Okända boråsaren tar plats på den stora fotbollsscenen: ”Fått mersmak”

Boråsaren Maral Mirzai dömer på högsta nivå i Sverige. Nyligen blev hon Fifa-domare och har börjat klättra internationellt.

– Jag är lite av en tidsoptimist.

Elitdomaren har stannat till utanför BT-huset. Hon öppnar bakluckan och sneglar på den rejäla armbandsklockan på handleden. Den andra handen sträcker hon fram och hälsar. Handslaget är fast.

– Maral, säger hon och ler med hela ansiktet.

Hon har svart tröja till svarta kostymbyxor i ett mjukt och stretchigt material.

– Det är skönt för uppladdningen att inte se ut som en domare när man till exempel reser med tåg.

BT, som ska följa med på det damallsvenska toppmötet, har tagit plats i bilen. Boråsaren rundar rondellen vid Pinocchio-statyn och rattar mot Skåne.

Solen utanför vindrutan är stark och värmer. Landskapet står inför en fullkomlig explosion, inom kort kommer grönskan vara total. Men inte riktigt än. Hon är glad och förväntansfull. Det långa svarta håret faller ner över axlarna.

– Det är nytt för mig att vara proffsdomare, i dag hade jag ingen stress eller ångest över att inte hinna.

Från och med 1:a april i år är hon domare på deltid, nominerad av Fifa och anställd av förbundet på 50 procent.

– Det gör att jag kan få rätt uppladdning till match. Just i dag är jag tacksam över att jag fått den möjligheten. Tidigare hade jag jobbat, tagit tjänstledigt några timmar och stressat för att hinna komma iväg. Då fick jag börja förbereda mig när jag satt mig i bilen, men det är för sent för att kunna prestera bra.

Förra året var tufft. Det var hennes första år som domare i damallsvenskan.

– Utöver mitt heltidsjobb i Göteborg som jag pendlar till skulle jag träna fem dagar i veckan, döma ibland två matcher. Jag fick ingen ledig tid för återhämtning. Då är det svårt att döma på högsta nivån.

Maral berättar om sin bakgrund, om att hon föddes i Afghanistan av iranska föräldrar. Familjen kom till Sverige och Gävle när hon var ett halvår gammal. Senare gick flyttlasset till Borås. Det var här hon spelade basket i sin mammas, Sheeda Firouz Fateh, basketförening Pacalis. Parallellt spelade hon fotboll i Byttorps IF. När hon sen flyttade för att plugga till sjukhusfysiker började hon i Göteborgs studenters IF. Hon gick från mittback till anfallare i division 2.

Det var en studiekompis som fick henne att börja döma.

– Min mamma dömde fotboll i Borås då. Hon var 40 plus och hade aldrig spelat fotboll, så jag tänkte att jag får väl åtminstone prova. Och det är jag glad för i dag.

Inklusive dagens uppdrag ska hon döma sju matcher innan maj är över. Just nu har bara fem domare inklusive Maral, klarat fystesterna och är redo, av de elva som inte är skadade eller föräldralediga.

Ingen man är klassad i damallsvenskan.

– Det är bara positivt. Det är en domarbrist på damsidan, vi behöver få fler tjejer som dömer. Det skulle vara synd att fylla platserna med herrdomare. Det skulle göra konkurrensen svårare, det är ju en skillnad i fysik.

Det finns dock herrar som dömer damallsvenskan, eftersom damdomarna inte lyckas fylla alla omgångar.

– Vägen har varit så historiskt. Som dam börjar man döma flickfotboll och sen fortsätter man på damsidan. Nu börjar man mer bli klassad på båda sidor.

Den första kvinnan att få en anställning som domare var Pernilla Larsson som också varit Fifa-domare, hon är numera damdomarnas coach.

– Man har gjort en satsning på damallsvenskan, det ställer högre krav på oss domare. Då behöver man en som ser till att utveckla damgruppen, säger Maral.

