Elfsborgsikonen avslutar karriären – berättar om anledningen

37-åringen är i allra högsta grad inblandad i ett guldrace. Karriärens sista.

– Jag tycker fortfarande det är jättekul, jag brinner på träningarna och vill vinna men jag känner också att kroppen börjar säga ifrån. Det tar längre tid att återhämta sig, jag har inte 90 minuter i kroppen längre. Det är en anledning, men en annan är att jag inte har gjort så många 90-minutare heller...

Han har dröjt sig kvar efter träningen, fått en behandling, bytt om och sitter nu utanför omklädningsrummet i spelargången. Han har lagt ifrån sig necessären och bilnycklarna på bordet, slagit sig ner på en stol och pratar med ett lugn.

– Jag har haft en lång karriär och känner att det är dags. Jag är tillfreds med att lägga av.

Beslutet har vuxit fram, också i takt med att det utgående kontraktet närmat sig sitt slut. Och någon förlängning inte varit aktuell.

– Det var aldrig en fråga ens egentligen. Det är klart att om kroppen varit annorlunda och jag fått spela 90 minuter i varje match så hade jag säkert tänkt annorlunda.

När Holmén återvände till Elfsborg 2017 beskrevs det som en prestigevärvning. Han kom direkt från turkiska ligan till allsvenskan och skulle bära klubben till nya framgångar. Men återkomsten för guldhjälten från 2006 blev långt ifrån den succé som både fans – och han själv hoppats på.

– Tanken var att spela många fler minuter än vad jag faktiskt har gjort de senaste åren.

Men för en som varit van att starta var det inte självklart att acceptera att komma in från bänken.

– Jag gick från att ha varit den första på laguppställningen som alltid fick spela 90 minuter varje match till något annat... Jag är fotbollsspelare och som sådan har jag ett ego, vi tycker alltid att just vi ska få spela.

Så när speltiden uteblev under manager Jimmy Thelin blev det en omställning och det tog ett tag att smälta.

– Jag var både besviken och förbannad. Jag och Jimmy hade våra samtal om vissa saker.

Det som förvånar var att det gick snabbt för den rutinerade Holmén att förpassas till bänken.

– Hade det varit tidigare i karriären hade jag nog reagerat annorlunda. Mitt ego gjorde mig frustrerad och jag behövde vara det ett tag, men sen hittade jag min nya roll. Och jag känner mycket för klubben. Hade det bara varit mitt ego som talat så hade jag kunnat sluta för två år sen när jag inte fick spela så mycket.

Men samtidigt lyfter han fram att det i grunden var viktigare hur det gick för klubben.

– Det var avgörande för när jag bestämde mig för att flytta hem. Vi skulle tillbaka till toppen där vi är nu. Det gjorde det lättare att acceptera när jag såg att vi hela tiden blev bättre säsong för säsong. Men självklart har jag också varit besviken, så är det.

Med tiden hittade han en annan roll, andra vägar som gjorde att han kunde fortsätta att brinna för fotbollen.

– Jag försöker bidra till alla i laget, inte bara till de unga. Även om jag tycker att det är väldigt roligt att pusha de unga grabbarna. Förhoppningsvis ser de hur jag tränar och att jag förmedlar vad som krävs för att hela tiden bli bättre. Jag har försökt vara ett föredöme både på träningar och på matcher.

Holmén upplevde guldåret 2006 med Elfsborg, men känslan då var annorlunda jämfört med hur han upplever slutstriden i år.

– Jag var i en annan period av min karriär då. Jag hade andra prioriteringar som min egen solokarriär, nu är jag mer glad för klubben. Det är mindre egoism den här gången. Självklart vill jag vinna guld lika mycket som de andra, men kanske mer för att vara med om att ta klubben upp i toppen där den hör hemma.

När skorna läggs på hyllan efter sista omgången, mot Örebro borta, kan ha se tillbaka på en lång karriär.

– Det är väl ingen hemlighet att jag inte peakade min karriär med Elfsborg. Jag var ung och kom upp på en väldigt bra nivå i allsvenskan men mina bästa år hade jag i Turkiet. Jag hade kunnat stanna längre, fram till dag, jag hade ett namn och ett rykte i ligan men det var dags att flytta hem.

Men egentligen vill han inte i dagsläget blicka bakåt – utan bara framåt.

– Först ska vi försöka vinna guld. Jag kanske har karriärens fyra viktigaste matcher framför mig och vill köra färdigt fotbollen först sen kan jag börja fundera på framtiden.

Har du några tankar kring den?

– Först och främst ska jag ha lite ledigt. Jag har missat mycket runtomkring på grund av min karriär. Jag har en fru som har gjort uppoffringar på grund av den, så först handlar det nog mest om att ta det lugnt. Sen kan det finnas en möjlighet att hitta en roll inom Elfsborg, där jag näst intill är uppväxt. Jag kom hit när jag var 14 år och varit med på hela den resan, så det ligger nära till hands.

Kan det skrämma dig att lämna fotbollen?

– Jag är lugn med det, men det är klart att man aldrig vet vad som händer. Jag har många vänner som har haft samma inställning innan de slutat men sen när väl gjort det så har det blivit problematiskt. Vi lever i en väldigt skyddad och uppassad värld, får en massa uppmärksamhet och när det sen blir tyst får många problem.

Han tror inte han själv kommer reagera så.

– Jag har aldrig varit någon som har sökt uppmärksamheten och jag har hållit mig borta så mycket som möjligt från journalister och sociala medier. Min spontana känsla är att jag kommer tycka att det är skönt att få vara anonym och privat.

Men först är målet självklart att vinna SM-guld.

– Med eller utan mig på planen, det är faktiskt skit samma. Så hade jag inte känt för 10–15 år sen.

Med sin rutin och erfarenhet tänker han visa vägen.

– När det handlar om ett guldrace så kan nog vissa bli tagna av situationen, då kan det gälla att avdramatisera det hela. Det handlar trots allt om fotbollsmatcher. Det gäller för oss att göra fyra maxprestationer och ta våra poäng, då har vi en stor chans.