Kajsa Kettil: Låt Jomshofs senaste övertramp påminna om SD:s olämplighet
Den här gången tycks det bli jackpot för Sverigedemokraterna, åtminstone kortsiktigt: De mest övertygade sympatisörerna kan smekas medhårs av islamkritik utan att samarbetet med regeringen äventyras. Partiledarna för Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna verkar nämligen inte vilja ryta ifrån utan hoppas snarare att stormen snart ska bedarra.
I slutet av förra veckan meddelade en av partiets tyngsta företrädare, Richard Jomshof, att han kommer att delges misstanke om hets mot folkgrupp. Anledningen är att han på den sociala plattformen X har delat två inlägg som åklagare bedömer skulle kunna tolkas som brottsligt.
Ingen är förvånad. Men vad värre är: Ingen verkar särskilt upprörd, åtminstone inte fly förbannad. Det är lätt att glömma tiden då SD:s rasistiska övertramp fick en majoritet av svenskarna att förfasas och protestera. Nu möts till och med misstänkta brott ofta med en axelryckning. Detta gäller i synnerhet när den berörda partiföreträdaren ser till att styra agendan genom att offentliggöra nyheten innan medierna själva lyckas nosa upp skandalen. Dessutom väljer Richard Jomshof självmant att tillfälligt kliva av som ordförande för justitieutskottet. I Fredagsintervjun i Kvartal säger han att han inte vill att situationen ska handla om hans ordförandeskap i justitieutskottet, och att han inte vill att samarbetspartierna ännu en gång ska få frågan om de har fortsatt förtroende för Sverigedemokraterna.
”Krishanteringen visar att SD har putsat sin utsida samtidigt som insidan är lika rutten som tidigare.”
Oavsett vad de av honom aviserade misstankarna leder till är det elegant agerat så här inledningsvis. Jomshof äger sakfrågan och har snuvat sina motståndare på en snaskig skandal. Eller? Det måste inte vara så. För faktumet att en högt uppsatt sverigedemokrat ännu en gång ställer sig bakom grovt främlingsfientliga åsikter – oavsett om det handlar om påstådd satir som han ”bara” har spridit vidare – påminner om att partiets kärna är precis lika rasistisk som tidigare. Samarbetet med regeringspartierna har visserligen dämpat de mest hårresande utspelen, men det beror på taktik snarare än förändrade värderingar.
Krishanteringen visar att SD har putsat sin utsida samtidigt som insidan är lika rutten som tidigare. För han som nu försöker framstå som ansvarsfull och resonabel är alltså samma Jomshof som har kallat profeten Muhammed ”massmördare, slavhandlare och rövare”, som har beskrivit islam som en ”avskyvärd ideologi och religion” och som försvårade Sveriges Natointräde genom att argumentera för fler koranbränningar.
Även om SD är värst, är partiet inte ensamt om olämpliga uttalanden. Den senaste tiden har även flera vänsterpartistiska företrädare uppmärksammats när de gått över gränsen genom uttryck som har tolkats som antisemitism.
Ytterkanternas agerande visar att de inte är lämpliga att styra Sverige. Lyckligtvis är de inte i majoritet. Alla som varken ställer upp på SD:s islamfientlighet eller vissa V-förespråkares antisemitism har därför ett ansvar att fortsätta uppröras och protestera.