I och med att hon nu är Fifa-domare öppnas ett nytt utbud av utbildning och coachverksamhet. Och internationella matcher. Hon har hunnit göra en kvalturnering i Frankrike för flicklandslag. Två matcher som huvuddomare, en som fjärdedomare. Och på A-landslagsnivå har hon gjort en vänskapsmatch mellan Ungern och Israel.

– Det var riktigt stort. Jag fick absolut mersmak på att få komma ut på internationella uppdrag.

På herrsidan har hon behörighet att döma division 1, även om hon inte är klassad högre än division 3. Som kvinna och domare är hon i minoritet. I början av sin karriär inom herrfotbollen var hon medveten om det.

– Jag ville visa att jag fick matcher inte för att jag var tjej utan för att jag faktiskt kunde döma. Jag ville bevisa för de andra i gruppen att jag inte fick någon gratisskjuts.

Just nu går hon ytterligare en stegutbildning som gör att hon formellt kan döma herrallsvenskan när hon är klar. Men det innebär inte att hon blir klassad där, för att göra det måste hon döma sig uppåt i seriesystemet.

Maral parkerar bilen utanför en mack i Värnamo och ringer fjärdedomare Toni Galic. Han kommer från Jönköping och ska åka med härifrån.

Medan hon väntar in honom funderar hon på om hon ska köpa med sig någon mat.

– Det är en planeringsgrej. Man kan ju inte äta för tätt inpå. Jag brukar inte vara så duktig, men tar med matlåda ibland. Man behöver ju få i sig något efteråt, men det brukar lösa sig.

Galic, till vardags kommunikatör i HV71 hoppar in i bilen med en mugg kaffe. Han sätter sig bakom ratten.

Domarna pratar om matcher de dömt, om betyg de fått och om kommande uppdrag. Närmast kvällens.

– Jag hade en match förra säsongen som jag inte var beredd på att den skulle vara så svår. I år har jag kollat mer på hur lagen har spelat. Det kan påverka matchbilden. Man vill ju vara beredd på allt som kan hända, säger Maral.

– Vi ska ju aldrig peka ut någon för att hon eller han har gjort något i en match innan, men det är klart att man vill ha ögonen på en som man vet brukar ha en eftersläng. En sån sak vill man ju inte missa. Det måste vi få kontroll över. Men det får aldrig ackumuleras från tidigare matcher.

Att vara förberedd ser hon som en del i ett allt mer proffsigare förhållningssätt.

– Lagen gör ju sina analyser över vilka spelare de ska vara på, då måste ju vi också göra det. En duktig spelare ska inte drabbas för att hon är duktig. Är dom på henne på rätt sätt, ja då är det kamp, men är det på fel sätt måste vi få bort det. Lagen är taktiska och då måste vi vara det också, som en del av våra förberedelser.

Hon tar Premier League som exempel, en liga som har anställd personal som gör matchanalyser enbart till domarna.

– Det kan handla om frisparksvariationer, fasta situationer, vad brukar dom göra, vad är typiskt? På den nivån är inte vi här i dag, men jag har ändå börjat tänka på det. Det gäller att ta rätt position vid dom olika varianterna av frisparkar, det måste man vara med på.

Galic skjuter in.

– Vi pratar mycket vi domare emellan och ger varandra tips på vad man kan tänka. Som Skövde som har en kille som kan kasta inkast från mittplan in i straffområdet. Det är ingen annan som klarar av, och då måste man ju vara beredd på det. Vet man inte det står man ju inte där och plötsligt kan man missa en straffsituation.

– Det tar tid att titta på matcher, men det har jag nu i och med min anställning, säger Maral.

Maral blundar en stund. Radion står på i bakgrunden. Snart pratar hon igen med Galic.

– Det gick lite upp och ner för mig förra året. Jag hade lite väl många 7,9. Fler än vad jag borde ha.

Av observatören får domarna ett betyg på varje match. Betyget startar på 8,4 och man får avdrag för varje miss.

– För att du missade straffar?, frågar kollegan.

– En missad straff för hands, en missad andravarning. Jag bara tänkte nej, inte igen. Det var jobbigt. Men det var ju en ny serie för mig. Mycket press och många matcher. Jag tänkte att så här kan jag inte fortsätta, det var ett wake up call, säger hon.

