”Vad fan gubbar, vi är en man mer! Kom igen!”

Uppdelade i två lag tränar Bergdalen på att kvickt flytta runt bollen på en mindre yta och vända spel. Den assisterande tränaren och lagkaptenen ger instruktioner. Han rör på sig hela tiden och dirigerar med pondus. Använder sin höga röst och signalerar med sitt kroppsspråk.

”Där kan du gå upp på honom i en sådan situation. Eller hur?”

”Akta ryggen! Bravo. Jättebra gjort!”

”Andra hållet! Ta er därifrån!”

Forwarden gör sitt andra år i klubben och är en av spelarna som sticker ut allra mest i mellersta trean. I fjol tilldelades han flest BT-ingar och på de senaste fem seriematcherna har han gjort sju mål. I början av juni sänkte han sin förra klubb Norrby i DM – genom att skjuta in två bollar, varav en på volley från långt håll på tilläggstid.

– Det är roligt när det lossnar. Om jag inte hade lagt ned jobbet, utan bara stod stilla och skrek och pekade, då hade ingen accepterat det. Det hade inte jag gjort. Det kommer alltid göras misstag, men om man tar jobbet har man i alla fall försökt, säger han.

Alen Krasnici började spela fotboll i den nedlagda Boråsklubben SK Winno, blev utgallrad i Elfsborg, gick till Kronäng – och gjorde seniordebut med Norrby ett par veckor före sin 17-årsdag. I dag ses han som en stor klubbprofil efter 234 tävlingsmatcher i A-laget, varav 98 i superettan.

– Min tanke var att trappa ned och träna och spela när jag kände för det. Men det går inte för mig. Jag blir så jävla involverad. Jag fortsätter att pussla med passbyten för att kunna vara med. Man ska göra allt ordentligt, det finns inget värre än när något görs halvdant. Om jag jobbar en hel dag och kommer hit, då vill jag ha något tillbaka. Jag kommer inte hit bara för att umgås. Det ger mig inget, då kan jag träna på egen hand.

Han har sett vad som krävs i högre divisioner och delar gärna med sig av vad han har lärt sig.

– Jag vill styra och vara en engagerad, hårt arbetande lagkapten. Men jag kan inte bara tjata, utan måste också producera.

Var går gränsen mellan att vara konstruktiv och för hård?

– Det är hårfint. Nyss sade en att han gillar att jag skriker på honom, men att alla kanske inte gör det. Det kan bli en chock för spelare när de får höra att de har gjort samma misstag tre gånger. Jag måste tänka på vad jag säger, hur jag gör det och till vem.

– Men låt säga att det har varit en situation på planen, då kan jag ta spelare åt sidan efteråt och fråga om de förstod vad jag menade där och då. Jag ställer krav bara för att jag vill dem så väl och försöker coacha dem. Det ger mig så mycket glädje när en spelare testar något som vi har pratat om och han får till det under en match.

Själv har han alltid uppskattat tydlighet och ärlighet som spelare. Och det eftersträvar han i dag i sitt ledarskap.

– Inför säsongen sade jag att vi behövde rensa i spelartruppen för att höja kvaliteten. Det blev en väckarklocka för många när några fick lämna.

Han utvecklar:

– Om man vet med sig att någon inte kommer få speltid är det bättre att vara ärlig mot spelaren och säga det. Då kan spelaren söka sig vidare, istället för att vara kvar och hoppas. Men det är väldigt viktigt att se alla. Oavsett om de spelar, är bänkade eller skadade.

Alen har alltid tyckt om att dra i saker. Som liten var han den som skickade in alla papper och styrde upp lagen inför turneringarna i Bra kompis och på jullovet.

Träning, kost och sömn sköts noga. Han klipper sig varje fredag och i sin fiskelåda lägger han alla drag i färgordning. Hemma ska var sak vara på sin plats.

– Då vet jag att jag hittar det. Mamma har sagt att hon aldrig behövde gå in i mitt rum. Det var hela tiden bäddat och kläderna var alltid strukna och vikta.

Alens pappa Vebi och mamma Redifa träffades runt 1990. Vebi hade flytt Kosovo när han i Bosnien lärde känna Redifa. Där blev de föräldrar till Alens storasyster Arijana. Men de kunde inte bo kvar, på grund av krigen i forna Jugoslavien, och tog sig till Kroatien. I september 1992, i en mindre stad som heter Pula, föddes Alen. Sex månader senare anlände familjen till Ystad.

– Pappa hade fått höra från en kompis, som hade träffat en svensk tjej, att Sverige var ett fint land. Tjejen hade ritat upp Sverige på ett papper, dragit ett rakt streck över mitten och sagt: ”Dit upp ska du inte åka, där är det kallt. Men hit ner går bra”. Det var lite roligt. Pappa skulle tillbaka till kriget egentligen, men fick tag i biljetter på något vis och vi lyckades ta oss hit. Jag har mina föräldrar att tacka för så mycket.

”Här är jag uppvuxen.”

Alen står utanför ett gult tegelhus och pekar upp mot en grön balkong. Han blickar ut över området på Göta och konstgräsplanen 20 meter bort, där det förr bara var grus.

– Här stod jag alltid och skrek till morsan att kasta ned vattenflaskor. Man ville spela hela tiden och inte gå upp. Vi var ett par ungdomar som gick på möten och försökte få till konstgräs redan då, men det var aldrig tal om det.

Familjen hamnade i Borås efter att ha flyttat runt ett par år.

– Det var en väldigt fin och lugn uppväxt här på Göta. Det är väl på senare tid det har blivit lite stökigare. Men jag svänger ofta förbi, eftersom föräldrarna bor kvar.

Du har en pappa från Kosovo, en mamma från Bosnien, du är född i Kroatien och har i hela ditt liv bott i Sverige. Vad har det gett dig?

– Jag kan flytande bosniska, både i tal och skrift. Jag förstår albanska till viss del och har varit där många somrar, då mina släktingar är kvar där nere. Jag har vuxit upp och lever här i Sverige, men jag är också väldigt stolt över mina rötter och kulturerna jag fått därifrån vill jag bevara. Jag har ingenting från Kroatien bortsett från att jag är född där, men jag håller alltid på fotbollslandslaget när det spelar och jag har semestrat där nästan varje år.

Pula, som har Adriatiska havet som granne, är en plats han gillar att besöka.

– Pappa har tyckt det varit kul att visa mig var jag föddes och var vi bodde. Och för ett par år sedan förlovade jag och min sambo Hannah oss där.

Hur har din familjs historia format dig?

– Mamma och pappa har varit väldigt omhändertagande. De kom till Sverige med 80 spänn på fickan, men de har hela tiden funnits där för mig och min syster, och velat ge oss allt det som de inte fick. Jag kan inte föreställa mig hur de hade det när de växte upp, men det har gett mig ett annat perspektiv på livet. För mig är inte pengar det viktigaste. Vi har klarat oss bra ändå, säger Alen.

Och fortsätter:

– Pappa har alltid varit tydlig med saker, och det är en anledning till att det har gått väl för mig. Men fotbollen har jag inte fått från honom, han var inte det minsta intresserad.

Alen skrattar gott och berättar vidare att pappa Vebi och mamma Redifa ändå varit, och är, väldigt involverade i hans fotboll.

Under ungdomsåren var Vebi lagledare i Kronäng och Norrby. I Norrby stod båda och grillade hamburgare i många år, bara för att de ville vara med Alen. Nu hänger de på Björkängsvallen och ser i stort sett varje match.

– Mamma skriker då och då. Hon har lätt för känslor. Jag förstod inte varför när jag var yngre. Men det är på grund av kriget som hon har upplevt. Jag har bara hört historier från pappa och det är inte konstigt att hon blir så rädd när det händer mig eller min syster något. De har upplevt saker som jag inte kommer göra, även om jag är polis och kommer se tuffa saker.

– När jag har jobbat nattpass läser hon BT och kollar vad som hänt, och frågar min sambo om jag har kommit hem. Det är en oro hon kommer få leva med så länge jag jobbar som polis. Men de accepterar det och tycker det är jättekul för min skull.

Är du inte lika känslostyrd?

– Nej, jag samlar mycket inombords. Men på plan visar jag mycket känslor genom min röst och framförallt mitt kroppsspråk. Det är där jag får ventilera.

Alen står intill en polisbil, klädd i sin uniform, när en boll kommer rullande mot honom. En pojke har just skjutit lite för hårt. Alen passar vant tillbaka.

När han var yngre ville han bara bli fotbollsproffs. Men i nian hade han ett samtal med en studie- och yrkesvägledare och det fick honom att börja fundera på alternativ. Samtidigt var det en fritidsledare i hans närhet som pluggade till polis.

– Det var så jag fick upp intresset. På gymnasiet studerade jag alla ämnen som jag skulle behöva för polisutbildningen. Så det har alltid funnits en tanke med det hela.

Alen blev klar med sin utbildning för två år sedan. Nu arbetar han treskift, alltså alternerar mellan dag-, natt- och kvällspass, på ingripandeverksamheten.

– Jag tycker om att hjälpa människor, finnas där och bidra till samhället. Det är roligt och utvecklande att åka på larm. Jag får vara påhittig och lösningsorienterad. Det är en extra bonus att komma till jobbet och inte veta vad dagen har att erbjuda.

Han säger att det var mycket att ta in i början och att han frågade sig hur det skulle gå att jobba i sin hemstad där många känner igen honom.

– Ofta har jag fått höra att jag liknar en fotbollsspelare som spelat i Norrby och då får jag säga att det är jag. Det finns de som tycker att jag har valt fel sida, men jag är trygg i mig själv. Man ska inte sticka under stolen med att vi har två särskilt utsatta områden och att ett av dem är Norrby.

– Och det är klart att jag blir igenkänd när jag jobbar där. Men det går bra och det gäller bara att vara tydlig och respektfull. Jag försöker bemöta alla så som jag önskar bli bemött. Jag skulle kunna stöta på någon som jag har ingripit mot en halvtimme tidigare, men är man trevlig och korrekt så finns det ingen anledning att titta bakom ryggen.

Vilka likheter ser du i polisyrket och att vara en ledare på fotbollsplan?

– Jag upplever att jag har lätt att prata med människor. Jag försöker guida dem genom att vara rak och se längre fram än bara situationen där och då. Jag kan hjälpa till på planen, precis som i yrket. Det går hand i hand.

Men att ta stor plats har inte alltid varit en självklarhet. Det är först på senare år som Alen har känt sig trygg med det. Och det finns en tydlig brytpunkt.

2016 flyttade han till Norge, började spela i tredjedivisionen med Brumunddal och levde som heltidsproffs. Han spelade alla matcher, men kände ingen glädje av att vara där och bestämde sig redan efter sex månader för att vända hem till Norrby. Då låg laget i toppen av ettan.

– Jag minns den sommaren. Efter ett par träningar frågade Simon Eriksson (tränaren) mig om vi kunde prata. Då sade han att jag var en helt ny spelare. Jag förstod inte vad han menade. Men han tyckte att jag tog för mig mer, var starkare och hade ett annat mindset. Så det kom någonting gott ur resan. Jag lämnade min trygghetszon.

Hösten som följde blev speciell. Norrby slutade på en andraplats och spelade till sig ett kontrakt i superettan. I en av kvalmatcherna mot Assyriska gjorde Alen mål.

Därefter agerade han mest inhoppare. Men 2018 blev det ett tränarbyte. Mak Lind kom in i klubben och det var då som han såg kompetenser i Alen som ingen tidigare hade upptäckt.

– Han frågade mig om jag hellre ville spela alla matcher från start som högerback eller som inhoppare i anfallet. Jag sade att jag ville spela alla matcher, men inte som högerback. Jag tackade vänligt nej.

– Sedan gick det ett tag och han frågade om jag kunde testa att spela wingback. Han såg att jag hade arbetskapaciteten i mig. Jag minns en träningsmatch som var jättekul. Jag sprang upp och ner, och gjorde mål. Jag fastnade för det.

2019 spelade han varje minut i superettan. Året därpå blev det 27 starter och tre inhopp.

– Jag hittade en position som passade mig, tack vare Mak. Det var synd att jag inte fann min plats tidigare. Det var mina bästa år i karriären.

Samtidigt som Alen utvecklades i en ny roll på plan tog han mer ansvar i gruppen – både innan- och utanför de vita sidlinjerna.

– Det hade funnits starka karaktärer förut, men nu var det bara jag och ett par andra kvar. Jag var tvungen att ta större plats och det kom ganska naturligt.

Vid den tidpunkten studerade han också på polishögskolan i Borås. Han hade kommit in på utbildningen två år tidigare i Växjö, men kände inte då för att hoppa på, eftersom det hade varit en dröm att få spela på elitnivå med Norrby. Med tiden valde han att göra både och.

– Utan min disciplin hade jag inte klarat det. Jag satt på bussresorna och skrev tentor, och jag pluggade på lägret i Spanien.

2021 landade Norrby på en fjärdeplats i superettan, på samma poäng som trean Helsingborg, och var ytterst nära att få kvala mot allsvenskan. Alen gick sin sex månader långa aspirantutbildning under våren, vilket betydde att han inte kunde träna lika mycket och att han tappade sin plats i startelvan.

– Jag spelade ingen seriematch, men det var ändå kul att vara med på resan. Jag deltog i alla U21-matcher och bidrog på träningar. Lasse (Nilsson, sportchef) sade att han tyckte det var kul att jag var där och delade med mig av mitt Norrbyhjärta.

