Femtio år sedan Grimsås kvalade till allsvenskan

Det är den 23 oktober 1965. I Grimsås ska ett kamratgäng spela sitt livs fotbollsmatch. Nationens strålkastare är riktade mot det lilla samhället fem och en halv mil utanför Borås. Vägarna är fullsmockade med bilar från Borås, Jönköping, Halmstad, Värnamo och Ulricehamn. Tågen är fulla med förväntansfulla åskådare.

Grimsås klubbledning har en stor utmaning som väntar. Grimsborg med en kapacitet på 5 000 personer har 15 520 personer på ingång. De nya läktarna som ska ge dem plats är framme. Priset för biljetten? Sju kronor för sittplats fem kronor för att stå.

Klockan är två på eftermiddagen. Alla är på plats – inklusive 185 skrivande journalister, 45 fotografer och stora tv-team. Den stora fotbollsfesten är redo att starta.

Matchen drar igång. Brage inleder starkast och tar ledningen efter nio minuter. Bortalaget dominerar ända tills de sista 20 minuterna. Grimsås börjar hitta spelvägar runt Brage och skapar en del chanser. Men istället för att kvittera släpper Grimsås in ett andra mål i slutminuten. Drömmen om allsvenskan falnar.

En vecka senare har dock Grimsås en sista chans att nå ett avancemang i den avslutande omgången mot Gais. Laget gör en stark insats på Ryavallens blöta gräsplan, men får ändå se sig gå förlorande ur striden om en plats i allsvenskan.

Femtio år senare står Bengt ”Mossebo” Johansson, som spelade vänsterhalv i laget som gick upp från division sex till allsvenskt kval på sju år, och föreläser i Boråshallens rotunda om forna tider. Upp mot 100 personer sitter och lyssnar när han berättar och visar bilder.

Mitt under föredraget reser sig BT:s förre sportchef Stig Hagberg, som i dag är konferencier åt Idrottsveteranerna, och berättar en historia som får åhörarna att skratta i kör.

– Det påstods att det inte var en enda i samhället som missade matchen. Alla från ett år till 102 år var där. Men en fick inte se och det var lagledaren Rune Anderssons bror. Därför att han hade två tåg att sköta mellan Borås och Nässjö. Han var en hjälte när det kom till kommunikationen.

Efteråt vill många växla ett par ord med lokalhjälten Bengt ”Mossebo” Johansson. Så småningom sätter han sig ner vid ett av borden och berättar mer om den stora matchen.

Som förberedelse inför matchen mot Brage samlades laget hemma hos lagledaren, Rune Andersson. Då förstod de att någonting alldeles extra väntade dem.

– Vi såg ju hur mycket folk som kom. Allt blev enormt stort. Det var en otrolig uppståndelse hela veckan och från alla delar av landet.

Bengts hustru Eivor, syster till Lars-Ove Sjölander (tidigare Haraldsson), såg matchen på plats.

Hon berättar:

– Det var totalt kaos i hela byn. Folk fick parkera två kilometer från Grimsborg och gå dit. Det var människor överallt. Det var en fascinerande och stor sak att uppleva.

Högerinnern Hasse Hägg berättar per telefon:

– Man kände knappt igen sig när man gick ut på plan. Det var helt overkligt.

Bengt och Hasse tror att de blev tagna av stundens allvar och att det speglade av sig på matchresultatet.

– Vi tog det nog lite väl mycket med en klackspark. Jag hade ett skott på målvakten och det har jag grämt mig mycket över, säger Hasse Hägg.

– Det kan ha varit så att vi inte var mogna för den uppmärksamheten. Vi kunde inte riktigt koncentrera oss på det viktigaste. Det blev kanske lite för mycket runtomkring. I dagens läge hade nog någon tagit gänget och åkt bort från allting inför matchen. Men det är det största jag har varit med om idrottsligt sett. Sedan tycker jag att det var en fantastisk insats som gjordes med alla läktare av arrangörerna, säger Bengt.

Hur kunde lilla Grimsås med 600 invånare fostra ett så slagkraftigt fotbollslag?

– Det är svårt att säga, men vi var ett gott kamratgäng, alla födda i Grimsås. Det fanns en klubbanda som bar oss långt, säger Bengt.

Att Ingemar Haraldsson började träna laget 1960 var något som stimulerade truppen, menar Bengt Johansson. Han var en lokal fotbollsprofil som gjorde 90 matcher för Elfsborg och fanns med i den svenska VM-truppen 1958.

– Det var en härlig kille och en auktoritet. Han tränade oss två gånger i veckan och spelade i Elfsborg samtidigt. Det var fantastiskt. Han slutade 1963, men spelade den och säsongen efter med oss istället.

Han framhäver också lagledaren Rune Andersson.

– Han betydde väldigt mycket för klubben. Han var utåtriktad, positiv och hade en mängd kontakter. Det var en fantastisk man.

Vad får du får känslor när du tänker på den tiden?

– Det är kul att minnas det, men det är inte så att jag längtar tillbaka. Allt har sin tid och njutning. Men det är väldigt roligt att många kommer ihåg det. När jag går till Grimsborg och pratar lite med dagens spelare så finns det också ett intresse för vad som har hänt tidigare. De frågar gärna, säger Bengt.

BT ringde upp dagens lagkapten i Grimsås IF.

Hur mycket vet du om Grimsås fotbollshistoria?

– Jag har väl inte jättebra koll mer än att det var 15 000 på Grimsborg och att det behövdes många tåg och bussar. Man blir påmind om det ibland. Det är väl vad klubben lever på än i dag, säger Max Nord, 20 år.

Vad tycker du om dagens lag?

– Det är ett ungt lag på väg uppåt. Vi är ett riktigt gott gäng med många duktiga ungdomar.

Grimsås höll sig i de tre högsta divisionerna 40 år framåt i tiden innan raset. År 2011 var klubben tvungen att dra sig ur fyran och sedan 2012 huserar klubben i division sex. Det har varit några tuffa år, men laget börjar nu sakta men säkert formas till någonting bra. Årets säsong var den bästa sedan omstarten. Det blev en fjärdeplats i Ulricehamnssexan och 41 poäng.

– Vi har ett gäng som jag tycker är på gång. Det finns duktiga ungdomar som kanske kan komma en bit. Men om man ser till verkligheten i dag så är det stora förändringar. Det var kanske lättare på vår tid att bygga ett starkt lag från en liten plats. Man stannade kvar på orten och hjälpte klubben att utvecklas. Numera tar man kanske sin chans att flytta till ett etablerat lag och göra karriär, säger Bengt Johansson.

Han lutar sig tillbaka i stolen, funderar lite och fortsätter:

– Det blev ju tyvärr så sen att klubbkänslan började försvinna. Alla kom från olika håll för att spela boll och bodde inte i samhället. Nu är större delen av laget infödda Grimsåskillar och jag hoppas att de stannar kvar och utvecklar laget. Så klubben kan avancera någon division. Det vore väldigt roligt med lite framgångar.