Att bära sitt barn trots växande hinder

Dessa känslor är grunden i norska Olaug Nilssens hyllade och uppmärksammade kortroman ”Till Daniel”, men bär de föräldrarna även genom svårigheter? Är glädjen och stoltheten tillräckligt stor för att orka hantera problem och en utveckling som går åt ett annat håll?

”Till Daniel” är en mammas berättelse om kampen med och för sonen som utvecklar autism några år in i livet. Barnets oberäkneliga livlighet och mörka aggressivitet kräver ett föräldraskap som ägnar alltmer tid, uppmärksamhet och energi åt honom, men inte endast i själva umgänget utan också för att försöka ge honom den hjälp han behöver och har rätt till.

Det är en läsning som tar mig rakt in i familjens miljöer, som får mig att se och känna sårbarheten, tröttheten och oron. Och hela tiden med de gnagande frågorna om varför och vad som kan göras.

Det är en roman som får mig att önska att jag satt med i en bokcirkel, för dessa svåra frågeställningar angår oss alla och stannar kvar inuti mig. Hur tar vi hand om varandra? Hur stöttar vi, hjälper och bär? Och var hittar föräldern själv kraft?

Genom olika tidsbilder fångas Daniels resa, och vi ser hur han på flera vis var tidig i sin utveckling ända tills ett överraskande och avgörande kliv in i en egen sfär. När mamman möter vårdens personal förstår dom henne inte, den Daniel hon pratar om är ju inte den Daniel som dom ser. Den han var är han inte längre.

Hon visar en film från en mobilkamera för att övertyga dem. För henne är det ju självklart att han är så mycket mer än en diagnos. Samtidigt behöver såväl sonen som föräldrarna hjälp, och det är tidskrävande insatser för att nå fram och känna att behandlingen omhändertagandet till slut blir rätt.

Vilken väg är till slut den rätta? När mamman får rådet om att det enda som gäller är att härda ut blir hon först förbannad. Efterhand inser hon tyngden i det rådet. Att härda ut. Men kärleken till sitt barn då? Hur håller man liv i den?

Det senaste året har jag läst ett flertal norska romaner, främst av kvinnliga författare, som övertygar på alla sätt. I språk, ämnesval och berättelsens form. Böckerna skiljer sig givetvis åt, men här finns en personlig närhet som vågar utmana både författaren och läsaren. Hit hör också Olaug Nilssen.