Göran Sonnevi skriver stor poesi om kriget och kärleken
Där allt är kontrapunkt tid
Författare: Göran Sonnevi
Förlag: Albert Bonniers förlag
En av de mest kända svenska politiska dikterna är Göran Sonnevis ”Om kriget i Vietnam”, publicerad 1965. Den väckte stor uppmärksamhet med sin fräna kritik av ”USA’s vidriga krig”, men också för att den samtidigt placerade dikten i en igenkännbar svensk vardag, i Lund, med snöskottning, grannar på väg till sina arbeten och en sol som sakta ”stiger mot middag”.
Nästan 60 år senare, i aktuella diktsamlingen ”Där allt är kontrapunkt tid”, skriver Göran Sonnevi om kriget i Ukraina. Det är en lång dikt om de första 100 dagarna av Rysslands orättfärdiga attack och det är omöjligt att inte se parallellerna. Göran Sonnevi gör det; ”I mitt inre blandas kriget i Vietnam och kriget i Ukraina samman / Som delar av samma virvlande snö”. Snön som föll i Lund 1965 faller också här, in i dikten. Och krigets fasor är de samma; ”Morden / Utplåningarna av det mänskliga”.
Just det mänskliga spelar en stor roll i Göran Sonnevis poesi, även i den nya samlingen. Det är i sanning en humanistisk poesi, där den politiska analysen stöts mot en personlig förtvivlan, men också bryts av kärleksfulla noteringar, om naturen, fåglarna och möten med vänner och en ständigt närvarande livspartner; ”Mina fingrar i ditt hår, dess virvlar”.
”Med den poetiska strategin har Göran Sonnevi utövat betydande påverkan på modern svensk poesi, det är oomtvistat.”
Precis som i den förra samlingen, ”För vem talar jag framtidens språk” (2022), bjuds vi in i ett oavbrutet flöde av tankar och vardagliga göranden. Med den poetiska strategin har Göran Sonnevi utövat betydande påverkan på modern svensk poesi, det är oomtvistat. Inte bara innehållsligt, även den flödande formen och den skenbart hackiga men starkt strukturerade rytmen har gjort avtryck.
”För vem talar jag framtidens språk” handlade om pandemin, nu är det kriget i Ukraina som står i centrum. Och döden är ständigt närvarande, liksom den eviga glömskan, symboliserad av Lethe, glömskans flod, som Sonnevi beskriver som ”ett enda sammanhängande minne kontinuerligt brusfritt, en enda källa, oändlig”.
Den existentiella tonen skärps i de avslutande dikterna som är djupt personliga men också allmängiltiga. Det är stor poesi och kriget lever i den, men också vardagen och naturen, som en tröst vid avgrunden – ”Jag blåser bort en myra från ett hallon”. Och så till slut kärleken, hur ett du hör diktjagets andning, en andning ”som är kärlekens språk tvärs genom den extrema natten / Vi andas tillsammans”.
Där landar allt. I ett möte, i ett du och ett jag, i ett tillsammans. Det kärleksfulla mötet som ett hopp i en hopplös värld.
