Johan Rydén: ”Hjärnspöket är det värsta ärr jag har”
Jag ligger på gruset på Broplan med uppskrapat vänsterben. Borås Gifs färgstarke målvakt Tobbe Tagesson rusar mot mig och skriker upprört på filmning. Men jag orkar inte bli upprörd.
Jag tänker bara på den hemska känsla jag just upplevt. Känslan av att ena benet plötsligt bara vikt sig.
Eländet hade börjat i Tångahallen i Vårgårda knappt ett halvår tidigare. Jag var ensam på en yta och skulle i farten vända åt vänster. När jag satte ner foten kände jag hur knät vreds längre än vad som borde vara möjligt.
Det var obehagligt. Men experter sa att knät var stabilt – inget hade gått sönder. Efter några månaders rehab var det dags för comeback. Jag skulle göra ett tio minuter långt inhopp i slutet av en träningsmatch mot Borås Gif på det som numera är Borås Arena 2.
Det står 0–0 i slutminuterna när jag ser att Gifs ena mittback håller på att missbedöma en situation. Jag touchar bollen förbi honom, och skall bara få förbi min kropp för att sedan vara helt fri.
”Trots att det gått mer än tio år är skadan svår att släppa. Och då tänker jag inte bara på den oro man känner för knät när det är så halt ute som det har varit den här veckan.”
Det är när jag är halvvägs förbi honom som det svartnar. Vänsterbenet bara försvinner, och jag störtar ner i gruset. Jag fattar direkt att något har gått sönder.
Det är en skräckupplevelse som gärna hade fått stanna där på Broplanens grus.
Men den biter sig kvar i hjärnan och gör sig påmind varje gång jag ser spelare skada knän, vare sig det är live eller på tv.
Hjärnspöket är det värsta ärr jag har efter min korsbandsskada.
Trots att det gått mer än tio år är skadan svår att släppa. Och då tänker jag inte bara på den oro man känner för knät när det är så halt ute som det har varit den här veckan.
Det är även så att all mystik kring korsbandsskador väcker intresse. När jag gjort de här artiklarna har jag noterat samma nyfikenhet hos andra drabbade. Lisa ”Töllsjö” Johansson berättar att hon läser allt hon kommer över om korsband. Det gör jag också.
Vi som drabbats är som en liten sekt. Vi har alltid något gemensamt att prata om. De samtalen handlar inte så mycket om att ge svar, utan mest om att kasta ut frågor. För väldigt mycket kring korsbandsskador är gissningar, eller hypoteser.
I den långa artikeln konstaterar läkaren Markus Waldén, som forskat kring korsbandsskador i 20 år, att vetenskapen inte har så mycket kunskap i ämnet som man hade önskat.
En sak man vet med säkerhet är dock att risken för återfall är stor. Därför tycker Waldén och hans forskarkollegor att man bör styra spelare som Lisa ”Töllsjö” Johansson i sådan riktning att de slutar med fotbollen. Det handlar alltså om unga spelare som drabbats av mer än en korsbandsskada.
20-åringen brinner dock för sporten, och vill inte ens tänka tanken på att lägga av.
Här förstår jag båda parter. Läkarna vet att det finns en stor risk för framtida men, och försöker hjälpa till.
Men läkarna kan inte tvinga fram något. Det är spelarens egna val som gäller. Och jag kan bara gå till mig själv. Jag hade spelat på låg nivå. Men att sluta bara för att man drabbats av en korsbandsskada – det var inte aktuellt. Jag älskade att spela fotboll, och man vill ju själv bestämma när man är färdigt med något.
Det skulle dock visa sig att jag inte fick ta mitt eget beslut. Direkt efter korsbandsskadan följde en broskskada. Och när jag ändå försökte mig på en comeback insåg jag snabbt att knät inte höll för mer fotboll.
Men om det funnits minsta chans att spela vidare skulle jag ha gjort det. Sedan får andra bedöma hur klokt det hade varit.
