig till romanen? Allegoriskt? Satiriskt? Psykoanalytiskt? Språkkritiskt? Kochs formuleringskonst håller sig både på och mellan raderna och bjuder in till alla möjliga läsningar, ingen av dem fel.
En litterär text som på så vis pendlar mellan skev komik och kallsvettigt fördärv, och där den knivskarpa detaljrikedomen konstant kolliderar med det drömska och gäckande, kräver förstås en översättare som förmår navigera mellan textens olika nivåer. Och detta behärskar Ebba Högström genom att hitta harmonierande uttryck till Kochs lustiga, lyriska och grymma ordvändningar och fint hänga med i de litterära humörsvängningarna. En vanlig utmaning vid översättningar av tysk prosa är annars de ofta långa meningarna, som helst inte sätter punkt mellan satserna utan på sin höjd ett löst förbindande semikolon. Koch är dock något koncisare, med ett enda undantag: en 17 rader lång mening, en härva av huvud- och bisatser och parentetiska inlägg som Högström smidigt lyckas binda samman.
Och att hon i en passage ersätter uttrycket ”hus och hem” (tyskans ”Haus und Hof”) med det mindre vanliga ”hem och härd” – och på så vis undviker missförstånd hos den svenska läsaren på grund av vad som följer i slutet av meningen – är inte någon ovidkommande detalj utan ett belysande exempel på den observans som påverkar helhetsintrycket av översättningen.
Att dessutom få nöjet att bekanta sig med en rad nyord såsom ”djurorgel” (Tierorgel) och ”handdammsugarterapi” (Handstaubsaugertherapie) förstärker onekligen lusten att uppehålla sig i den här märkligt klaustrofobiska romanens lekfullt alternativa språkvärldar.
