Fritiof Ajvides debut är rolig – men hade tjänat på att strykas ner
Våldet under huden
Författare: Fritiof Ajvide
Förlag: Bookmark
Snobbungarna på Östermalm och gängens springisar i orten bär likadana, svindyra märkesjackor. Alla lyssnar på samma svenska raplåtar, men signalerna de sänder ut när de formar sina fingrar som pistoler mot kameran och postar på Tiktok är naturligtvis diametralt olika. I den brytpunkten befinner sig S, en juristson som vill överskrida sin ordnade bakgrund och tycker sig påbörja den resan när han hamnar på psyket. Han fullbordar planen genom att skriva egna raptexter, beckna samt bli ”broder” med en äkta gängkriminell.
Det är ett intressant ämne och kallades alldeles nyss kulturell appropriering. S är uppfylld av musiken och ett fattigt, farligt liv fyllt av ziplockpåsar, heder och våld framstår som eftersträvansvärt. Han längtar efter gemenskap, närhet, autenticitet.
”En raptext må vara hur real som helst, är låten inte ordentligt mixad och nivåerna rätt inställda kommer den inte att komma till sin fulla rätt. Det är samma med romaner.”
Fritiof Ajvide äger en uppenbar berättarglädje och har många bra idéer. Hans debutroman är en salig blandning av sms-förkortningar, Yasin-citat, långdragna närmast pamflettartade samtidsrapporter, Snabba cash-romantik, svajigt ideologiska reflektioner kring utanförskap och lite allt möjligt, en melodramatisk och självreflekterande vänskap med ”broder” och en kärlek till ”lyriken”, språket, som redovisas genom diverse slumpvis inslängda rim. Det är kul, rörande och tyvärr rätt irriterande emellanåt. Allt som är roligt att skriva är inte nödvändigtvis roligt att läsa.
Romanskrivande handlar till stor del om att göra val. ”Våldet under huden” hade tjänat stort på att välja, och framför allt välja bort. Mörda älsklingar, tror jag, stryka spretigheter. En raptext må vara hur real som helst, är låten inte ordentligt mixad och nivåerna rätt inställda kommer den inte att komma till sin fulla rätt. Det är samma med romaner.
