Dokument: När Dalsjöfors blev hela Sveriges skrällgäng

Det skanderas "Visa hattarna" i bussen hela vägen från Helsingborg till Borås. Linda Westberg gillar budskapet och kör sin postrunda följande dag iklädd guldhatt.

– Det var många som gratulerade, plötsligt brydde sig folk. Det blev väldigt stort, många i Dalsjöfors var stolta, säger Westberg.

Samhället har plötsligt ett allsvenskt lag. Och en allsvensk brevbärare.

– Jag hade släppt drömmen om allsvenskan som 15-åring, det var ju aldrig aktuellt att man skulle spela någon annanstans än i sitt lilla lag, säger Westberg.

Söndagen den 10 oktober 2010 tar hennes lilla lag steget in i finrummet. Men medan Westberg och de andra spelarna firar i bussen är det mer återhållen glädje i den bil som tar klubbens starke man samma väg.

Göran Odqvist har officiellt hoppat av som fotbollsordförande, men har ändå inte lyckats sluta – det har ju gått för bra för laget. Nu är han på samma gång lycklig – och bekrymrad.

– Det var väl inte riktigt planerat att vi skulle gå upp. De sista omgångarna var vi lite nervösa. Vi visste inte riktigt vad vi ville. Eller, vad vi ville visste vi, men vi kunde inte gå ut till tjejerna och säga: "Förlora, så att vi inte går upp". Vi förstod ju vad det skulle bära med sig, säger Odqvist.

Hemma hos Ralf Sundhäll står det korv med bröd på menyn.

– Det är gott, det gillar jag, säger Sundhäll.

Där, på Varbergsvägen träffas Dalsjöfors och Byttorp för hemliga möten hösten 2009 eftersom båda klubbarna känner att den lokala damfotbollen står vid ett vägskäl. Dalsjöfors representeras av Göran Odqvist, Caroline Hellberg och Ulf Hallberg, Byttorp av Sundhäll, Björn Johansson och Lars Andersson.

– Grunden var att båda lagen stod utan tränare, och det var oroligt i trupperna, minns Sundhäll.

Efter en handfull möten och många fler varmkorvar enas man om att Byttorp skall fungera som Dalsjöfors farmarlag.

– Vi var tidigt överens om att det här var bäst för klubbarna, säger Odqvist.

– Vi gjorde upp en plan, målet var faktiskt att vi skulle gå upp i damallsvenskan 2016, säger Sundhäll.

Redan i mitten av november har man klart med en huvudtränare. Joakim Carlsson kommer från Mariedals herrlag, som assistent får han Jerry Carlsson från Svenljunga.

– Vi var överens i gruppen om att det var nödvändigt med en tränare utan koppling till någon av klubbarna, säger Sundhäll.

– Jag hade knappt sett en damlagsmatch, men kollade med flera, och de sa "häng på, det är alltid seriöst, och tjejerna vill något". Sedan fick jag också reda på att det skulle bli ett samarbete, förklarar Joakim Carlsson om varför han tog jobbet.

Två gånger Carlsson bygger snabbt ett nytt lag. I början delar man upp gruppen och kör separata träningar.

– Det var när delningen gjordes som det blev känsligt, berättar Jerry Carlsson.

– Med facit på hand kanske vi skulle ha gjort annorlunda på någon eller några positioner, säger Joakim Carlsson.

Det blir en del slitningar, men det påverkar inte A-laget rent spelmässigt. I seriepremiären i söderettan (2–2 borta mot IFK Kalmar) kommer huvuddelen av spelarna från Dalsjöfors, men det är byttorpare som gör målen. Så fortsätter det under premiärsäsongen.

– Vi i Dalsjöfors hade ett stabilt lag, som spelat ganska länge i söderettan. Byttorp var inte så bra som lag, men hade några spetsar som lyfte oss, minns spelaren Sara Jardving.

Trots att Dalsjöfors har lägst budget i söderettan, och inför säsongen har tappat bärande spelare som Malin Fors och Elinor Ragnvaldsson, gör man en stark vår.

– Tanken från början var att vi skulle bli ett stabilt division 1-lag på tre år. När jag var på min första tränarträff trodde alla andra tränare att vi skulle åka ur serien. Klart att vi var väldigt nederlagstippade, säger Joakim Carlsson.

Stabiliteten kommer dock direkt, och redan första sommaren börjar klubbledningen ana att damallsvenskan kan bli verklighet långt innan 2016. Halvvägs leder Dalsjöfors serien knappt före Vittsjö och Öster.

