Anela Murguz: Att tillhöra medelklassen är meningslöst
Det är lördag kväll och Göteborgs stadsteater är fullsatt när strålkastarljuset tänds mot publiken. Under den 90 minuter långa föreställningen ”skål för livet” var vi hela tiden en del av den.
Det är en föreställning som ger dig mer ångest men som ändå får dig att må bra, som mitt sällskap uttrycker det. I den får man följa två parmiddagar i Göteborg. Av publikens skratt att döma är igenkänningsfaktorn är hög när det skämtas om NK-karaffer, fina viner och nyrenoverade kök. Kvinnorna i middagssällskapet som skruvar på sig så fort makarna säger något ogenomtänkt och barn som plötsligt dundrar in i vardagsrummet och kräver att få sina behov tillgodosedda.
Föreställningen vilar på ett slags stereotyp av den urbana, köpstarka medelklassen som allt fler svenskar tillhör – och vill tillhöra. Att den lyckas göra det så pricksäkert att publiken viker sig av skratt flera gånger är för att pjäsen berör den franske sociologen Pierre Bourdieus klassteori.
Han utvidgade klassbegreppet i form av olika kapital. Det ekonomiska kapitalet, att ens inkomster och materiella tillgångar avslöjar ens klasstillhörighet, är nog det närmsta man kan komma urteorin om klass som Karl Marx formulerade på sin tid. Men enligt Bourdieu definieras klass också av ett kulturellt kapital i form av vilka utbildningsval en individ gör och vilken (fin)kultur man föredrar. I pjäsen ger alla intrycket av att vara högskoleutbildade, till exempel.
”Vi intalar oss gärna att vi är för moderna för den typen av sociala markeringar som Bourdieu talade om, men i själva verket är den moderna människan – och det moderna samhället – besatt av dem.”Anela Murguz
Centralt är förstås också det sociala kapitalet, det vill säga vilka familjerelationer man har och vilka sociala kretsar man rör sig i. Tillsammans formas det symboliska kapitalet där människan genom val av kläder, konsumtion, livsstil och dylikt markerar sin klasstillhörighet. Antingen medvetet eller omedvetet. Det är här som det nyrenoverade köket, NK-karafferna och Chablis-vinet kommer in.
Författaren bakom pjäsen, dramaturgen Maja Zade, förklarar i ett inslag i Godmorgon världen (SR 27/10) att det är en medveten poäng att få publiken att känna igen sig i föreställningen; genom att ta bort distansen mellan skådespelarna och publiken vill hon få teaterbesökarna att reflektera och tänka kring sitt eget liv. Av det skälet är det inte särskilt svårt att förstå varför de igenkännande skratten som inledningsvis dominerade så småningom ersätts med en allt mer kompakt tystnad. Är vi verkligen så ytliga? Är det det här vi ägnar vår tid och våra liv åt?
Vi intalar oss gärna att vi är för moderna för den typen av sociala markeringar som Bourdieu talade om, men i själva verket är den moderna människan – och det moderna samhället – besatt av dem. Kanske mer i dag än någonsin tidigare, och till den grad att det finns en hel generation unga vuxna som är beredda att skuldsätta sig själva för att uppnå höjden av materiell lycka.
De senaste tio åren har till exempel unga kvinnors skulder hos Kronofogden mer än fördubblats. En stor del är kopplad till just konsumtion. Och det börjar tidigt – redan kort efter att man har tagit studenten, enligt en undersökning från inkassoföretaget Alektum Group som BT (27/6 2023) tidigare har uppmärksammat.
Låga räntor under lång tid och betalningslösningar som uppmuntrar till avbetalning har gjort att det symboliska kapitalet har blivit något som så gott som alla numera kan köpa sig till – om än med häftiga räntor i utbyte. Det ger förstås människan oändliga möjligheter. Men gör det oss lyckligare? Det verkar inte så.
