Svårigheterna att hitta till barndomshemmet i Skene försvinner vid uppfarten. Där står ett fotbollsmål och en rebounder – ett återstudsande nät som används för att träna passningar, mottagningar, skott och teknik. Två par fotbollsskor utanför ytterdörren förstärker känslan av att det är rätt hus.

Och känslan stämmer.

17-åringen öppnar dörren, klappar katten Hellström på huvudet och visar sedan vägen till ett vitt ovalt bord, där hon sätter sig.

Ellen Nilsson är talangen som inför gymnasiet flyttade till Huskvarna för att satsa på fotbollen. Men när läge ges tvekar hon inte att hälsa på familjen.

– Jag försöker komma hem så ofta jag kan. Är det matcher lördagar åker jag hem över helgen. Under loven är jag här så mycket jag kan, berättar hon.

Ellen pekar bort mot vardagsrumssoffan och berättar att hon tidigt satt och kollade på Premier League med pappa Håkan. Hon berättar att favoritlagen är Manchester United och Elfsborg. Men det var på Örby IP hon tog sina första steg på en fotbollsplan.

– Jag började i IFK Örby som fem- eller sexåring. Min mamma var tränare i början och min bästa vän spelade i laget. Sen fick man bara fler och fler vänner och det blev bara roligare och roligare.

Där blev hon också kvar ända fram till den här säsongen då hon bytte en blåvit förening mot en annan. En central faktor bakom beslutet var att hon sökt sig till Huskvarna och Sanda idrottsgymnasium som erbjuder nationell idrottsutbildning.

– Det som lockade var att få de extra träningarna och extra tid med bollen. Det är roligt. Det roligaste jag vet, säger Ellen och fortsätter:

– Jag tog kontakt med Husqvarna FF och de var jätteintresserade. Allting blev bra.

Hon används mest i nummer tio-rollen men tränare Olle Härdne jämför spelartypen med en viss Zlatan Ibrahimovic. Otroligt stark, ser öppningar som väldigt få ser och gudabenådad teknik är några av omdömena.

Med halva säsongen spelad ligger Smålandslaget tvåa i division 1 mellersta. Trots mycket speltid för den spelskickliga anfallsspelaren känner hon att det finns en extra växel att lägga i.

– Jag har inte kommit upp i den nivån jag velat. Jag har inte gjort några mål ännu vilket inte känns jättebra. Men jag är nöjd trots det och jag känner att jag tillför saker ändå.

Framstegen och framgångarna under Ellens korta karriär har inte gått obemärkta förbi. Redan före flytten från Örby var hon på landslagsläger.

– Det är roligt att visa upp sig för förbundskaptenerna och spela med spelare i sin egen ålder på en så hög nivå.

Hon minns den första kallelsen.

– Man fick en bra känsla i kroppen, det betyder att man iallafall är lite bra, skrattar hon.

Ännu har det inte blivit någon landskamp. Under F17-landslagets EM fick hon vara reserv och se turneringen hemifrån.

– Det gick inte så bra för laget vilket var tråkigt eftersom jag känner många. Man vill ju inte se dem förlora men samtidigt kändes det lite bittert att man själv inte var med. Det blir som en morot att fortsätta, men man känner också ”det var så nära”.

Redan i höst väntar ytterligare chanser att visa upp sig. Med en ny förbundskapten vid rodret känns framtiden lite oviss men Ellen är optimistisk inför att snart få kalla sig landslagsspelare.

– Jag tror möjligheterna är stora. Fortsätter jag prestera som jag gör och ännu bättre tror jag chanserna till landskamper är stora.