– Vi började naturligtvis planera för allsvenskan, det var vi tvungna att göra. Men vi trodde inte i vår vildaste fantasi att det skulle bli så, säger Göran Odqvist.

Dalsjöfors radar upp segrar under hösten. Med tre omgångar kvar leder laget fortfarande serien just före Öster. Då bjuds man på extra tändvätska av Växjöklubbens tränare, Hanna Höckert.

– Jag är fortfarande övertygad om att vi vinner serien, säger hon till Smålands-Posten, och lägger till:

– Dalsjöfors tid av tur är snart förbi. De åker omkring i en lite för stor kostym just nu. Snart kommer det ett ras.

Hon får rätt om raset, men det är istället hennes eget lag som faller igenom. 1–0-förlusten mot Qbik i näst sista omgången ger Boråslaget dubbel matchboll.

Dagen efter skall Dalsjöfors till Helsingborg för att möta Stattena. Seger – och Borås har ett damallsvenskt lag.

– En grej som hänger kvar är att någon ringde på natten och försökte störa oss, säger Linda Westberg. Jag hade två missade samtal och vid samlingen visade det sig att det var fler som drabbats. Några hade svarat.

Telefonören hävdar att hen ringer från tidningen Sydsvenskan.

Även matchen blir en prövning. Stattena tar en tidig ledning, och efter tio minuter drar Malin Svenjeby av korsbandet. Men inte ens de bakslagen kan stoppa Dalsjöfors. Kvitteringen kommer på självmål efter inlägg från Matilda Ryytty.

Efter paus kliver backen Sara Back fram och ger Dalsjöfors ledningen innan skyttedrottningen Marlene Laggren ökar på till 3–1. Stattena kan dock reducera, och slutminuterna präglas av grön nervositet. Sedan kommer slutsignalen – och det stora segerjublet.

– När man tänker på det ryser man fortfarande, att få gå upp till högsta serien som tränare är ju någonting inte många får göra. Det var häftigt, säger Joakim Carlsson.

– Jag vet att jag hade lite problem med låret och både blev in- och utbytt. Jag stod vid sidan och stampade på slutet. I övrigt är minnena från slutsignalen mest som en dimma, säger Westberg.

– Klockan var 15.52, klargör lagledare Sundhäll. Jag minns att jag var så utpumpad att jag var tvungen att sätta mig ner på gräsmattan. Sedan var det ren eufori – det var galet.

– Det var något av det roligaste jag varit med om, något man kommer att bära med sig under resten av livet. Framför allt att få göra det med sitt lag, där man började spela, säger Westberg.

Redan premiäråret har samarbetet tagit sig upp i allsvenskan. Rutinerade Sara Jardving missar de sista tre matcherna, hon är gravid. Nu i efterhand ger hon Joakim Carlsson en stor del av förtjänsten:

– Han kom in med ett nytt tänk. Han är en utbildare. Det finns en tanke bakom varje träning. Alla hade väldig respekt för honom och tyckte att det vi gjorde var intressant. Man kände att man utvecklades. Många damspelare, även på ganska hög nivå har inte fått kunskapen om hur man jobbar bäst ihop som ett lag. Det var lite: "Oj, jobbar vi ihop behöver jag inte springa så mycket."

Men bortamatchen i Helsingborg är sista resan med gänget för Carlsson. Redan i början av september har han meddelat att han inte kommer att fortsätta träna laget 2011.

– Jag hade sökt nytt jobb, och fått det. Jag hade inte någon tanke på att det skulle gå som det gick. Om man hade haft en kristallkula hade man kanske gjort annorlunda. Det var blandade känslor, säger Carlsson.

Tv, radio och tidningar – alla vill berätta sagan om hur lilla Dalsjöfors har fått ett damallsvenskt lag.

– När vi väl gick upp var det raska bud, minns Göran Odqvist. Vi behövde skaffa en styrelse, Elitfotboll dam kom ner, det var tidningar och tv. Jag kommer ihåg att de på jobbet frågade vad jag höll på med, telefonen gick i ett. Det var väldigt roligt, men samtidigt undrade man vad vi hade gett oss in i.

– Det var mycket på en gång, och det mesta skulle redan ha varit gjort. Vi behövde massor av resurser – både mänskliga och pengar, säger kassören Lars Andersson.

Han minns tiden som arbetssam.

