Johanna Grönbäck: Europa får inte dras med i USA:s handelskrig mot Kina
I maj kom en uppmaning från USA:s finansminister om att EU borde följa den amerikanska vägen och införa högre tullar på grön teknik från Kina. Uppmaningen var bisarr av flera skäl.
Johanna Grönbäck
är redaktör på Timbro förlag. Uppvuxen i Ulricehamn.
Dels för att det på andra sidan Atlanten mest är en symbolisk gest, medan den här är högst praktisk. Bara två procent av USA:s importerade elbilar kommer från Kina. Här är siffran 37 procent. Dels för att en del i EU:s fundament finns en öppenhet mot handel, och för att effekterna av denna visat sig omöjliga att trumfa: Vi ser, rentav känner, hur handeln ger oss mer pengar i plånboken, bättre produkter och ett höjt välstånd.
Att EU skulle gå med i det handelskrig som är i stånd att utvecklas mellan USA och Kina, borde vara otänkbart.
Men så meddelade EU-kommissionen tidigare i juni att man hotar lägga på en extra tull på upp till 38 procent på de bilar som importeras från Kina. Detta ovanpå den tio-procentiga tull som redan finns. En elbil kan alltså bli nästan 50 procent dyrare till följd av ett politiskt beslut som handlar om att pressa Kina att upphöra med de subventioner som snedvrider marknaden.
Kinas beteende är förstås uselt. Men när EU nu hotar, och möjligen också inför, denna sorts tullar är det ett självskadebeteende. Inte minst för att elbilar är bitar i klimatomställningens pussel. Men ännu mer så för att handelskrig bara har förlorare.
Kina kommer sannolikt svara med att införa egna tullar. Det har redan spekulerats i att de kan lägga extra tull på griskött, som är en viktig exportprodukt från EU till Kina. Av en tull följer flera. Följderna blir att tillvaron blir dyrare och krångligare för både konsumenter och företagare.
”De handelsrestriktioner som nu diskuteras och uppkommer, väcks i en tid där frihandeln möter flera sorters motstånd.”Johanna Grönbäck
När den internationella handeln begränsas, begränsas tillgången till teknik och produkter. Konkurrensen minskar och företag får mindre anledning att specialisera sig och förbättra sitt arbete och sin effektivitet. När man, som USA och Kina, dessutom låter skattebetalare subventionera det inhemska, blir det än värre.
Vill man som land eller union gynna de företag som vill och kan komma att verka inom dess gränser, är den entydiga lösningen denna: Ett generellt gott företagsklimat med tillgång till kompetent arbetskraft, god infrastruktur och öppen handelspolitik.
De handelsrestriktioner som nu diskuteras och uppkommer, väcks i en tid där frihandeln möter flera sorters motstånd. Det finns i delar av klimatpolitiken som i en iver att ställa om stöttar dåliga företag och motverkar global tävling, och det finns i säkerhetspolitiken som tror att trygghet finns i nationell hushållning och beredskap.
Båda har gemensamt att de tror på politikens förmåga att garantera och hitta lösningar på svåra problem. Inte minst pandemin motbevisade den tesen. Det var inte statliga lager som stod pall, utan globala värdekedjor och ett dynamiskt näringsliv som utvecklade vaccin och fördelade skydd. Företag jobbar ständigt med osäkerhet och planering. Det är deras hemmamarknad, också i kriser.
Den politiker som vill visa handlingskraft skulle gott kunna markera mot USA och Kina genom att göra nästan ingenting, och genom att låta företagen göra desto mer.