Men efter 13 säsonger i föreningen tackade klubbprofilen för sig och prioriterade sin civila karriär.

– När jag blev färdig som polis tyckte jag att det var jättekul att jobba. Om det hade blivit allsvenskan hade jag kanske tagit chansen, men det blev inte så och jag kände en mättnad och stress. Jag visste aldrig om jag skulle hinna till träningen, och de lade ju upp träningarna utefter om jag skulle komma eller inte. Jag var med och satte lilla Norrby på kartan, säger han och medger att det smärtar att klubben har det besvärligt.

När vintern övergick till vår provtränade Alen först med Dalstorp. Men det kändes inte lägligt att börja pendla dit – och Almir Avdic, tränare i Bergdalen, hade under åren hört av sig vid varje kontraktsslut.

– Om man jämför föreningarna är Dalstorp hästlängder före med sin plan, organisation, ekonomi och sina lokaler. Allt var superfint. När jag kom till Bergdalen trodde jag att det var ett skämt. Det fanns inga vattenflaskor, inga uppvärmningskläder, inga handdukar och ingen organisation. Alla kom och gick hur man ville. Jag frågade: ”Hör man inte av sig om man inte ska träna och hur lägger ni upp träningen?”.

– En matchdag frågade jag när bussen skulle komma. Jag fick som svar att man använder egna bilar. Jag förstod inte att det var sådan skillnad från superettan.

Lite över ett år senare tycker han att klubben har utvecklats och fått mer struktur, men säger att det är jättestor skillnad mellan organisationen man har och den som skulle krävas i division två.

– En snickare kan inte gå till jobbet utan sina verktyg. Vi kan inte gå till match utan flaskor och uppvärmningskläder. Sådant måste fixas innan vi börjar peta på plan.

Han menar samtidigt att det är orimliga krav med tanke på resurserna som finns i dag.

– Alla gör detta vid sidan om sina arbeten. Min önskan är att kunna få in sponsorer så att spelarna kan få något tillbaka. Risken är annars att spelare kommer röra på sig så fort de får möjligheten. Ekonomin sätter stopp för allt. Men jag tycker det är bortkastat med talang om man inte tar tillvara på den.

– Det är väldigt likt de första åren i Norrby. Vi kom dit, umgicks och tränade. Spelare festade på helgerna och det var inte tal om att man skulle vila och återhämta sig. Träningsupplägg visste vi inte vad det var. Men om någon har spelat många matcher ska han kanske inte träna en dag, han kan gå sönder.

Det var under de sista åren i Norrby som Alen lärde sig mer om kostscheman och fys, i och med att man hade experter på området – och det är kunskap han tagit med sig till Bergdalen.

– Mak kom in och ställde krav. Han sade också att man inte kan styra hur man ska spela om man inte har möjligheter och tillgångar till det. Jag inspireras av honom. När jag kom in som assisterande i Bergdalen sade jag att vi behövde bestämma vad vi ville. Vill spelarna satsa? Då gör vi en plan för det. Vill de bara lattja och ha det gött? Då accepterar hela gruppen det.

I år stormar Bergdalen fram. När laget gick på sommarledighet gjorde man det som serieledare efter tio segrar och två förluster.

– Vi har blivit mer organiserade, framförallt stabilare defensivt. Jag har fått styra lite och förklara varför vi gör olika övningar och kör med just den uppställningen. Sådan är jag, jag vill veta syftet.

Han tycker att samarbetet med Almir Avdic funkar väldigt bra.

– Jag har fria tyglar och kan lägga upp träningar som jag vill. Han litar på mig och det är likadant från min sida.

Men det är inte säkert att det blir mer spel efter den här säsongen.

– Jag får se hur länge jag orkar. Jag sade till min sambo att fotbollen inte skulle ta lika mycket tid som i Norrby, men nu får jag höra hemma att den tar mer tid. Jag vill se hur långt vi kan nå i serien. Det vore dumt att kasta bort den här chansen. Sen får jag ta mig en rejäl funderare. Om jag inte har tid att vara engagerad så har jag inte här att göra. Och då lägger jag ned fotbollen. Lägre ned än trean spelar jag inte.

Om allt går väl blir Alen pappa till en pojke i september.

– Det känns väldigt kul och spännande. Jag längtar och vet inte vad jag har att vänta mig. Jag har hört att man blir blödigare. Så det blir väl ett nytt sätt att ventilera mina känslor på, säger han och ler brett.