Kajsa Kettil: Det brådskar att bygga ny kärnkraft
Egentligen gäller nämnda konsensus i stor utsträckning fossilfria energislag överlag, för debatten har lyckligtvis gått från att vänster och höger ensidigt förespråkar sol och vind respektive kärnkraft.
Svängningen har gått relativt snabbt. Så sent som i valrörelsen för två år sedan deklarerade Ebba Busch (KD), som kom att bli energi- och näringsminister några månader senare, att hon inte ville se några ”stålskogar” av vindkraftsnurror. Efter regeringsskiftet svängde hon. Det var oundvikligt, inte bara på grund av det skriande behovet av klimatsmart el utan även för att hennes chef, statsminister Ulf Kristersson (M), insåg att betydligt mer vindkraft krävs om Sverige ska lösa den fördubbling av energiproduktionen som behövs de kommande två decennierna. En bit in i mandatperioden kunde statsministern sedan konstatera att regeringen hade godkänt mer vindkraft under sina första åtta månader än vad den S-ledda regeringen gjorde under sina åtta år.
Även Socialdemokraterna har ändrat uppfattning. Sent i valrörelsen insåg partiet att Sverige behöver mer kärnkraft. Här gick omsvängningen så snabbt att partiet ändrade sitt svar i SVT:s valkompass. Plötsligt var det inte längre ”ganska dåligt” att bygga ut kärnkraften utan ”ganska bra”.
Tillnyktringen på båda politiska planhalvor är välkommen både för människan och klimatet. En hyfsad samsyn kring behovet av el och hur den ska produceras underlättar breda överenskommelser som håller över tid och som ger stabilitet. För vid sidan av smidiga tillståndsprocesser är just stabilitet en förutsättning för att marknaden ska våga satsa på riskabla och dyra projekt.
Det är nämligen ingen nyhet att det kostar att bygga nytt oavsett om det handlar om vind- eller kärnkraft. Särskilt kärnkraften brukar kritiseras för att vara dyr och ta lång tid från första spadtag tills att turbinerna börjar snurra. Och det stämmer att det kostar och tar tid. Fråga Finland. Där togs för närmare 25 år sedan beslutet att bygga kärnkraftverket Olkiluoto med planerad invigning 2010. Först 2023 var det klart, och med en prislapp som var tre gånger högre än beräknat (SvD 27/7).
Det innebär 13 förlorade år och många fler euro som skulle ha kunnat gå till vård, skola, försvar och annat som hör till statens kärnuppdrag.
”Tillnyktringen på båda politiska planhalvor är välkommen både för människan och klimatet.”
Kortsiktigt sved det med andra ord i den offentliga plånboken. På längre sikt lär det däremot anses vara en succé. För som vanligt är finländarna före svenskarna när det handlar om att förutse framtida behov och agera i tid. Andra exempel på detta är pandemin där Finlands beredskapslager kom väl till pass samt Nato-frågan där den socialdemokratiska statsministern Sanna Marin var snabb med ansökan om medlemskap i försvarsalliansen.
Nato-medlemskapet gör både Finland och Sverige säkrare. Det skulle även satsningar på kärnkraft göra. Det ökande behovet av mer el – fossilfri i stället för klimatbovar som kol, olja och gas – gör oss mindre beroende av odemokratiska länder som kan utgöra ett hot mot väst.
En ljusglimt är att även aktörer som tidigare motarbetade kärnkraft har börjat inse att energislaget inte längre kan ratas. Svenska Naturskyddsföreningen är inte längre emot att befintlig kärnkraft drivs vidare. Andra går längre; Internationella energirådet (IEA), FN:s klimatpanel IPCC och FN-organet United Nations Economic Commission for Europe (UNECE) uttrycker sig positivt till ny kärnkraft.
Sol, vind och vatten är utmärkta energislag – men de räcker inte. Om vi ska klara klimatmålen behövs ny kärnkraft. Det finns ingen tid att förlora. Ju förr desto bättre.
