De jobbar jämsides med döden
– Det är ofta mycket inlindande innan man verkligen vågar prata om döden. Egentligen är det inte speciellt svårt alls, förklarar Therese Karlsson.
Hon sitter i ett ljust rum med skira gardiner. Bredvid sitter kollegan Annika Ahlström. Rummets enkla inredning kan omöjligt skvallra om alla de känslor som vanligtvis ryms här. Kanske kan papperskorgen, som finns där om någon behöver kräkas, rubba på rummets lugn något.
– Det har varit familjer som hållit om varandra krampaktigt och gråtit på golvet. Men här har också varit personer som inte har kunnat säga ett ord, säger Therese Karlsson.
Att möta en avliden person i avskedsrummet kan ofta framkalla känslor och reaktioner som är svåra att förutspå. Men Annika Ahlström och Therese Karlsson har vant sig vid sorgen och dödens många sidor. De arbetar i sjukhuskyrkan på Södra Älvsborgs sjukhus och tillsammans med två andra kollegor ansvarar de för den andliga vården. De stöttar patienter, anhöriga och sjukhusets personal.
– Man ser människan som en hel människa. Man är inte bara en diagnos eller en njure som krånglar. Man är en människa med längtan, sorg, rädslor och kärlek. Jag tycker att det handlar mycket om rätten att få vara människa, säger Therese Karlsson.
En stor del av arbetet handlar om döden. Att finnas som stöd innan, under eller efter. Ibland är det patienter själva som vill att någon lyssnar på när de summerar sina liv, ibland handlar det om att vänta in döden tillsammans med anhöriga. Ibland är det ett sista farväl.
– Man står i maktlöshetens rum och döden är så definitiv. Men sen sakta men säkert så börjar nästan personen bli levande igen genom att de anhöriga pratar om minnen. Ofta kan vi stå där och skratta ihop åt något tokigt eller härligt som personen gjort. Sorgen möter glädjen i att just den person som man mist ändå har funnits i ens liv, säger Annika Ahlström.
Therese Karlsson fyller i:
– Det är så mycket glädje och tacksamhet uppe i det svåra. Det blir många fina och nära möten med människor som är i sin kanske värsta kris.
Att jobba så nära döden både känns och påverkar. Att lämna jobbet på jobbet går, men det gör avtryck.
– På de här åtta åren har jag förändrats mycket som person, och det är nog på grund av all död. Jag kan ha svårt att till en början glädjas med någon som är gravid, jag har sett för många döda barn. Så jag behöver se att de lever innan jag känner den där totala glädjen, säger Therese Karlsson.
Annika Ahlström fyller i:
– Det kan bli tufft om det är nära en själv. Ett personnummer som liknar mitt eget eller någon i min närhet. Det är inte alltid lätt att släppa tankarna.
De förklarar att många kopplar ihop präster med just döden. Om det har skett en olycka och den drabbades anhöriga väntar på besked kan synen av en präst få golvet under fötterna att försvinna.
– Jag tror att många kan tänka ”nu är det kört, här kommer prästen”, men vi kommer inte bara med död. Vi vill finnas där som en medmänniska och som ett stöd. Jag tror att många känner att det faktiskt är okej att prata om döden med såna som oss. Det är viktigt, säger Therese Karlsson.
