Ung, vältränad och smittad – möt fotbollsspelaren som gick årets tuffaste match mot corona

Det går en signal.

Det går två.

Sedan:

– Hej, det är Elin.

Hon vet varför telefonen ringer och vad samtalet gäller. Intervjun är inbokad sedan tidigare, och hon har själv fått välja om den ska ske över telefon eller vid ett fysiskt utomhusmöte.

Att det blev via telefon stärker bilden som Elin Thuresson, 29, vill förmedla.

– Pandemin är inte över, alla kan drabbas – och ibland känns det som ett lotteri kring vem som blir riktigt dålig. Jag ser många inom vården som inte mår helt bra under de här omständigheterna och ibland kan jag bli rädd och fundersam kring hur länge personalen ska orka. Jag önskar att det gick att ta med fler personer innanför dörrarna på sjukhuset bara för att visa hur det ser ut och går till. Applåderna har tystnat med tiden och när folk fuskar med att följa restriktionerna kan det få väldigt tuffa följder både för dem själva och för vården.

Thuresson vet.

Som sjukhusanställd. Och som drabbad.

När BT-sporten sammanställde årets 100-lista konstaterade vi att 2020 inte varit likt något annat idrottsår – och att den översta punkten på listan skulle handla om året då idrotten kom i andra hand. Elin Thuresson valdes ut för att personifiera det.

Hon är den unga, vältränade fotbollsspelaren strax under eliten som redan tidigt under pandemin arbetade med att hjälpa covid-19-patienter i rehabiliteringen, och som själv senare drabbades med full kraft.

– Det började i mars, när hela covidcirkusen började ta fart. Då märkte vi ett ökat tryck och arbetet med att spåna fram planer och lösningar intensifierades.

Med ”vi” menar hon Södra Älvsborgs sjukhus, Säs, där hon arbetar som arbetsterapeut på centrala arbets- och fysioterapienheten.

– Min chef sa till mig: ”Du tränar ju mycket, är ung, frisk och har inga riskfaktorer – vi ser gärna dig på en covidavdelning”, och för mig fanns inga tvivel om att hoppa på, jag ville hjälpa till i situationen och började jobba där i princip direkt, berättar hon.

Det tuffaste i det skedet var den allmänna bristen på kunskap om det nya viruset som tog världen med storm.

– Vid andra rehabiliteringar försöker man få patienten att komma upp och röra på sig, annars ökar risken för lunginflammation och fler men. Här var det å andra sidan så att syresättningen sjönk till för låga nivåer vid den sortens behandlingar, så då fick man balansera rörelse, positionering och aktiviteter. Det var möten hela tiden för att försöka hitta förbättringar för att försöka ta till rätt åtgärder.

Med munskydd, visir, förkläde och handskar som skyddsutrustning jobbade Thuresson i ungefär två månader på covidavdelningen innan hon i mitten av maj själv smittades.

– Jag hade precis duschat en lördagsmorgon efter att ha varit ute och sprungit. Min mamma skulle komma hit och hjälpa till med att måla fönsterkarmar, och plötsligt kände jag att det gjorde ont i bröstet. Det släppte inte helt, men jag kunde vara med och måla. På kvällen blev jag extremt trött men tänkte att det inte var så konstigt med tanke på hur intensivt allt varit på jobbet ett tag.

På söndagen kändes det lite värre och på måndagen började allt fler symptom visa sig.

– Jag blev inte tokdålig direkt men det plussades på nya saker hela tiden. Magknip, huvudvärk, torrhosta, andra märkliga symptom. Det var konstigt att må dåligt utan att kunna jämföra det med något man känt tidigare.

Vårdpersonal fick tidigt provtas och på tisdagen körde Elin Thuresson från hemmet i Ulricehamn till provbaracken utanför arbetsplatsen i Borås.

– Jag ville ju inte be om skjuts, och åka kollektivt var så klart inte ett alternativ – men jag kände efteråt att min körning, särskilt hem från Borås, nog var allt annat än stabil. För det var ungefär då jag började må riktigt dåligt. Från parkeringen vid Säs till provtagningen var det en liten backe att gå, och jag kom typ inte upp. På lördagen hade jag sprungit åtta kilometer, tre dagar senare fick jag sätta mig ner efter att ha gått i en liten backe som inte ens är brant. Benen kändes som gelé, mjölksyran sprutade.

Dagen därpå bekräftades att hon var covid-19-smittad och därefter dök symptom efter symptom upp.