Duon är framme och lyfter ut sina svarta rullväskor och sitt material.

Maral knappar in koden för att komma in på arenan och går in i den långa korridoren som leder till spelargången med respektive lags omklädningsrum – och domarrummet. Assisterande domare Emelie Elfstrand och Magnus Blennersjö är redan på plats och häller upp kaffe i pappersmuggar.

Det är dags för domarteamet att göra sin planinspektion. En promenad mellan de båda målen som synas noggrant. Domarna småpratar, skrattar och är avslappnade.

Tillbaka i domarrummet. Först kommer KDFF:s lagledare med sin laguppställning.

– Ni spelar i de färger som står i kallelsen, i orange? Inga färger ändrade?

En stund senare knackar det på dörren igen och nu är det Linköpings tur att lämna sin laguppställning via Rolf ”Loben” Gustavsson.

– Strumporna, är dom ljusblå eller mörkblå?, frågar Maral.

– Mörkblå, svarar Gustavsson.

– Kristianstad har svarta strumpor så ni måste ha en annan färg.

Lagledaren skrattar.

– Just det, vi har röda strumpor ju.

Maral lägger upp sin utrustning, som kommunikationssystemet, på bordet. En stund senare är det dags för genomgång och ombyte inför matchen.

Och då måste BT lämna rummet. Hon berättar vad de kommer prata om.

– Vi har aldrig haft match i hop. Ett lag kan prestera bra för att de har en god lagsammanhållning. Vi kommer från olika håll, då gäller det att prata ihop sig om bedömningsnivå, hur vi vill att kommunikationen ska vara. Vilken input vi vill få och hur vi kan täcka upp för varandra för att ta rätt beslut. Det kommer kanske ett tillfälle då jag står fel och inte ser någonting, då måste resten av teamet agera skyddsnät. Det är sånt vi pratar ihop oss om.

Det blåser kyliga vindar, men solen värmer än så länge. Maral värmer upp ute på planen tillsammans med sina två assisterande domare. De håller till i mitten av planen och längs bortre långsidan, för att inte kollidera med spelarna.

Maral sätter pipan i munnen och blåser igång matchen. Efter tre minuter tappar Elfstrand tyget till sin flagga. Galic får rycka ut och komma med en ny. Maral håller spelet under tiden.

Evelyne Viens hinner in i straffområdet och fälls. Maral blåser för en solklar straff. Hlin Eiriksdottir skjuter straffen lågt och missar.

Hemmalagets Tilda Persson tror att hon gör 1–0 för Kristianstad i den första halvleken. Men Maral tycker annorlunda och dömer bort det för offside.

Boråsaren är 1,64 lång. Hon jobbar medvetet med sitt kroppsspråk.

– Jag får ingenting gratis, som om jag varit lång och bredaxlad. Ibland kan jag känna mig liten bland spelare som är långa och stora. Jag måste tänka extra på hur jag ställer mig och ur det ser ut, jag får inte krympa ihop så jag ser osäker ut. Sånt behöver inte en lång domare tänka på, det kommer mer naturligt. Sånt tittar jag mycket på.

Slut på första halvlek och Mirzai har haft fullt upp i det höga tempot.

– Vi ska ju vara lika tränade som spelarna vi dömer. Men det är svårt att uppfylla alla fyskraven när man är själv. Spelare har en organisation och ett lag att träna med, men jag har ett eget ansvar. Jag måste hitta min tid och ta mig ut själv och bestämma vad jag ska göra.

Till sin hjälp har hon en fyscoach som är tillgänglig för elitdomaren och som sätter ihop program.

– Det är en bra satsning och otroligt fin möjlighet vi har. Men man är fortfarande ensam. Det vet väl alla som fått ett program från en PT. Det tar emot mer än om man kör tillsammans med andra.

Innan körde hon mest joggingrundor, men allt eftersom hon klättrat har hon börjat träna mer matchlikt på fotbollsplaner, som Borås Arena 2 eller Sagavallen.

