Arbetskamraterna ett år efter kollegans död: ”Vi var en del av hans familj”

Fredagen den 6 november är egentligen som vilken fredag som helst. Ett slut på ännu en arbetsvecka. En ledig helg att se fram emot. Tid för återhämtning och avkoppling.

Hos Lundberg & Starrén på Åsboholmsgatan på Bergsäter närmar sig klockan fyra på eftermiddagen. Den där sköna fredagskänslan börjar infinna sig. Stämningen är uppsluppen. Alla byter om och gör sig klara för att gå hem.

Stefan Lundberg är en av dem. En behaglig höstsol kastar sina strålar mot fönstret till målerifirmans lokaler. Den lovar gott. Stefan har redan planerat vad han ska göra. Som hängiven cyklist och medlem i Team Rynkeby väntar ett träningspass. Men han vill gärna ha sällskap och ber om hjälp.

– Stefan undrade om jag kunde skriva något på gruppens Facebooksida, men han var sent ute och fick inget svar. Så han fick ge sig ut ensam, säger Henry Roininen.

Innan han skyndar ut genom dörren hinner Stefan även växla ord med kompanjonen Daniel Starrén

– Det var inget ovanligt att Stefan gav sig ut med cykeln. Det gjorde han ofta för att, som han själv uttryckte det, ”rensa skallen”. Men jag minns så tydligt det sista han sa innan han stack: ”Vi har koll, va?” Han ville veta om allt var planerat för nästa veckas jobb.

De båda skils åt och åker hem var och en till sitt. Stefan till cykeln och träningspasset. Daniel till familjen i Aplared. Han tänker bara ta det lugnt. Glida ner i bubbelpoolen. Men i stället förvandlas kvällen till en mardröm.

– Jag satt några timmar i bubbelpoolen och hade precis klivit upp och ställt mig i duschen när telefonen ringde. Och eftersom det var runt midnatt blev jag misstänksam och anade att något hade hänt, säger Daniel Starrén.

Det är Tobias Guldstrand, en av Stefans närmaste vänner, som ringer. Han berättar att Stefan blivit påkörd på gamla riksväg 40 nära Hökerum tidigare under kvällen och avlidit.

– Det kom som en fullständig chock. Känslan var overklig. Det var som om jag klev ur min egen kropp, säger Daniel Starrén.

Men efter en stund samlar han ihop sig och tar upp telefonen. Ett mass-sms skickas iväg. Till arbetskamraterna och till de nära kunder och leverantörer.

Dagen därpå samlar Daniel Starrén sina anställda.

– Det kändes viktigt att vi träffades direkt och fick prata om det som hänt. Vi var ju på sätt och vis en del av hans familj.

Tiden som följer blir tung. Den omtyckte chefen och arbetskamraten finns plötsligt inte längre. En glädjespridare som ofta har ett skämt på lager eller bjuder hela gänget på fika. Entreprenören med de breda kontaktnätet som fixar fram jobb.

Snart ett år efter den tragiska olyckan är saknaden efter Stefan Lundberg fortfarande stor.

Inte minst för Daniel Starrén. Han och Stefan har ju i princip umgåtts dagligen sedan 2008.

– Vi sprang på varandra genom en gemensam bekant. Han hade en firma sedan tidigare med två anställda medan jag körde själv. Så vi bestämde oss för att gå ihop.

Hur var ert samarbete?

– Stefan var utåtriktad och väldigt social. Den mest sociala människa jag har mött i hela mitt liv. Man kan säga att han gasade och jag bromsade. På så sätt kompletterade vi varandra. Ibland blev det kontroverser eftersom vi båda hade temperament, men vi redde alltid ut det.

En sak grämer dock Daniel Starrén. Han fick aldrig chansen att ta ett sista farväl av sin vän och kompanjon. En vecka innan begravningen i Toarps kyrka insjuknar Daniel i covid-19.

– Tanken var att jag skulle varit med och burit kistan så på så sätt är det sorgligt. Men både jag och de andra har varit ute vid hans grav, nu senast för bara några veckor sedan.

Henry Roininen börjar arbeta i företaget 2009. I dag har han tillsammans med Ragip Rexhepi gått in som delägare efter Stefan Lundberg. Han beskriver Stefan Lundberg som snäll och omtänksam. En person som alltid ställde upp när andra behövde hjälp.

– Han såg något gott i alla människor. Dessutom hade en optimistisk livssyn. Ingenting var omöjligt i Stefans värld. För mig blev han en person som man såg upp till, säger Henry Roininen.

Både han och Daniel Starrén menar att stämningen bland de 17 anställda har förändrats efter Stefan Lundbergs död.

– Det har blivit tystare. Stefan tog ju plats. Han hördes och syntes – men på ett positivt sätt. Vi försöker på något sätt hitta tillbaka till den känslan som fanns när Stefan var här. Ibland kan jag bli lite avundsjuk på den sidan hos honom. Det där att ta livet lite mer med en klackspark, säger Daniel Starrén.

– Jag försöker också ta vara mer på livet. Inte grubbla för mycket och tänka mer på allt ordnar sig till slut, säger Henry Roininen.

På väggen i lunchrummet hänger en tavla med ett inramat fotografi. Där ses en spexande Stefan Lundberg i samband med ett träningspass på cykeln med sitt Team Rynkeby. Bilden har också försetts med en text – Unna dig.

– Det var något han ofta sa. Samtidigt så säger det väldigt mycket om Stefan som person. Han ville verkligen njuta av livet och ville få oss andra att göra likadant, säger Daniel Starrén.

Att låta företaget fortfarande bära Stefan Lundbergs namn har varit självklart. Som om en del av honom ännu lever kvar.

Henry Roininen sneglar mot entrédörren:

– Fast ibland vill jag bara höra hans röst. Hur han rycker upp dörren och bara står där igen. Det är något jag saknar.