Kajsa Kettil: Långsökt att kalla regeringen passiv mot svenskar i Libanon
Sedan snart ett år avråder UD svenskar från att resa till Libanon, och när konflikten mellan den libanesiska Hizbollah-milisen och Israel trappades upp i somras blev regeringens budskap närmast övertydligt till svenskar som ändå befann sig där: Lämna landet!
Svenska medborgare som mot förmodan hade missat avrådan inför ditresan har garanterat nåtts av både dåvarande utrikesminister Tobias Billströms (M) och statsminister Ulf Kristerssons (M) uppmaning. I juli formulerades det till exempel så här på utrikesministerns X-konto: ”Jag har sagt det flera gånger och jag säger det igen: det är nödvändigt för svenska medborgare att lämna Libanon respektive att avstå från att åka till landet i fråga. Vänligen hörsamma denna tydliga uppmaning från UD.” Häromdagen visade den nya utrikesministern Maria Malmer Stenergard (M) att hon driver samma linje: ”Det kommer att bli svårt att få hjälp framöver i en eskalerade situation. Därför uppmanar jag med emfas att man lämnar.” (SVT 25/9).
Beslutet att avstå en resa lär i många fall vara svårt. För visst känns det angeläget att besöka en sjuk eller gammal släkting, eller kanske att återse det hemland man lämnade för länge sedan. Ingen har sagt att det är lätt, här handlar det i stället om varje persons säkerhet och den bör väga tyngre än viljan att resa.
En svensk medborgare som stannar i det konfliktdrabbade landet kan därför inte räkna med att svenska staten löser evakuering om det skulle krävas. Trots det befinner sig uppskattningsvis mellan 2 000 och 3 000 svenskar i Libanon.
Häromdagen fick statsministern frågor om en eventuell evakuering med tanke på Israels ökade raketbeskjutning mot södra Libanon. Svaret blev att någon sådan inte förbereds nu. Han hänvisade till den strikta reseavrådan som gällt och som övergick i den skarpa uppmaningen att svenskar i landet ska resa hem. Fortfarande är flygplatsen öppen men den kan stängas när som helst, påminde han om. Slutligen lyfte han individens ansvar för sin egen säkerhet.
Det är ord och inga visor. Men i detta fall betyder det att ord kan rädda liv – visor skulle invagga mottagaren i falsk trygghet om uppfattningen blir att någon annan står för ens trygghet.
Tyvärr tycks delar av oppositionen föredra det senare. Ulf Kristerssons uttalande möttes nämligen av kritik från såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet.
Håkan Svenneling, Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson, tycker att statsministern borde prata om fred i stället för att fokusera på människors ansvar. Han ifrågasätter att regeringen inte har förberett för evakuering (SR 26/9).
Från S-håll är tongångarna likartade. Den utrikespolitiska talespersonen Morgan Johansson (S) anklagar regeringen för att vara för passiv.
Passiv? Okej att det hör till oppositionsrollen att ifrågasätta den sittande regeringens politik, men det är faktiskt långsökt att påstå detta om en regering som vid upprepade tillfällen har bett svenskar i Libanon att omedelbart lämna landet för att inte riskera att fastna om säkerhetsläget förvärras ytterligare.
Det här är inte en kris som har uppstått oväntat och plötsligt. Det har funnits gott om tid att sätta sig själv och sin familj i säkerhet. Oppositionens kritik riskerar därför att sända signalen att staten alltid ska rycka ut oavsett hur omständigheterna ser ut. Det kan i sin tur leda till att berörda inte tar situationen på allvar.
Det finns mycket att säga och tycka om konflikten i Mellanöstern. Det alla borde kunna enas kring är att aktioner som drabbar civila förtjänar att fördömas. Naturligtvis ska omvärlden göra allt den kan för att mana till fred, och här är stater starkare än enskilda individer. Men vuxna svenskar som trotsar UD:s strikta reseavrådan kan inte skylla på svenska staten om det blir svårt att åka hem.
