Hanna Grahn: Rör inte kulturredaktionerna – vi behövs mer än någonsin

Det började med att flera tidningar i Hälsingland tog bort tjänsten som kulturredaktör, och när Östgöta Correspondenten i november förvandlade kultur- och nöjesredaktörerna till allmänreportrar gick kalla kårar genom Kultursverige. I Sydsvenskan skrev dåvarande kulturchefen Ida Ölmedal talande: ”Att lägga ner en kulturredaktion just nu är lite som att kicka sina vetenskapsreportrar i början av pandemin.”

Dalademokraten är ytterligare ett exempel på en tidning som tog bort tjänsten som kulturredaktör och kapade frilansbudgeten under hösten 2023. I februari följde så Vestmanlands Läns Tidning efter och bakade ihop tjänsterna som nöjes- och kulturredaktör till en. Enligt Journalisten står 13 av 40 lokaltidningar nu utan kulturredaktör.

Det finns en farlig kortsiktighet i den typen av drastiska förändringar. Nedskärningarna sker i en tid där kulturen har blivit en slagpåse i den politiska debatten, så också i Borås. I länder som till exempel USA och Ryssland ser vi hur litteratur har bannlysts och föreställningar förbjudits. I Polen och Ungern har högernationalistiska krafter klampat fram och begränsat pressfriheten. Kulturjournalistiken behövs mer än någonsin.

Att kulturen bubblar och i allra högsta grad lever runt om i Sverige och inte bara i Stockholm är så självklart att det nästan blir löjligt att skriva det. Mediernas kulturbevakning är en del i ett slags kulturell infrastruktur över hela landet där en minskad bevakning kommer att leda till mindre uppmärksamhet för alla de kulturuttryck som finns, och i förlängningen riskerar att minska intresset för dessa. Spiralen snurrar åt fel håll.

Samtidigt behöver bilden breddas. Många lokaltidningar har ett tufft ekonomiskt år bakom sig i bakvattnet av de kristider vi lever i med hög inflation och krig i Europa, på samma gång som techjättarna fortsätter att koppla ett allt starkare grepp om annonsmarknaden. Flera av de tidningar som har minskat kulturbevakningen i Sverige har säkerligen också slimmat bemanningen på andra håll. Kulturredaktionerna kan aldrig vara ett reservat.

Argumentet för att skära ner på kulturen är att den inte är tillräckligt läst. I april skrev Anna Sundström, kulturchef på Upsala Nya Tidning, i en krönika att de numera sällan recenserar konst och klassisk musik just av den anledningen, att det inte blir tillräckligt läst. Hon kallade bland annat kritik för ”returjournalistik”, alltså enbart för den som sett en föreställning eller besökt en konsert. Hennes krönika retade gallfeber på många kulturarbetare, och fick mig att tvivla på om hon över huvud taget har förstått kritikens roll som en del i kulturens stora infrastruktur, och det offentliga samtalet om olika estetiska uttryck.

Oavsett duger det inte att sticka huvudet i sanden när det gäller kulturtexter som inte blir särskilt lästa. Om vi inte kan prata om vad våra läsare vill ha och inte, hamnar vi i en återvändsgränd som på sikt hotar mediernas existens. Det går alltså inte att avfärda Anna Sundströms argument.

Borås Tidning kommer att fortsätta att publicera kritik, om än i något mindre utsträckning. Istället för att låta kritiken se ut som den alltid har gjort behöver vi fatta beslut om vilken kritik som ska vara kvar och varför. Vi behöver jobba nyskapande så att texterna når fler läsare. Ett exempel är att vi i veckan för första gången publicerade rörlig konstkritik i Borås Tidning, där Agnes Brusk Jahn med mikrofon i handen kommenterade några av konstbiennalens verk. Ni har väl inte missat det.

I bakhuvudet måste vi ha att det är just läsarna vi skriver för, inte enskilda kulturutövare.

Istället för fem mindre nyhetsartiklar om, säg kommande konstutställningar, bör vi göra en bättre genomarbetad artikel eller intervju där innehållet väcker läsarnas engagemang och nyfikenhet.

Vi behöver också fortsätta att ställa obekväma frågor till makthavarna, som vi till exempel gjorde då den iranska konstnären Sadaf Ahmadi stoppades från att ställa ut i foajén i Kulturhuset i höstas. Vi behöver jobba mer med fördjupningar och granskningar. Hur går det till exempel i arbetet med att ta fram ett förslag för ett fungerande konstmuseum i Borås? Man kan fråga sig om det har varit vettigt att lägga skattemedel på utredningar vars innehåll ändå kanske aldrig kommer att kunna förverkligas.

Journalistiken utmanas nu också av AI-utvecklingen och hela den stora fake news-frågan där allt fler uppfinner sin alldeles egna sanning. Kulturjournalistiken är en plats för ett gemensamt samtal, och därmed ett fundament i en demokrati. Inom kulturjournalistiken får analyserna plats, och enskilda röster kan släppas fram, och det handlar inte bara om konstnärliga uttryck. Här kan vi vända och vrida på frågor om samhällsutveckling, identitet och livsval.

Kulturen är en grundbult i ett öppet och fritt samhälle. Det är därför reaktionära krafter många gånger försöker strypa den. Bortrationaliserade kulturredaktioner är en seger för var och en som vill förbjuda böcker och styra konsten.

Jag säger inte att detta är enkelt, men kulturjournalistiken måste fortsätta att utvecklas – eller dö.