– Jag tränar mycket riktningsförändringar, jag kör framåt, backar, sidledes. Kör mycket sprintpass med acceleration och intervaller. Jag kör ofta särskilda pass dagen innan match. Lite snabba fötter och acceleration och sånt, för att förbereda mig. Förr brukade jag vila mig i form, men nu har jag förstått att man behöver aktivera och väcka kroppen.

Det är ett elittänk man måste komma in i menar hon.

– Spelet i damallsvenskan går så mycket snabbare numera och har utvecklats. Då måste vi domare hänga med.

Matchen är igång igen. Det dröjer knappa tio minuter innan hemmalagets Alice Nilsson trycker in en retur och gör 1–0.

Där blåser Maral av matchen. Domarteamet tackar för sig och lämnar planen.

BT har inte fått komma in i domarrummet utan tar istället plats på presskonferensen. Där deltar båda lagens tränare som får frågan om de anser att Persson gjorde mål i första halvlek eller inte.

– Man blir alltid vansinnig när det inte går åt sitt egna håll, men jag hade säkert tyckt tvärtom om jag varit i Linköping, säger hemmalagets huvudtränare Elísabet ”Beta” Gunnarsdóttir.

Domarteamet kommer ut från sitt rum. Nyduschade och återigen klädda i sin enhetliga reseklädsel. De har haft genomgång med domarobservatören.

– Vi fick se straffsituationen, jag kände mig säker på den. Genomgången bekräftade det.

Hon är medveten om att det hör till spelet att hennes beslut ifrågasätts.

– Vid straffen tyckte Linköping att hon spelade på boll. Men det var solklart inte spel på boll. En försvarare kommer aldrig erkänna att hon klantade sig och fällde spelaren. Där kommer jag alltid få höra hur det kan vara straffspark när hon menar att hon inte nuddade spelaren. Som spelare vill man aldrig ha ett domslut emot sig. Det ingår i sporten. Då gäller det att vara säker på sig själv och inte bli påverkad. Vill de ha åsikter är det okej för mig, men de får köpa domsluten.

Det kommer dröja innan hon får kvällens betyg. Bland annat ska det bortdömda målet tas vidare.

– De ska titta på den igen och se om hon stör eller inte i den situationen. Det är alltid svårt när det kommer till en bedömning om en spelare i offsidestående position. De domslut jag tar på planen under matchen gäller, men det här är för att utveckla oss.

De svarta rullväskorna dras ut ur arenan, över asfalten på parkeringen och stuvas in i bilen. Assisterande domare Elfstrand får skjuts till sitt hotell, sen bär det av mot Värnamo igen. Maral ägnar hemresan åt reflektion.

– De matcher jag dömt hittills har inte varit så krävande. Det var mycket högre tempo i den här och underlaget gjorde det tufft. Det var tungt för benen, jag räknade ner minuterna mot slutet. Det var många situationer och bra spel. Det är såna matcher man vill döma.

Hon är ofta självkritisk efteråt. Även denna kväll.

– Jag hade lite svårt att läsa spelet, jag hamnade lite för centralt. Jag kom inte ut tillräckligt, hittade inte riktigt rätt vinkel. Det blev mycket bolltapp, det var två lag som pressade högt, det blev mycket flängande. Jag var inte beredd på Kristianstads supersnabba anfallare. Det tog några bollar innan jag kom in det.

Galic hoppar ur bilen och Maral tar över ratten.

Bilen rullar in i Borås. Men uppdraget är inte klart än. Under morgondagen kommer hon gå igenom matchen och klippa ut sekvenser som hon skickar till sin coach.

– Att döma en match på elitnivå tar minst två och en halv dag.

Hon funderar över all tid hon lägger på sitt uppdrag.

– För mig är det en del av livet att döma fotboll. Det är en utmaning att hantera stress, vara lugn men ändå sätta ner foten, sätta stopp för otillåtet spel som inte borde finnas. Hantera både spelares, ledares och sina egna känslor. Det är utvecklande för mig som människa.