Roland Poirier Martinsson: Förenklingar underblåser hat
Medan det inte finns ett dugg som är svårt att förstå när ett barn dödas av soldater är själva skeendet som lett fram till vedervärdigheterna ytterst komplext. Den som vill undvika att flickor på en popkonsert styckas och våldtas och att barn bränns eller svälter till döds måste acceptera den komplexiteten. Förenklingar underblåser hatet som driver fram illdåden. Till och med inom terroristorganisationen Hamas finns hökar och duvor. Idag slaktar hökarna duvorna. Målet måste vara att ändra på den saken.
Roland Poirier Martinsson
är filosof och konservativ debattör.
Problemet är i grunden inte vilka åsikter man uppbär, utan oviljan att se människan i den som tycker annorlunda. Det kallas för avhumanisering och innebär att motståndare inte behöver behandlas som människor.
Texten i Aftonbladet gjorde det omöjligt för den som litar på avsändaren att förstå hur en normal människa kan känna sympatier för Israel.
Vad jag vet visar ingen respekterad deltagare i det offentliga samtalet, som ger Israel sitt stöd, samma obönhörlighet. Ingen påstår att den som försvarar Palestinas sak genom själva sitt ställningstagande ställer sig på det ondas sida. Den sortens slutsatser återfinns bara inom extremistiska grupper.
Man tänker sig att en respekterad ledarsida bör hävda argument i ett meningsutbyte. Är man trygg i sina övertygelser finns ingen anledning att inte gå ut i intellektuell strid, tvärtom, då välkomnar man invändningar, eftersom de svar man ger stärker den egna positionen. Detta ser man hos framstående intellektuella, som kastar sig ut i striden. De tvingas slipa sina argument och blir på så vis allt starkare förfäktare av sina idéer. Kanske kan man jämföra med idrottare som söker sina svagheter för att kunna besegra sin motståndare. Den som vägrar se sina egna blottor och motståndarens styrkor blir lätta offer.
”Känslan är att det inte handlar om idéer, utan om att väcka vrede.”Roland Poirier Martinsson
Aftonbladets ledarsida består av begåvade och kunniga skribenter, ändå får jag ofta intrycket att de undviker diskussioner med sig själva och sina politiska rivaler. Känslan är att det inte handlar om idéer, utan om att väcka vrede. Läsaren ska lägga ifrån sig tidningen stärkt i sin visshet, men inte för att tanken skärpts, utan för att känslosvallet brusar. Den som läser AB:s ledarsida och håller med knyter näven ännu hårdare. Är man måltavla svär man över bristen på respekt och de enögda attackerna. Ingen lär sig något, ingen rubbas det allra minsta i sina övertygelser.
Om det jag påstår stämmer finns bara två förklaringar. Den ena är att skribenterna inte är förmögna att se frågors komplexitet, därför kan avvikande åsikter endast förstås som bristande intelligens, okunskap eller onda avsikter.
Jag avfärdar den förklaringen. Faktum är att jag betraktar den som absurd. Ingen kan på allvar tro att AB:s ledarskribenter är dummare eller okunnigare än sina motsvarigheter på borgerliga ledarsidor.
Den andra förklaringen, vad jag kan se den som återstår, är att AB:s ledarsida arbetar strategiskt. Den saknar intresse för diskussioner eftersom man tror att den politiska segern kommer närmare om man tvingar oss att se varandra på så långt avstånd att vi inte känner igen varandra som människor. Om den förklaringen stämmer blir uppgiften inte att värna det demokratiska samtalet, utan att vara ett instrument för andra organisationer. Ungefär som en megafon.
