Kim Stanley Robinsons hyllade klimatfiktion visar att världen har en chans
Framtidsministeriet
Författare: Kim Stanley Robinson
Översättning: Nika Abiri
Förlag: Ordfront
För att försöka vända koldioxidkurvan har institutionen Framtidsministeriet inrättats av 189 länder vid en klimatkonferens i Bogotá 2025. Detta sker i kölvattnet av Parisöverenskommelsen 2015, som drog en gräns vid 1,5 graders uppvärmning av jorden. Ministeriet leds av Mary Murphy, före detta utrikesminister i Irland, och håller till i Zürich, Schweiz. Den fint skildrade Murphy påminner om Ursula von der Leyen. Kort därefter slår en värmebölja till i Indien, som skördar kanske 20 miljoner människoliv. Det enorma traumat gör Indien till ett föregångsland på klimatområdet.
Kim Stanley Robinson är 72 år i år och bor i Kaliforniens stora jordbruksdistrikt Central Valley. Han har mer än 20 böcker bakom sig, och räknas som en av världens främsta science fiction-författare. I en lång intervju i New York Times berättar han hur grunden lades tidigt, i 1970-talets hippievåg med demonstrationer mot Vietnamkriget, med buddhismen som är utbredd på den amerikanska västkusten och psykedeliska (medvetandevidgande) upplevelser. Och två års kamperande i Sierra Nevada, Kaliforniens östra bergskedja, har också gett honom en fördjupad erfarenhet av hur landskapet påverkar oss. Till den grad att bergstrakter nästan spelar rollen av personer i vad han skriver.
I ”Framtidsministeriet” hör vi röster ur en nära framtid. Robinson talar som en reporter i radion som sakligt uppehåller sig vid förhållanden någonstans i världen, ja, snart sagt överallt. Inte minst Antarktis. Jag upplever efter hand hans språk, med all sin jargong, som ganska grått, men lättflytande är det. Översättaren Nika Abiri måste ha gjort ett både varsamt och känsligt drängalyft, när hon har fört över denna språkmassa till en så välsittande svensk språkdräkt.
”Till slut ser allt ganska lovande ut. Världen har ändå en chans enligt författaren.”
Det är samhället som ska rädda oss. Hur vi organiserar det. Hur vi samarbetar. Robinson tar upp den engelska järnladyn Margaret Thatchers kända ord: “Det finns inget samhälle.” – “Åt helvete med Margaret Thatcher, åt helvete med alla idioter som tänker så.” Vi måste välja en form av socialism.
De ekonomiska resonemangen är många, kanske för många, och ibland har jag svårt att hänga med fullt ut, men det är absolut inte Robinsons fel. En viktig sak är “carbon coin”, en sorts säker valuta. Man får bra betalt för varje ton kol man lyckats binda på något sätt. Men det finns som vi vet de som gärna offrar andras, även sina barns, liv och framtid för att kunna öka sina egna rikedomar. Sådana måste elimineras. Därför finns det ett skuggministerium, eller gör det det? I alla fall försvinner de hårdnackade på skilda sätt.
Människor behöver en religion som håller samman och motiverar dem. Robinson talar för en Gaia-religion, en sorts tillbedjan av vår Moder planet. Det här temat blir i mitt tycke alltför kortfattat behandlat.
Som en tunn, vacker tråd genom berättelsen går också Mary Murphys relation först till en man som dör i hjärntumör och senare en luftskeppskapten.
Till slut ser allt ganska lovande ut. Världen har ändå en chans enligt författaren. Barack Obama lär gilla den här boken. Det gör jag också.
