Kajsa Kettil: Belöna närboende som säger ja till vind- och solkraft

Det är klokt resonerat. När vår elproduktion inom 20 år ska fördubblas måste alla tecken på Nimb-mentalitet motas bort. Nimb står för ”not in my backyard”, alltså ”inte på min bakgård”, och syftar på inställningen att vara för exempelvis vindkraft så länge den inte stör den egna utsikten.

En god nyhet är att utvecklingen ser ut att vara på rätt väg. För bara några år sedan stoppades ungefär tre av fyra vindkraftsplaner, i dag rör det sig om två av tre. En delförklaring går att finna hos den M-ledda regeringen som här har lyckats kväsa SD:s vindkraftsmotstånd och börjat underlätta tillståndsprocesserna.

Statsminister Ulf Kristersson (M) skryter gärna över att regeringen gav tillstånd till mer havsbaserad vindkraft under sina första åtta månader vid makten än vad den förra regeringen gjorde under åtta år.

Och havsbaserad vindkraft, som de kommande parkerna i havet utanför Falkenberg och Varberg är betydelsefulla. Men när det handlar om elproduktion blir uttrycket ”många bäckar små” relevant, och då inte bara för vattenkraft utan även övriga fossilfria energislag.

Eftersom nödvändig kärnkraft kräver tid att planera, finansiera och bygga blir vind- och solkraft de kommande åren allt viktigare. Därför är det utmärkt att Boråsregionen Sjuhärads kommunalförbund har tagit fram en rapport som drar slutsatsen att det finns många platser i våra trakter som lämpar sig för de två förnybara energislagen. Rapporten pekar ut 31 områden för vindkraft och 69 områden för solkraft i Borås och övriga kommuner.

Här har vi alltså 100 platser för klimatsmart energi. Hurra, ner med spaden i jorden! Eller?

Riktigt så enkelt är det inte. När företag ansöker om tillstånd för att bygga sol- och vindkraftsparker är det mer regel än undantag att de möter motstånd från såväl lokalbefolkning som andra intressenter. Vissa synpunkter bör tas på allvar, som när Försvarsmakten bedömer att en etablering skulle påverka rikets säkerhet negativt.

Andra åsikter har hittills fått styra alltför mycket. Hit hör närboendes kritik mot att vindsnurror och solpaneler förfular naturen. Givetvis ska största möjliga hänsyn tas till djur och natur, men sämre estetik räcker inte längre som motargument.

Sandra Johansson, regionutvecklare på Boråsregionen, beskriver kärnfullt situationen vi står inför: ”Vi är i Sverige inte vana vid att se våra energikällor, men om vi vill behålla jobb och ha en stark välfärd kommer vi kanske behöva ha vindkraft och solkraftsparker så att vi ser dem.”

En redan påbörjad åtgärd för att förenkla tillståndsprocessen är att det kommunala vetot ska användas tidigare och inte komma efter lång tid då företaget bakom ansökan kan ha lagt ner mycket tid och pengar.

En annan aviserad förändring rör ersättning till samhället som säger ja till vindkraft. Tanken är att både enskilda fastighetsägare och samhället generellt ska belönas för att de accepterar en etablering. Detta har näringslivet redan snappat upp. Ett lokalt exempel är Eolus som lockar Marbäcksborna närboendeersättning motsvarande ungefär fem miljoner kronor om företaget får bygga den vindkraftspark de söker tillstånd för (UT 13/5). Förutom pengar till boende i närheten ingår en pott som ska användas för att främja natur och kultur.

Sådana här incitament, som riktar sig till både hjärtat och plånboken, lär vi få se fler av framöver.

Förhoppningsvis nappar invånare både i Sjuhärad och resten av landet.