Hanna Grahn: Har vi gått i David Molanders fälla när det gäller bilden på Linda Skugges anus?
All kontakt mellan Borås Tidnings kulturredaktion och David Molander har präglats av motsägelser. Det var konstnären själv som först informerade oss om att det finns en köpt bild på Linda Skugges anus i ett av verken på konstbiennalen. Därefter ångrar han sig, säger att bilden på rumphålet är borttagen och vädjar om att det inte ska bli omskrivet, något vi inte tillmötesgick på grund av nyhetsvärdet. Under tisdagen ändrar han sig igen och säger först att bilden på Linda Skugges anus eventuellt är kvar i miniatyren, och ett par timmar senare uppger han att den är kvar. Det är alltså nuläget. Vem vet när David Molander ändrar sig igen?
Frågan som dröjer sig kvar är: Vad är det vi är med om när det gäller David Molanders verk ”Miniatyr 1–3”? Har Borås Tidning blivit ett slags redskap i ett konstprojekt, och har vi i så fall trillat rakt ner i fällan genom att ge honom exakt den uppmärksamhet han önskar? Kanske har vi det. Kanske lade David Molander medvetet upp en godisbit som helt enkelt var för svår att motstå. Allt som handlar om erotik och sex är mycket spännande. Och författaren och Onlyfans-profilen Linda Skugge är en kontroversiell person som väcker starka känslor.
”Har han klampat över rimlighetens gräns? Man kan tycka precis vad man vill om Molanders konstverk i Borås och Skugges medverkan.”
Mitt intryck är hur som helst inte att kontakten med Borås Tidning var i detalj planerad från Molanders sida, utan snarare att han skickade ut en testballong och därefter agerade på det sätt som gynnar honom mest som konstnär, utifrån de beslut som fattades av kulturredaktionen. Det är ingen särskilt kvalificerad gissning att verket kommer att diskuteras; kontroversiell konst har varit föremål för debatt åtskilliga gånger på senare år.
Varsågod konstforskare! Här har ni ett givet läge att studera symbiosen mellan media och konstvärlden i den digitala eran.
Är det då läge att på riktigt förfasas, fascineras eller flabba? Har han klampat över rimlighetens gräns? Man kan tycka precis vad man vill om Molanders konstverk i Borås och Skugges medverkan. Faktum kvarstår dock, att David Molander ställer konstnärligt intressanta frågor, bland annat om människans föränderliga syn på erotik. Han jämför 1700-talets syn på åtrå med dagens. I sitt mejl till BT skriver han: ”sen ville jag förstås ha med något snuskigt i den sammetslena estetiken, som en lek med genren – en skevhet i dockskåpet”.
Gott så, tänker jag. Konstens roll i vissa sammanhang är att ställa svåra frågor på sin spets.
Stockholmsbaserade Molander har även tidigare hanterat komplexa ämnen genom blinkningar till historisk estetik. I utställningen ”Spräng Sundis – Skjut Stockholm” förra året arbetade han med frågan om hur gängkriminaliteten påverkat stadsbilden. Ett centralt verk var ”Sundsvallstapeten”, inspirerad av 1800-talstapeternas pittoreska landsbygdsscener, men med motiv från gängkrigen.
Så vad landar allt detta i? Hela grejen mellan David Molander och Borås Tidning kokar ner till något snurrigt och svårgreppbart. Jag lutar mig en stund mot den amerikanske poeten Walt Whitmans vackra rader i ”Leaves of Grass” från 1855:
Do I contradict myself?
Very well then I contradict myself,
(I am large, I contain multitudes.)
Motsägelsefullt är som sagt ordet. Var annars än i konsten och litteraturen ska livets och samhällets mångfald fångas?
Mer att läsa om konstbiennalen:
