Starodubtsevas snirklande novelldebut är lätt att tycka om
En oändligt lång vår
Författare: Lida Starodubtseva
Förlag: Nirstedt/litteratur
Nio noveller kretsande kring Karelen, detta ryska centrum, detta ryska ingenmansland. Här finns karaktärer direkt rispade av den tidigare rysk/sovjet-finska krigskollisionen och av senare mörker och diktatur. Även kvinnorna. Och andra människor som kunde varit vi. Några av dem skildras i Lida Starodubtsevas rika och klokt genomarbetade novellsamling ”En oändligt lång vår”. Karelen ger färgen, även om det lika ofta handlar om människor som söker sig bort, eller bara är som du och jag, var som helst.
Starodubtseva har länge, utifrån sitt hem i norra Skåne, verkat som översättare till och från sitt förstaspråk, journalist och krönikör. Med ”En oändligt lång vår”, hennes skönlitterära debut, ger hon bilder av kvinnor i sitt tidigare land. Noveller som lätt binds samman, med bland annat Joni Mitchell-citat.
”En rik, lite annorlunda bok att tycka om.”
När man efter en stund vant sig vid bokens ordrikedom, huvudpersonernas långa visualiseringar och novellernas ibland intrikata väv hamnar man i trans. Det är en snirklande bok vars rikedom växer. Novellformen fungerar utmärkt. Även om historierna sällan är dramatiska i dess vanliga betydelse, som bladvändare, så släpper man den inte mellan läsningarna, människor och bilder stannar kvar – eftersom båda lämnar kvar gåtor att spatsera runt med i huvudet efter att boken lagts undan.
Starodubtseva har med sin bakgrund säkerligen inspirerats av landet och språket med världens bästa novellister. Det vore förmätet att tro att jag skulle kunna plocka fram någon speciell av Rysslands/Sovjets största för att hitta likheter. Det kanske finns nycklar för den som letar, precis som författaren leker med att lägga in en axolotl i akvariet i ”Att släppa en liten fågel fri”. För i hur många böcker hittar du denna udda salamander? Jo, här – och i en av novellmästaren Julio Cortazar. Starodubtseva håller sig dock mer på jorden och de unga kvinnorna får mig snarare att tänka Ferrante och Tokarczuk i skildrandet av unga kvinnors blick på världen.
Men Starodubtseva är framför allt sin egen. Förutom lite onödigt ordflätande – vilket kan åtgärdas till nästa bok – gör hon det strålande.
Hur är det egentligen hon tänker, den unga kvinnan i ”Gusia” som i ett öppet kontorslandskap drömmande lyssnar in chefens gnisslande dörr bakom ryggen och känner svetten rinna mellan skulderbladen? Hur styrs det unga jagets tänkande i den fantastiska, samtidigt enkla, ”Min mormor är utomjording” när unga generationer möts i väntan på döden?
Vi lockas genomgående av att huvudpersonerna lockas. Frågan är av vad, och svaret ligger samtidigt vid både det högst allmänmänskliga, igenkännbara och det som är oklart. En rik, lite annorlunda bok att tycka om.