– Men jag ångrar inte en minut. Allt runtomkring var väldigt kul. Det var riktigt go i gänget. Jag saknar den tiden, det var roligt att jobba med Dalsjöfors.

Det lag som hade haft 109 åskådare i snitt på våren var plötsligt glödhett. Många ville stråla med i glansen, och framgången gynnade även själva orten.

– Det var ett väldigt uppsving. Plötsligt visste alla i Sverige vad Dalsjöfors var för någonting, säger Odqvist.

Redan här står det dock klart att det inte kommer att spelas någon damallsvensk fotboll på Gårdavallen.

– Vi försökte, men den dömdes ut direkt. Där tappade vi lite av den energi och Dalsjöforsanda som vi hade innan, säger Odqvist.

Redan i ettan har man huvudsakligen hållit till inne i stan, på Ramnavallen. Men den är inte heller godkänd för damallsvenskt spel.

Diskussionen om var Dalsjöfors skall spela sina matcher blir en följetong under vintern. Klubben vill spela på Ramnavallen, men först har inte kommunen pengar till upprustning. I slutet av januari kallar dock plötsligt kommunledningen till pressträff, där kommunalråden Ulf Olsson (S) och Ida Legnemark (V) meddelar att Ramnavallen kan vara anpassad för allsvenskan senast i juni.

Dalsjöfors jublar, men inte så länge. Några veckor senare tackar klubben nej till Ramnavallen och väljer att spela på Borås Arena.

– Vi har som mål att nå ett publiksnitt på 850 åskådare, och då räcker inte Ramnavallen till, förklarade då nytillträdda klubbchefen Eleonore Tammermo i en BT-artikel.

Byttorps dåvarande kanslist, Björn Johansson, satt med som adjungerad i styrelsen för Dalsjöfors damelit. Han förstår inte varför Dalsjöfors nobbade Ramnavallen.

– Det var märkligt, de hade kunnat få en ren damfotbollsarena, säger Johansson.

Parallellt med arenafrågan försöker man även bilda en ny, separat klubb under namnet Borås DFF. Här har man Linköpings FC och Kopparbergs Göteborg FC som förlagor.

– Alla trodde att det skulle gå bra, men vi fick inte för förbundet. Vi hade ingen ungdomsverksamhet, berättar Björn Johansson.

Det hade inte förlagorna heller, men det har tillkommit nya regler som gör att Boråslaget är tvunget att driva vidare verksamheten som en sektion inom Dalsjöfors Goif.

På den årliga lagbilden från den damallsvenska upptaktsträffen står Anna Lindén på knä mellan Piteås Josefin Johansson och Kristianstads Susanne Moberg. Dalsjöforsveteranen ser inte ut att njuta av situationen.

Till BT:s utsända i Stockholm säger Lindén: "Det är all skit vi har fått här i dag som jag skall minnas när det är fem minuter kvar av en match, och jag håller på att dö."

Vid upptaktsträffen är alla experter överens om att Dalsjöfors har den svagaste truppen – men den snyggaste presentationen.

– Vi hade kanske inte storhetsvansinne, men vi ville vara med, förklarar Göran Odqvist, som nu fått titeln ordförande för Dalsjöfors damelit.

På en skärm rullar en påkostad film där "7 Anna Lindén – Vinnarskalle" presenteras. Filmen är en del i ett projekt där klubben satsar på tuffare och annorlunda matchaffischer, spelarpresentationer på internet, en tv-dokumentär och på en ny hemsida.

<iframe width="854" height="480" src="https://www.youtube.com/embed/Rq1EZ3TKGn0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

2009 hade BT utnämnt klubbens hemsida till bäst i Sjuhäradsbygden. Nu duger sidan inte längre.

– Den nya kostade många tusen kronor. Den var snygg, men jättesvår att uppdatera. Det var som att ha en Porsche man inte kan köra, minns lagledare Sundhäll, som nu också fått jobbet som sportchef.

Med facit på hand är han väldigt kritisk till att man lade kraft på oväsentliga saker.

– Det var så mycket som skulle ändras. Nu i efterhand känner jag att vi ändrade på för mycket. Vissa saker vi gjorde i ettan hade funkat bra även i allsvenskan. Titta bara på Mallbacken, när de går upp ändrar de bara precis det de måste, säger Sundhäll.

Alla ändringar innebar många små extrautgifter. En som Sundhäll fortfarande retar sig på handlar om reklamskyltarna på Borås Arena.

