Efter VM-bronset blev det tomt: ”Det är som allt jag har tränat för tagit slut”

Ljuset flödar in i det rymliga vardagsrummet med de stora fönstren, trots att det är gråmulet utanför.

Det är tio dagar sen SK Elfsborgs 19-åriga talang klev upp ur bassängen i Melbourne med ett VM-brons. Medaljen ligger på soffbordet framför henne i den vita trävillan hemma hos föräldrarna i Skene.

– Pappa ville se den, säger hon och för ett ögonblick tränger solen igenom diset och en stråle träffar simmaren rakt i ansiktet.

Själv har hon blandade känslor kring den.

– Den hängdes ju aldrig om min hals, jag fick aldrig stå på prispallen.

Hon simmade nämligen i laget i försöken på 4x50 meter medley, men när det var dags för final gick hennes plats till Michelle Coleman istället.

– Jag förtjänar den. Jag simmade i försöken. Hade jag inte simmat då och sparat dom som är snabbare till finalen hade de kanske aldrig tagit medalj. Jag har en VM-medalj, men jag värderar ändå EM-medaljen högre.

Då, i Rom i augusti, simmade hon finalen när Sverige tog silver på 4x100 meter frisim.

– Det kändes större att få den runt halsen än den här i en låda efteråt.

Tanken var att hon skulle simmat 4x50 meter frisim både i försök och final i Australien.

– Jag blev petad, jag simmade en hundradel långsammare, jag var lite långsam i växlingen men själva simningen var snabbare. Men jag blev inte uttagen, och det var ett felbeslut från tränarna.

I finalen blev det lag hon ställdes utanför fyra. Dagen efter ingick hon i en mix-lagkapp.

– Då gjorde jag tre tiondelar snabbare än dagen innan. Hade jag simmat på den tiden hade vi tagit medalj. Det var tråkigt att jag inte fick chansen.

Men det blev en hel del framträdanden; försök och final på 4x100 meter frisim, försök på 4x50 meter frisim, försök på 4x50 meter medley, försök på 4x50 meter mixed frisim och försök på 200 meter frisim. Hon slog personligt rekord i allt utom den sistnämnda distansen.

– Då hade jag ju redan sänkt mina personbästa på SM tre veckor innan... Och det var mycket jag persade i på VM. Jag insåg det kanske inte då, men nu tycker jag att jag gjorde riktigt bra distanser.

Hon beskriver det som att någonting har släppt.

– Jag har haft en spärr tidigare, men den bara lossnade. Det tar mycket energi att låta sig påverkas men jag upplevde ingenting sånt nu. Vare sig dagarna eller timmarna innan, jag kunde lägga all energi på loppen.

Med bara ett par dagars perspektiv är hon bestämd över att hon hittat ett nytt lugn. All nervositet var som bortblåst.

– Jag känner en lättnad över att jag kunde prestera, det har jag aldrig kunnat på mästerskap innan. Det har alltid gått om inte dåligt, så i alla fall sämre än på hemmaplan. Men det var ingenting som störde mig nu. Det var som att jag var hemma.

Arrangemanget och språket är saker som bidrog till det.

– Allt var så strukturerat oavsett om det var bussarna till arenan eller i call room inför tävlingarna.

Det ryker från vedträna bakom glasrutan i den öppna spisen. Plötsligt flammar elden upp och tar ny fart. Vid Åstedts fötter ligger collien Chili på golvet och tar igen sig.

I samband med att BT träffade simmaren förra året när hon vann BT-junioren pratade hon öppet om att hon hade mått psykiskt dåligt och tvingats ta professionell hjälp. Hon hamnar fortfarande i svackor, men mår förhållandevis bra. Mycket för att hon just tog hjälp och fick redskap att hantera sitt mående.

– Det går mycket upp och ner och framför allt efter stora mästerskap blir jag väldigt uppgiven, det är som att allt jag har tränat för tar slut. Så känner nog många, det är ju vad vi lever för och vad vi drömmer om. Det är väl därför så många lägger av efter ett OS?

Hon tar ny sats:

– Alla timmar man lägger ner och sen är det bara över. Plus att det är långt till nästa mästerskap, då går man in i en depression. Jag ser ingenting som är kul, jag lever för att simma.

Hon liknar det vid en semester eller ett konsertbesök – för en som inte elitidrottar.

– När den är slut känner man sig tom, men jag känner mig nog ännu mer deppig än så. Det är ju inte någons liv att åka på semester som det är mitt att simma. Jag tappar motivation, men den kommer ju såklart tillbaka. Det tar inte lika hårt längre som det gjorde förr.

Känslan kan hålla i sig men påverkar inte längre annat i livet.

– Jag har annat som tar fokus i det dagliga livet. Jag tror faktiskt att det är en anledning till att jag simmar snabbare, det stör mig inte längre på samma sätt.

Att landa hemma hos föräldrarna i Skene och att se fram emot julen hjälpte till att lysa upp i mörkret.

