Magnus Hallqvist: ”Tack för festen!”

När Earvin "Magic" Johnson i går kväll gjorde en bejublad debut i Magic M7 var det så välregisserat att inte ens David Letterman kunde ha gjort det bättre.

Då är det stort.

Lite virrig var han dock på väg in till uppvärmningen och höll på att springa till fel lag. Matchentrén var desto maffigare: nedsläckt, raketer, ett öronbedövande jubel och stående ovationer i 3–4 minuter.

Sedan fick vi den show-time han utlovat. Poänggivande pass, egen poäng, returtagning och poänggivande pass igen. Som i och för sig följdes av stegfel och en del missade skott. Ingen brydde sig.

Och så de sista minuterna.

Jisses.

Såg ni passningen bakom ryggen när han var vänd utåt planen? Eller när han tittade åt höger och bara la bollen till vänster?

Ja, jisses.

Magic bjöd på det kritvita leendet när han i ett spelavbrott böjde sig över ett av pressborden och lånade kollega Jullanders telefon.

Show-time var ordet.

Frågan är om det här är svensk baskets framtid? För Lars Nordmalm, Ligans vd, är svaret givet. Ja.

– Fantastiskt, vilken utstrålning han har. Södertälje, ta hit Jordan! Plannja, ring Shaquille O'Neal!

För stunden är det givetvis kul, men jag undrar om det håller i längden. För att skapa ett folkligt intresse krävs mer kontinuitet, mer spelare att identifiera sig med.

Magic är Magic, men han kommer inte från Länghem precis.

Fast å andra sidan handlar det om basket.

Det svarta fåret i den svenska idrottsrörelsen. Själva motsatsen till den "svenska sunda" folkhemsidrotten: Att tjäna pengar är fult, alla ska få vara med och ingen ska lyftas fram före den andre.

Den andan som fick Gunder Hägg diskvalificerad efter lite småslantar. Jämförelsen med summorna idag är givetvis hisnande.

Läser i Dagens Nyheter (nu platsar Magic M7 på DN:s kultursidor, det ni) om David Halberstams bok "Playing for the keeps" och ser parallellerna med Magic M7. När sporten i slutet av 1970-talet fick fram sina stora fixstjärnor – Larry Bird och Magic Johnson – blev också TV intresserat och pengarna rullade in.

Några klubbar blev riktigt stora, några få spelare tog täten som kändisar. Och de ekonomiska skillnaderna stack iväg. Michael Jordan fick 33 miljoner – dollar – för att spela en säsong i Chicago Bulls.

Inget annat än vansinne, så klart.

Basket är pengar. Underhållning är pengar. Punkt slut.

Det gäller att fånga publiken, hur man gör det spelar egentligen ingen roll.

Det har nu svensk basket upptäckt i allmänhet och Magic M7 i synnerhet. Mer show, mer uppståndelse och mer ploj.

Rent kommersiellt är det givetvis genialt. Folket kommer och pengarna ramlar in (med en snabb huvudräkning håvar Magic M7 in en 750 000 kronor i bara biljettintäkter). Runt planen står ungarna och trängs och skriker efter Magics autograf. Nioåringar som inte var födda när basketlegenden var som bäst på 80-talet. Och som bara var ett par år när Magic blev ett någorlunda känt namn i Sverige i samband med Dream Team och Barcelona-OS.

Sallénmatchen mättade hungern efter underhållning. Amerikaniserad underhållning.

Vi 3 319 i Boråshallen smackar nöjt efter något som smakade som en McBasket-meny med extra pommes frites och en stor kladdig flottyrmunk.

Sportsligt sett är det mer svårbedömt, men glöm inte att Magic M7 fortfarande är obesegrat.

För andra gången i mitt liv stod jag i går utanför ett hotell för att försöka få syn på en världskändis. Båda gångerna har det handlat om Grand; första gången i Stockholm, men det enda som syntes då var Keith Richards dödskallehandduk i fönstret, och inte heller Magic tittade fram.

Det regnade i går. Trots att Magic var i stan.

Kollega Hermansson hävdar fortfarande att det vore större om Torbjörn Nilsson gjorde comeback i IFK Göteborg. "Ahlis" i Elfsborg då?