Inför matchen hade Ondrejka gjort fem mål och fyra assists. Motståndarna från Värnamo hade mäktat med exakt samma facit – fast fördelat på hela startelvan och de nio avbytarna.

Att Ondrejkas sjätte fullträff för året alltså oväntat nog kom på nick säger en del om självförtroendenivån på den 20-årige yttern; fram till nyligen hade han aldrig ens satt sig själv i den sortens situation. Nu blev den matchavgörande.

Just nu är känslan att Jimmy Thelin kan slänga in vilka anfallsspelare han vill – och det löser sig. I truppen finns nio offensiva spelare som håller bra allsvensk klass. Det spelar inte så stor roll om det är Baidoo eller Zeneli som är på planen, Frick eller Gudjohnsen, Okkels eller Qasem… Jimmy Thelin pratar mycket om att alla spelare ska veta vad som krävs i de olika rollerna på planen – och uppenbarligen har det arbetet lyckats.

Men även om det är lätt att stirra sig blind på den offensiva glansen så blir det allt tydligare att Elfsborg har fått ordning på sin defensiva grund. Sebastian Holmén och André Rømer är de viktigaste pjäserna i laget sett till hur svåra de är att ersätta – de sliter i det tysta, tar kloka beslut, vinner nästan alla sina dueller och gör omgivningen bättre.

Men inte nog med att de gör sitt jobb väldigt bra – de har också fått övriga, framförallt lagets yngre garde – att inse hur viktigt det defensiva arbetet är. Att anfall är bästa försvar är bara halva sanningen, den andra halvan är att det utan gediget försvarsspel inte ges möjlighet att etablera bra anfall.

Att Jacob Ondrejka kan överstegsfinta och glänsa vet vi sedan länge – men att han också tar en defensiv 60-meterslöpning i maxhastighet för att stoppa en Värnamokontring är lika viktigt. Och det har han insett.

I Hákon Valdimarsson, Sebastian Holmén, André Rømer och till viss del även Niklas Hult har Elfsborg en ryggrad som kommer att göra att laget kan stå upp även mot riktigt bra lag. Nu väntar Norrköping, Malmö, Djurgården och AIK innan sommaruppehållet, och även om jag inte tror på fyra nya Elfsborgssegrar där blir jag inte förvånad om laget fortsatt är med och slåss i den absoluta toppen (tvåa just nu) när också de matcherna har summerats. Den stora anledningen är att även nämnda lag kommer att ha svårt att göra mål på Elfsborg.

Efter den defensiva plumpen i matchen mot Sirius (visserligen seger, men tre insläppta mål varav två som går in under kategorin slarvigt/nonchalant) stängde Elfsborg på nytt igen bakåt mot Värnamo. Ajdin Zeljkovic borde förstås ha gjort mål på sitt friläge i den första halvleken och Wendersons skott i början av den andra hade resulterat om det inte vore för Hákon Valdimarssons reflexparad. Men därutöver var det lugnt kring Elfsborgskassen, och faktum är att lagets isländske målvakt på åtta matcher har hållit nollan fyra gånger – lika många som på hans 14 matcher förra säsongen.

Den defensiva grunden talar för att Elfsborg är på riktigt – och att man är det även när motståndet nu blir tuffare.