Mamman om saknaden: ”Han hade så mycket kvar att ge”
Birgitta Lundberg kommer aldrig att glömma den där fredagskvällen den 6 november. Klockan är strax efter sju när det ringer på dörren till huset i Målsryd. Utanför står två poliser.
Birgitta inser direkt att något allvarligt har inträffat – och tankarna far genast till sonen Stefan som hon vet är ute på ett träningspass med cykeln.
Dödsbudet blir en chock.
– Det var overkligt. Jag skrek bara rakt ut, säger Birgitta Lundberg.
Några timmar tidigare har hon pratat med sin son. Han har då lovat att besöka sin pappa Bert som är cancersjuk och vårdas på ett äldreboende.
– De hade en väldigt nära kontakt. Och Stefan var väldigt ledsen över att Bert var sjuk, säger Birgitta Lundberg.
Tre månader efter Stefan Lundbergs olycka avlider även Bert Lundberg. För Birgitta innebär det dubbla sorger att hantera.
– Men i Berts fall var det inte oväntat. Han hade varit sjuk länge och vi hade tagit farväl av varandra många gånger. Men att Stefan skulle dö före sin pappa blev på något sätt fel ordning. Han hade så mycket kvar att ge, säger Birgitta Lundberg.
Vad är dina starkaste minnen av Stefan?
– Han var omtänksam och generös. Var det någon som kom till Stefan med sina bekymmer så var det i förtroende. Det stannade alltid mellan honom och den personen. Sedan glömmer jag aldrig hans leende. Det gjorde mig alltid på gott humör.
”Stefan var ett år äldre än jag. För mig var han en jobbig storebror och jag var den där jobbiga lillasystern.”Jenny Lindberg
Jenny Lindberg var en av Stefan Lundbergs närmaste vänner. De lärde känna varandra redan som barn när Jenny var dagbarn hos familjen Lundberg.
– Stefan var ett år äldre än jag. För mig var han en jobbig storebror och jag var den där jobbiga lillasystern, säger Jenny Lindberg.
De höll sedan kontakten genom skolåren och långt upp i vuxen ålder. Båda var dessutom med i cykellaget Team Rynkeby.
– Stefan var oerhört mån om sina vänner. När det gäller vårt förhållande präglades det av en rak dialog. Vi sade båda vad vi tyckte utan några krusiduller, säger Jenny Lindberg.
Hur har du hanterat din sorg?
– Det har gått upp och ner. Fram till sommaren var det som jobbigast. På nationaldagen var jag på väg ut till olycksplatsen för att tända ett ljus. Men jag klarade inte av det. Det har varit oerhört svårt att cykla utan Stefan som sällskap. Jag gjorde ett försök och cyklade till Varberg, men grät halva vägen…
Jenny har än i dag svårt att ta in att Stefan blev påkörd när han var ute med sin cykel.
– Det finns egentligen inte på kartan. Han var vår säkerhetspolis i klungan.
Hon hittar emellertid ljuspunkter även i de mörkaste stunderna.
– Jag vet att Stefan var lycklig. Han hade träffat en ny tjej. Firman gick bra. Det var en peak i hans liv. Man kan säga att han lämnade festen när den var som roligast.
Jenny påminns om sin vän då och då. Som när hon hörde låten, ”Year of the young” med Smith & Tell, som de båda gillade.
– Då kom minnena tillbaka. Konstigt egentligen. Det känns som vi fortfarande bråkar med varandra.