– När jag trodde att det inte kunde bli värre dök nästa symptom upp. Feberfrossan gick upp och ner, jag kunde byta t-shirt tre-fyra gånger per natt – och just feber har man ju haft tidigare men i kombination med allt annat var det fruktansvärt. Värken från lungorna går inte att jämföra med något jag varit med om – tänk dig en järnkorsett som trycks stenhårt runt hela bröstkorgen när du ska försöka andas. Jag är tacksam att jag inte hade så jobbig hosta samtidigt, jag vet patienter som haft det också och som då upplever att det inte går att andas.

Av en läkargranne fick hon låna en pulsoximeter som mäter syresättningen – och insåg då att den var för låg för att hon skulle ligga plant på rygg.

– Covidpatienter läggs ofta i bukläge, alltså på mage, för det ger mer plats och bättre ventilering för lungorna. Nu inser jag hur fruktansvärt jobbigt det är att ”bara vända sig” från rygg till mage, som jag varit med och bett patienter att göra tidigare. Det var en pärs.

Trodde du på förhand att din fysiskt starka status skulle vara till nytta om du blev smittad?

– Ja, det gjorde jag nog. Och det har jag fått höra från många håll, särskilt på jobbet, att jag inte är den ”typen” man tror ska drabbas tufft. Och med den vetskapen blir det nästan provocerande när man ser unga människor som inte bryr sig så mycket om restriktionerna. Det gör det ännu viktigare att förmedla: med lite otur kan det här viruset slå undan fötterna på vem som helst.

I ungefär en månad var Elin Thuresson sjuk, men när hon senare återvände till jobbet kom nästa motgång – och den är viktig att prata om, menar hon.

– Jag var beredd på att börja jobba som vanligt men det bara small till – jag kunde inte koncentrera mig, det tjöt och surrade i huvudet, jag blev extremt trött, kunde inte läsa in en journal trots att jag verkligen försökte.

Hon blev sjukskriven på halvtid och har i efterhand fått veta att det är vanligt förekommande men att många inte vågar söka hjälp för det.

– Något slags stressreaktion var det, en mental smäll. Det var som att covidmonstret kom på att det hade grejat runt i hela kroppen men kanske skulle ge sig in i huvudet lite också. Jag tycker det är viktigt att folk får veta att det är vanligt förekommande med mentala svårigheter som följd – och det finns hjälp att få. Var inte rädd för att söka hjälp!

För Thuresson blev sommarsemestern kort därpå en välbehövlig tid för återhämtning, och sedan sensommaren jobbar hon heltid igen, dock sällan med covidpatienter.

– Jag täcker upp när det saknas folk men har andra uppgifter i mitt grundschema.

Hon är noga med att betona att många drabbats mycket tuffare än hon – men inser också att hon är ett exempel på att ung ålder och god fysisk form inte är en garanti för att slippa lindrigt undan om man smittas av viruset.

Är du rädd för att drabbas igen?

– Tanken har slagit mig, särskilt när det trappades upp nu under hösten igen. Jag fortsätter att vara försiktig och noggrann. I somras tog jag ett antikroppstest som visade att jag hade antikroppar, men hur länge? Och ärligt talat, det finns ingenting med det här viruset som jag litar på – så varför skulle jag lita på antikroppar? Det är bättre att ta det försiktigt. Att man har gått igenom det en gång är ingen garanti för att slippa det igen – det finns folk som har blivit sjuka en andra gång.

Totalt spelade hon nio division I-matcher för Ulricehamns IFK efter att ha friskförklarats.

– Jag var nog tillbaka på fotbollsplanen lite tidigare än jag borde. Det gick bra att jobba då, men fotbollen skulle jag nog ha väntat med ett tag, med facit i hand. På ett av de första träningspassen rusade pulsen redan på en uppvärmningsövning och då fick man sig ytterligare en tankeställare. Allt måste få ta den tid det tar och det lär dröja innan man är tillbaka i samma fysiska form som innan det här slog till.

Hur tänker du kring idrott ett sådant här år?

– Det blev som en morot att komma tillbaka till den när jag var sjuk, men i ett större perspektiv tänker jag nog att gemenskapen i åtminstone lagidrotter nog är ännu viktigare än det själva sportsliga, för många är det det enda sociala sammanhanget i sådana här tider. Samtidigt har det verkligen blivit en parentes ett sådant här år, det har fått komma i andra hand. Folkhälsa kommer alltid komma före fotboll och fysisk träning går att lösa på andra sätt.

Hon har inte bestämt sig för hur hennes fotbollsår 2021 ser ut.

– Det dröjer nog ett tag till innan ett sånt beslut tas.