Kajsa Kettil: Södertälje visar att säkerhetszonerna behövs
Visitationszoner, eller säkerhetszoner som polis och politiker föredrar att kalla dem, var ett välkänt och flitigt debatterat ämne redan innan lagen började gälla i april i år. Lagen gör det möjligt för polisen att inrätta en så kallad zon i ett område där det råder särskilt stor risk för brottslighet, och inom zonen får polisen utökade befogenheter att exempelvis kroppsvisitera personer och söka igenom bilar utan konkret brottsmisstanke.
Motståndarna hävdar att lagen är integritetskränkande eftersom oskyldiga personer kan stoppas och utsättas för obehaget att polisen kontrollerar dem. Detta obehag är enligt kritikerna skäl nog att avstå säkerhetszoner.
Förespråkarna brukar då kontra med att det är värre att utsättas för den brottslighet som råder i området än för polisens eventuella kontroller. Om det är oskyldiga som stoppas, vill säga. Och lyssnar man på vad boende i utsatta områden tycker står det klart att väldigt många är positiva till säkerhetszoner. Det handlar om laglydiga män och kvinnor som jobbar och kämpar på för att familjen ska leva ett gott liv, men som har tvingats se hur deras bostadsområde har blivit alltmer otryggt i takt med att inte minst gängkriminaliteten har brett ut sig. Denna känsla av otrygghet kan yttra sig på flera sätt; kanske får barnen inte längre leka ensamma på gården, de vuxna undviker att ta tunnelbanan efter ett sent jobbpass och tonåringens frihet begränsas när han eller hon inte tillåts vara ute och träffa kompisar på kvällen.
Det är djupt orättvist att kriminaliteten i dessa områden främst drabbar dem med begränsade ekonomiska resurser och därmed små möjligheter att köpa en bostad i ett tryggare område. Därför har staten ett särskilt ansvar att garantera deras säkerhet.
Ett sätt är att ge Polismyndigheten ytterligare ett verktyg i form av säkerhetszoner. Dessa har nu använts vid två tillfällen; i Norrköping i juni och i Södertälje i juli. Borås har ännu inte varit aktuellt, men med tanke på att staden inte har varit förskonad från grovt våld som kopplas till den kriminella nätverksmiljön är det inte osannolikt att det kan ske i framtiden.
”Det är djupt orättvist att kriminaliteten i dessa områden främst drabbar dem med begränsade ekonomiska resurser och därmed små möjligheter att köpa en bostad i ett tryggare område.”
Det är dock värt att poängtera att zonerna inte trollar bort alla problem. Enligt polisens Nationella operativa avdelning, Noa, är det för tidigt att dra några säkra slutsatser om hur effektiv åtgärden är. Till DN (26/7) säger den tillförordnade chefen för enheten för utveckling av brottsbekämpning på Noa, Teodor Smedius, att ”Det finns inget som tyder på att upprättandet av en säkerhetszon får kriminella att ändra taktik, och inte heller något som tyder på motsatsen.”
Visst är det klokt att avvakta tills det finns tillräckligt med fakta för att utvärdera det nya verktyget. Samtidigt är det intressant att det inte skedde några skjutningar eller sprängningar i Södertälje under de två veckor säkerhetszonen gällde, liksom att det började smälla igen kort efter att säkerhetszonen upphörde att gälla för en och en halv vecka sedan. Både skottlossningar och en explosion har inträffat den senaste veckan.
Polisens beslut att inte förlänga zonen väckte upprörda känslor hos lokalbefolkningen, alltså de oskyldiga som motståndarna till lagen säger sig vilja skydda från obehag.
Beslut om säkerhetszoner ska inte tas slentrianmässigt, utan endast när det finns risk för allvarlig brottslighet. Polisens kärnuppdrag är naturligtvis att förhindra och upptäcka kriminalitet, men om medborgarna upplever att polisen inte gör allt den kan ökar sannolikheten att allmänhetens förtroende minskar för staten i allmänhet och polisen i synnerhet.
Det vore – precis som ökad kriminalitet – en bekymrande utveckling.
