Pyroteknik på läktaren – en del av fotbollens själ
Jag vill tacka för de svar jag fått på min artikel om pyroteknik på läktarna. Det är tydligt att ämnet engagerar. När vi för denna debatt är det viktigt att hålla en hög nivå. Som Mark Twain påminner oss om, är det sällan fruktbart att argumentera med dem som inte är öppna för att lyssna.
På Påskbergsvallen förra året hade vi 10–3 i skott, men spelade 0-0. På Malmö stadion blev Per Frick avriven sin tröja utan att få straff. På stopptid mot Degerfors hemma bränner vi ett friläge som resulterar i mål elva gånger av tio i normala fall. Men ”Gonnar” har bestämt sig för att pyrotekniken kostade Elfsborg SM-guldet, och nivån på argumenten blir därefter.
Efter moget övervägande trotsar jag ändå Mark Twain och vill lämna slutreplik för att bemöta några av de insinuationer, felaktiga påståenden och argument som förekommit i svaren.
För det första; Jag eldar inte bengaler personligen. Jag är inte affilierad med någon ultrasgrupp, men jag har stor respekt för det besjälade arbete dessa grupper lägger ner för att bidra till den atmosfär och passion som präglar supporterkulturen på våra allsvenska arenor.
”Vi bör sträva efter att bevara och utveckla vår egen unika supporterkultur.”
Att erkänna ultrasgruppernas insats är inte detsamma som att förespråka en okontrollerad användning av pyroteknik. ”Gonnar” antyder i sitt anonyma svar att jag förespråkar ”fritt eldande” på läktarna. Detta är en uppenbar feltolkning från hens sida. Jag har föreslagit att vi ska tillåta pyroteknik under kontrollerade former, som ett sätt att både säkerställa tryggheten och bevara den stämning som gör svensk fotboll unik.
Krister Ljungblads användning av polariserande uttryck såsom ”ni på ståplats” och invektiv som ”bengalmarodörer” skapar enligt mig en polarisering som inte är konstruktiv. Supporterkulturen är inte en isolerad del av fotbollen – den är en integrerad del av hela upplevelsen. Schrödingers Katt är både levande och död tills någon observerar den. På samma sätt dras publik och sponsorer till allsvenskan för att uppleva stämning, men om vi stänger lådan, det vill säga om vi begränsar de uttryck som gör stämningen levande, riskerar vi att den dör.
Ljungblad och ”Heja Elfsborg” lyfter båda upp England som ett föredöme när det kommer till supporterkultur och stämning på läktarna. Bakom sin anonymitet antyder dessutom ”Heja Elfsborg” att jag inte upplevt den magiska stämningen på engelska läktare.
Jag kan upplysa om att jag är frekvent resenär till England och har ett gediget kontaktnät med engelska supportrar från många olika klubbar där, så jag betackar mig från att bli mästrad om engelsk läktarkultur av någon som förefaller sakna insikt i de verkliga konsekvenserna av den engelska utvecklingen.
När trogna supportrar ersätts av turister som kommer för att uppleva ”stämningen”, höjs priserna och de som verkligen bidrar till stämningen trängs undan. Resultatet är att stämningen på engelska arenor har försämrats avsevärt sedan Tipsextras glansdagar. I England är Schrödingers katt redan en realitet och jag vill verkligen inte se en liknande utveckling i Sverige. Vi bör sträva efter att bevara och utveckla vår egen unika supporterkultur istället för att kopiera en modell som har sina egna problem.
Slutligen, att se på supportrar som en homogen grupp är ett fel enligt mig. Vi är en mångfacetterad del av fotbollen som bidrar till den helhetsupplevelse som lockar så många till arenorna. Ömsesidig respekt måste gälla mellan olika supportergrupper. Genom att tillåta kontrollerad pyroteknik kan vi fortsätta skapa den unika atmosfär som gör svensk fotboll speciell på ett sätt som inte stör supportrar som sätter högre pris på andra aspekter av läktarupplevelsen.
Karl Orrling, fotbollsälskare, ståplatssupporter och medlem i IF Elfsborg
