I Rinkeby tvingar sig en skarp februarisol in mellan de klarröda kommunala markiserna på Folkets Hus. Sorin Masifi känner till alla skrymslen och vrån i huset, hälsar på personalen, och visar upp sin egen poesihylla i biblioteket. I två år jobbade hon som bibliotekarie här, innan hon flyttade upp en våning. Där arbetar hon nu som projektledare för Rinkeby bokfestival.

– Jag hade egentligen tänkt att vara ledig ett år för att skriva. Men jag tyckte att det var en jätteviktig sak att vara delaktig i.

Det bästa hon har gjort som bibliotekarie, enligt Sorin Masifi själv, är att introducera det hon kallar för ”läscoachning”.

– Jag är intresserad av att de som inte har svenska som förstaspråk ska läsa poesi på sitt modersmål. Det är en fantastiskt grej!

Du har inte heller översatt vissa citat i boken från originalspråk?

– Det finns en skönhet som gör förlorad då. Ska jag använda en fotnot, eller översätta rent av? Båda de alternativen blev något annat. Ett förklarande. Jag vill att citaten ska stå där i sin egen rätt.

Filosofer, diktare och revolutionära. Kurder, amerikaner och poeter från Barbados. Det är en vid blandning av citat. ”För ett sorgearbete som i kollagets form låter poesin koppla ihop individen med kollektivet”, står det i motiveringen till Debutantpriset. Ett arbete som har krävt sin tid.

– Jag började skriva för att jag var dålig i skolan, och fick ganska snabbt en stämpel på mig. Jag kände: vad har jag för framtidsutsikter egentligen? Via modersmålsundervisningen fann jag läsningen och poesin.

När Sorin Masifi är 19 år händer något som förändrar hela tillvaron, och relationen till skrivandet. Hennes syster går bort.

– Jag skrev, men då för att hantera smärtan. Skrivandet blev en livslinje i jättemånga år.

Mer än ett decennium efter systerns bortgång börjar hon arbeta med själva texten. Men det ska dröja ännu ett decennium innan den blir klar.

– Den växte fram. I början fanns det bara två systrar. Genom att skriva bearbetade jag sorgen och förlusten. Det regnade verkligen text, ord och meningar. Nu fanns ingredienserna, men så börjar man ta bort och lägga till.

Sorin Masifi knådar en osynlig deg med sina händer.

Hur visste du när du skulle sätta punkt?

– Den var jättelång, och blev bara längre. Den kommer ju vara oläst till slut! Jag var rädd för att platsen som jag behövde skulle försvinna. Men sedan förstod jag att förmågan att sörja var min nu. Oavsett texten.

Nu är det över 20 år sedan systern gick bort, och Sorin Masifis sorg har ändrat form.

– Man får en bättre relation till sin sorg. Det är viktigt att sorgen kan slå rot, och får växa i sin egen rätt. Att människor i mitt liv förstår att den finns, och är en del av mig och mitt liv.

Hon fortsätter:

– Att många tyckt om min bok kanske beror på ett stort behov i vårt samhälle av sorg, och att förstå hur man sörjer. Det finns inte tid att sörja. Sorgen är inte produktiv, och genererar inte det samhället vill.

Har du skrivit för att minnas och dokumentera också?

– Minnet är skört. Det viktiga är känslorna, kärleken och bandet. Vissa saker i boken sa hon, vissa inte. Men det är hennes anda överallt. Hon är vid liv, och kan göra comeback i någon annan text i en helt annan ålder. Hennes själ verkar i mina texter.

Den ena känsla, och den andra förnuft. Sorin Masifi beskriver två olika systrar, vilket också skildras i boken. ”För dig var skolan annorlunda. Ordet var ditt och du visste vad du siktade mot”

– Jag går rakt på sak, och är snäll. En logiker. Hade man bara förnuftet så skulle allt bli bra. Hon var mer känslomässig.

Men vissa av systerns egenskaper har också blivit hennes egna, berättar Sorin Masifi. Hon är inte längre fröken förnuft. Det är något som hon förstått genom den psykoanalys som hon kallar sitt livsverk.

– Mitt skrivande skulle aldrig ha varit möjligt utan psykoanalysen. Förlusten av min syster och många saker som hände därefter berövade mig på ett språk. Jag upplevde att jag var språklös i många år.

Sorin Masifi föds 1982 i Erbil i Södra Kurdistan och flyr till Sverige 1986. Diktberättelsen handlar om relationen till en förlorad syster, men också om relationen till en förlorad stat.

– Min relation till Kurdistan är nog en fråga om min relation till poesi. Jag började läsa väldigt tidigt på kurdiska, och främst poesi. Språk är en stor del av hur kurder har förtryckts. Det är stigmatiserat och förbjudet. Många har inte riktigt förstått vad staten syftar på. Det är en fråga om filosofi. Att man också inser: oj, vad många fler frågor jag har tvingats att ställa.

Hon utvecklar:

– Sedan finns det såklart en verklighet som hela tiden pågår. Jag har ju inte levt i Kurdistan, men jag är född där. Därför har jag sett språket som ett sätt att träda in i en annan plats. Det är en förflyttning. Därför är språket fantastiskt.

Var befann du dig i processen när revolutionen i Iran satte igång?

– Min bok hade precis kommit då i slutet på september tror jag. Att de här massprotesterna och demonstrationerna började efter att Jina Amini dödades var som om verkligheten gestaltade en del av min bok.

Sorin Masifi berättar om betydelsen av dikten som reciterades på Jina Mahsa Aminis begravning.

– Ett jättestort folkhav nästan sjöng en känd dikt som skrevs i södra Kurdistan, det vill säga irakiska Kurdistan. Den skrevs av en poet efter att regimen bombade Halabja på 80-talet. Kurder är ju avskurna från varandra på grund av gränserna som har upprättats.

”Staten systrarna dikten” har förutom nomineringen till Debutantpriset även blivit nominerad till Katapultpriset, och hyllats av recensenter.

Vems åsikt spelar störst roll för dig?

– Alla möjliga. Kritiker sätter tonläget, deras åsikter är viktiga. Det har varit genomtänkt läsning. Men de som har sagt: jag läser aldrig poesi, men din bok! Deras åsikter är jag väldigt intresserad av. Även den äldre generationen kurder. Vad ser de i den här boken?

Till nästa verk dröjer det kanske inte lika länge. Den processen har varit kortare. Om det nu går att räkna så.

– Det är ingen som har läst den än. Jag kommer att skicka den till min förläggare inom en snar framtid så får vi se. Jag har lärt mig så mycket av att skriva den där boken. Man får bättre verktyg, och då kan det gå lite fortare.