– Mamma känner ju när jag är nere och ledsen, det är skönt att vara här och inte sitta själv. Jag tillåter mig att vara ledsen, eftersom jag vet att det går över.

Och hon har mycket att se fram emot. Från den grå soffan i barndomshemmet, några minuters promenad från badhuset Kaskad där hon en gång började simma, skissar hon på riktlinjerna för att nå Paris och OS 2024.

– Jag behöver landa lite först efter att ha simmat så många mästerskap.

Men sen drar tävlandet igång. Kring påsk går Swim Open Stockholm som är kvaltävling till långbane-VM i Japan i juli, därefter går kortbane-EM i Rumänien i höst – och sedan en kvaltävling i januari 2024.

– Först ska jag bli uttagen men jag borde vara aktuell för 4x100 frisim på OS så där behöver jag prestera. Men det hade varit roligt att bli uttagen till någon individuell distans också, kanske 200 meter frisim. På både 100 och 50 meter är Sjöstrand och Coleman snabbare än jag.

Hon ser den hårda konkurrensen i landslaget som något positivt.

– Vi blir ju starka med dom i ett lag. De är på en annan nivå, men de har ju också simmat tio år längre även om jag börjar komma ikapp. De var ju förebilder, några jag bara såg på tv. Nu är jag inte starstruck längre, jag känner ju dom.

Hon vet vad som krävs för att platsa i OS-truppen så småningom.

– Det där med att inte vara nervös hjälper ju mycket på vägen. Sen behöver jag träna mycket på dom fasta detaljerna som start och vändning, det är där jag tappar mycket. Det är bra att OS går i långbana med färre vändningar. Det gynnar mig eftersom jag simmar bättre än jag vänder.

Under året har hon fått allt mindre tid för att åka hem till i Skene. En trappa upp i villan står hennes flickrum redo att ta emot henne. Under snedtaket har tiden delvis stått still. Rosa tapeter med hjärtan på var en dröm när hon var sju år. Sen dess har både väggar och skåp fyllts med medaljer, plaketter och pokaler.

Senare under eftermiddagen ska hon resa hem till Helsingborg. Då ska VM-bronsmedaljen med och läggas på plats i glasskåpet tillsammans med andra mästerskapsmedaljer i studentettan.

– Jag tycker om att titta på dem och bli påmind. Det ser ut som att vilken tonåring som helst skulle kunna bo där, förutom alla medaljer. De är väldigt personliga och en fin detalj. Det är roligt att jag har fått in simningen i lägenheten.

När hon flyttar till något större vill hon få plats med en stor tavla.

– En bild på något som betyder mycket, från en prisutdelning som den från EM. Simning är mitt liv, då vill jag att det ska synas och inte bara finnas som en massa bilder i mobilen.

Närmast väntar två läger med landslaget. Först ett i Egypten och sen ett på Teneriffa.

– Jag vill lägga en grund och bara fokusera på simningen. Då behöver jag inte tänka på skolan eller laga mat. Det är skönt att få det serverat när man är i väg. Det är samma sak här, att komma hem och äta mammas mat.

Hon blir allvarlig.

– Samtidigt är det sånt som gör att man blir nere när man kommer hem. På VM fick jag allt serverat, man bor på hotell där allt städas, man behöver inte laga mat, man behöver inte handla eller göra någonting. Sen kommer man plötsligt hem till verkligheten.

Att landa i föräldrahemmet dämpar kontrasten efter att ha varit på resande fot i en månad.

– Men det är därför jag åker till Helsingborg några dagar. Det är för att vänja mig lite vid att bo själv igen.

Och såklart vill hon komma igång med den egna träningen efter mästerskapet, den med RIG börjar först efter lovet.

– Det blir för långt att åka fram och tillbaka till Borås. Det är så mycket enklare för mig i Helsingborg.

Där sätter hon sig på cykeln och trampar ett fåtal minuter till bassängen.

Där finns också andra glädjeämnen, som att hon 10 januari ska fira tillsammans med skolkamrater att det är 150 dagar till studenten. Balen som hölls förra våren inledde egentligen nedräkningen.

– Studenten tar man bara en gång så den dagen ska jag inte tänka på simningen alls. Det är klart att jag inte kommer dricka mig redlös, bli stökig eller hoppa från en klippa eller så, men jag kommer släppa loss. Dom dagarna kommer jag ha kul och ta tillvara på sista tiden.

Sen väntar en ny tillvaro i Stockholm och NEC, nationellt elitcenter, där bland andra Sarah Sjöström och Michelle Coleman tränar under landslagstränare Antonio Lutulas ledning.

Det är inte så att hon saknat anbud från college i USA. Tvärtom.

– Många skolor ligger på mig men jag tycker det är för långt bort och man försvinner i mängden där. Man är så många i en grupp, jag gillar inte USA-stilen. Den är inte min grej.