Anela Murguz: FN-resolutionen stärker minnet av folkmordet i Srebrenica

Många av kropparna placerades ut i massgravar som medvetet förstörts för att undanröja bevis för folkmordet. Att identifiera alla offer och samla ihop så många kroppsdelar som möjligt är mot bakgrund av detta ett pussel som pågår än i dag. I år är det sammanlagt 14 personer som identifierats och därmed kan föras till sista vilan.

Men det kollektiva minnet är kort. Bara två år efter att den bosnienserbiske generalen Ratko Mladic 2017 dömdes i FN-tribunalen i Haag för folkmordet, gick 2019 års nobelpris i litteratur till författaren Peter Handke som återkommande relativiserat massmorden i Srebrenica.

Det utlöste en stor debatt, inte minst i Sverige där skandalerna kring Svenska Akademien fortfarande var färska i minnet. Samtidigt är det ingenting mot de dagliga förnedringar som efterlevande, framför allt de få bosniaker som bor kvar i Srebrenica, får möta. Den högsta politiska ledningen för bosnienserberna förnekar fortfarande folkmordet. Men exemplet Handke är en perfekt illustration över att den omvärld som förfärades över bilderna som spreds från Srebrenica för snart 30 år sedan också kan glömma fort.

Årets minnesceremoni sker i delvis en annan skepnad. Från och med nästa år blir minnesdagen av folkmordet i Srebrenica internationell. Detta efter att en FN-resolution, där Tyskland och Rwanda varit drivande, nyligen antogs i generalförsamlingen. Inte utan dramatik, till exempel grät Serbiens president Aleksandar Vucic på plats under omröstningen tidigare i våras.

I resolutionen fördöms också alla former av förnekande av folkmordet. Att just Tyskland och Rwanda drivit på för en internationell minnesdag av folkmordet i Srebrenica är väntat. Rwanda har liknande erfarenheter och markerar i år att det har gått 30 år sedan det fasansfulla folkmordet på landets tutsier, när över 800 000 människor dödades våren 1994. Och precis som i Srebrenicas fall kritiserades FN:s fredsbevarade styrkor på plats för att ha intagit en passiv roll under mördandet som pågick.

Tysklands historia är som bekant av en annan karaktär, men landet har efter Förintelsen drivit en försoningspolitik som borde inspirera. I stället för att se de rättsliga efterspelen som en kollektiv dom mot landet har man valt att ta ansvar för en mörk del av landets historia. Något som tydligt manifesterades av den västtyske förbundskanslern Willy Brandt som år 1970 föll på knä framför ett landmärke för nazismens offer i Warszawa, Polen.

Det har gjorts liknande symboliska handlingar även gällande Srebrenica. 2010 bad Serbien officiellt om en ursäkt, men i termer av massaker och inte folkmord. 2015 besökte presidenten Aleksandar Vucic minnesplatsen i Potocari vid Srebrenica men möttes av starka protester och tumult, bland annat för tidigare problematiska uttalanden om muslimer, den grupp som mördades under folkmordet.

Försoning är en komplicerad process och måste få ta tid. Men försoningsförsöken har dessvärre inte haft någon prägel på den efterföljande politiken. Efter att FN-resolutionen antagits har den bosnienserbiska ledaren Milorad Dodik fortsatt att hota med att bryta ut Republika Srpska ur Bosnien-Hercegovina, vilket han har gjort i ett antal år nu, och Vucic själv refererade till antagandet av FN-resolutionen som en av de värsta dagarna under sin tid som landets president och före det premiärminister.

Bland de 19 länder som röstade nej till resolutionen finns förutom Serbien storländer som Ryssland och Kina medan många västländer röstade för att resolutionen ska antas. FN-resolutionen får därför ses i ljuset av ett geopolitiskt spel och från ryskt håll har man hävdat att resolutionen river upp gamla sår i regionen samt hotar stabiliteten i Bosnien. Mer rimligt att anta är att även Ryssland inser hur knäppt det skulle se ut om ett land som i detta nu begår krigsbrott i realtid i Ukraina skulle få för sig att ställa sig på rätt sida av historien i det här avseendet.

Men det är trots allt viktigt att betona att en FN-resolution som erkänner ett folkmord inte river upp de efterlevandes sår. Det gör däremot den historierevisionism som många anhöriga fortfarande möter. Men med omvärldens ögon på Srebrenica är de åtminstone mindre ensamma nu.