Önske-BT: Rekordpubliken såg Norrby slå Elfsborg

Det kan ha varit Norrby IF:s bästa match någonsin. 6–1 i derbyt mot IF Elfsborg den 6 augusti 1954 blev början till ett tillfälligt paradigmskifte i Borås.

Matchens lirare var Reino Börjesson, inner i Norrby och rejält hyllad i både Borås Tidning och Västgöta-Demokraten. En rubrik ropade ut: ”Reinos stabila form ingen tillfällighet. Hård träning ger resultat.”

Sex decennier senare minns Börjesson, 84, den historiska division II-fajten från hemmet i Partille. Han berättar:

– Vi samlades och laddade upp i någon sorts sommarstuga utanför stan. Där fikade vi och gick igenom hur vi skulle slå Elfsborg.

I stan var det kaosartat inför matchen. BT-signaturen Lary beskrev läget: ”En kvart före avspark pulserade en outsinlig trafikåder i riktning Ryavallen. Det var extrabussar i skytteltrafik, bilflöden från alla tillfartsstråk, mopeder, cyklar, allt som går på hjul. Trafikhavet var kaotiskt, det bildades flaskhalsar, trafikormens nos plattades till och bromsade upp kön. Det blev kapplöpning till vändkorsen, och just i det ögonblicket gjorde spelarna entré på plan”.

16 670 åskådare trängde sig in på en fullpackad Ryavallen. Därmed slogs Borås gamla publikrekord från allsvenska seriefinalen Elfsborg–AIK på Ramnavallen 17 år tidigare: 16 348. Derbyt inleddes som alla gula anhängare önskade. Landslagsbacken Lennart Samuelsson, för dagen högerhalv, gjorde 1–0 till Elfsborg efter två minuter.

Sedan var det bara Norrby. Med Reino Börjesson som lysande dirigent fick stans stora lag spela andrafiolen, och knappt det. Särskilt som stjärnan Henry Larsson var halvskadad.

– Det var en fantastisk inramning med allt folk, och Norrby hade ett väldigt bra lag, säger Börjesson. Så att vi vann stort var egentligen inte så konstigt.

Efter stjärnsmällen var Elfsborgs starke man Carl Larsson nyktert självkritisk för BT-signaturen Joe:

”En sån här brakförlust är nyttig så tillvida att den tjänar som en väckarklocka. Men just nu finns inte förutsättningar för att skapa bättring. Elfsborg av i dag ligger efter i allt för många avseenden, snabbhet, hårdhet och den rätta blicken för vinnande spel”.

Desto nöjdare var alla blåvita fans, som på den tiden kunde ge de gula en hygglig kamp om läktarstödet. I de täta åskådarleden märktes en exklusiv besökare denna ljumma fredagskväll: Erik Börjesson. Reinos välkände fader gjorde själv fyra mål i tidernas första svenska fotbollslandskamp 1908 i Balders Hage, 11–3 mot Norge. Han spelade sedan ytterligare 16 A-kamper, men hade dragit sig tillbaka när allsvenskan startade 1924.

Andra generationen Börjesson gick tidigt i pappas fotspår hemma i Jonsered. Han spelade i IFK Göteborg när Norrbys starka män Börje Croona och Knut Lindvall gjorde en värvarresa. De hade ett enkelt jobb.

– Jag ville ta chansen att flytta till Borås, bara de kunde fixa mig ett jobb och en bostad. Det var viktigast på den tiden.

En tid fick han arbeta i Croonas firma men hamnade snart som tjänsteman på kommunkontoret. En lägenhet ordnades på Tomtegatan i Sjöbo. Med Reino Börjesson som härförare kunde Norrby ta sikte mot allsvenskan. 6–1 mot Elfsborg i andra seriematchen (höst–vår på den tiden) var starten som behövdes.

De blåvita virvlade på i våldsam takt. Och med lång distans till händelserna är inte Börjesson ett dugg förvånad.

– Vi hade många bra spelare. Allan Gustafsson kunde blivit utlandsproffs men var för slarvig utanför plan. Centerhalven Arne Viklund påminde om en norrländsk fura. Tage Hedlund var en fin högerytter.

Allsvenska året blev jobbigt. Norrby råkade ut för fler oturliga skador och truppen var smal. Nedflyttning gick inte att undvika.

Trots motgången fortsatte Reino Börjesson i klubben i totalt sex säsonger ända fram till 1959.

– Norrby tränade bara två eller tre gånger i veckan. Det kändes för lite. Så jag körde lika mycket på egen hand. Ofta löpningar runt Borås eller bollövningar på Ramnavallen eller Ryavallen.

Ett stort mål var VM på hemmaplan 1958. Börjesson fick en plats i truppen, tillsammans med hemkallade Italien-proffs som Nisse Liedholm, Nacka Skoglund, Julle Gustafsson, Kurre Hamrin och Arne Selmosson.

Succén blev monumental. Reino Börjesson var högerhalv i laget som gick ända till guldmatch mot Brasilien. Med Pelé som nytänd stjärna vann brassarna med 5–2. Detta mot ett svenskt lag med ytterligare tre division II-spelare: Orvar Bergmark, Örebro, Gunnar Gren och Agne Simonsson, Örgryte. Riktigt så fungerar inte fotbollen i dag.

Själv är Reino Börjesson en vital pensionär som alltjämt följer serietabellerna – och gläds åt att Norrby tagit klivet upp i det som numera kallas division I.

– Det är roligt även om det var länge sedan jag såg laget spela.