– Vi köpte in folk som skulle bära ut och in skyltarna vid våra matcher. Där la vi 3000 kronor per match på ett jobb vi kunde ha gjort själva.

Den del där man ändrar minst är spelartruppen. Redan i samband med slutspurten i söderettan har Göran Odqvist varit noga med att det inte skall bli några utsvävningar. I BT den 10 september 2010 säger han:

– Om vi lyckas kommer vi absolut inte att leva över tillgångarna, som exempelvis Kristianstad gjort. Egna talanger från bygden får fortsätta att bära laget.

I samma artikel säger Sara Jardving:

– Jag vet vad som krävs i allsvenskan. Utan förstärkningar kommer vi inte klara oss.

Ljustavlan på Borås Arena är skoningslös: Dalsjöfors–Jitex 0–9.

Dalsjöfors har klivit in i damallsvenskan med ett lag som liknar det som vann söderettan. Medan de andra lagen i serien har minst fyra A-landslagsmeriterade spelare vardera har Dalsjöfors inte någon. Inte heller förhoppningen att få hem flera av de Sjuhäradstjejer som spelar i andra damallsvenska klubbar har lyckats.

– Vi rustade laget, men underskattade klassen på allsvenskan. Vi skulle ha förstärkt lite till. Vi åkte på några rejäla smällar direkt. Det var tufft att se hur motståndarna sprang ifrån våra backar, säger sportchefen Ralf Sundhäll.

Käftsmällen i den femte omgångens bottenmöte får nya tränarduon Thorstensson och Carlsson att tänka om rent taktiskt.

– Den enkla förklaringen är att vi inte hade ett lag som var tillräckligt slagkraftigt för allsvenskan. Skillnaden var för stor. Det var också en uttalad idé att det skulle hållas hemvävt och att de tjejerna som hade varit med och tagit upp laget skulle få chansen, säger assisterande tränaren Jerry Carlsson.

I de fyra matcher som återstår innan sommarvilan väntar idel topplag, och Thorstensson väljer att där matcha ett hyperdefensivt Dalsjöfors.

När laget går på semester har man ändå bara en poäng, och målskillnaden 1–38. Då väljer man att försöka gasa sig ur krisen.

– Vi började väldigt dåligt. Det gick inte långt innan vi började jaga nya spelare. Då var huvudklubben väldigt noga med att vi inte förköpte oss. De ville se papper på att vi klarade det. Det var ett vågspel, säger ordförande Göran Odqvist.

En av de första åtgärderna är att sparka tränare Thorstensson.

– Tabelläget plus det faktum att Staffan ska bli pappa till hösten är faktorer vi vägt in i beslutet, motiverade klubbchef Tammermo beslutet i BT den 11 juni 2011.

Åtgärden är initierad av spelartruppen.

– Vi förlorade väldigt många matcher, och det blev oroligt i truppen. Alla letade fel, berättar Rebecca Johnson.

Hon är nyförvärv från Djurgården, och med sina totalt 31 U- och J-landskamper den överlägset mest meriterade Dalsjöforsspelaren.

– Det var mycket gnäll och vi hade ingen tilltro till tränarna. Alla drog åt olika håll och vi spelade ett spel som ingen ville spela. Hela laget stod på egen planhalva och slog långa bollar till Mimmi Löfwenius, säger Johnson.

Tränarbytet blir en dyr historia. I allsvenskan måste tränaren vara heltidsanställd, och Thorstensson har dessutom skrivit treårskontrakt.

– Det var en miss. Vi hoppades att klara oss naturligtvis, det var vår målsättning. Och då ville vi ha en långsiktig lösning, minns Göran Odqvist.

Nu får klubben i stället dras med dubbla tränarlöner.

– Vi gjorde en överenskommelse med Staffan, så det blev inte fullt ut, men kostnaden hängde med, minns Odqvist.

Thorstensson ersätts av Joakim Carlsson, som åter finns tillgänglig. Han anställs till 75 procent som tränare och till 25 procent som marknadssäljare.

Han känner direkt att det inte är samma klubb som han lämnade cirka åtta månader tidigare.

– När jag kom tillbaka tänkte jag på att det var så många nya personer som bara ville synas, som inte bidrog rent fotbollsmässigt. Det hade varit bättre att ta in en fystränare eller ett bollplank med erfarenhet i stället för alla de här andra personerna, säger Carlsson.

Dokumentet fortsätter i morgon