När doktorsavhandlingen skickats till tryck gjorde hon slag i saken.

– En designkompis till mig som också är reslig har lärt mig att om man har för små skor så försvinner man. Det måste vara en rejäl sak, annars får det vara.

Nu mullrar cowbowskornas klackar mjukt mot Textilhögskolans golv – doktor Anna Lidström har gått i mål.

Samtidigt är det nu allt börjar.

Anna Lidström föddes i Umeå 1983. Sedan dess har hennes känsla för stil och hennes starka kärlek till begagnade kläder och tyger fört henne hit, till Borås. 2006 klev hon för första gången in på Textilhögskolan.

Nu, 39 år gammal, tar hon sin doktorsexamen – den högsta akademiska examen i Sverige. Den 8 juni äger disputationen rum.

Anna Lidströms forskning går ut på att visa hur vi ska kunna jobba mer resurseffektivt med det vi redan har. Vad kan vi skapa av de kläder som redan producerats och använts och lagts på hög?

I sitt arbete samlar hon in högar med begagnade kläder som hon sedan plockar isär för att hitta bästa metoderna för att återvinna och återanvända dem, bland annat genom att designa om dem.

Arbetet sammanfattas i det här citatet från Anna Lidströms doktorsavhandling:

”Kläders betraktas nästan uteslutande som en kreativ ändpunkt, ett slut. Men i stället behöver vi träna oss i att se det som själva starten för en ny design- och produktionsprocess.”

Anna Lidströms metoder för att skapa nytt av det som redan finns har silats fram genom år av hårt arbete – när hon coachat konsumenter i olika projekt, när hon utbildat designstudenter, föreläst för H&M och arbetat med Lindex, Gina tricot och Cheap Monday.

– Det är så mycket lättare att göra fina saker av fina, nya råvaror. All typ av design och produktutveckling bygger ju på det. På så sätt har jag valt en väg som är knölig, bakvänd och jättekrånglig. Men jag kan inte tänka mig att göra på något annat sätt.

På sitt Instagramkonto, anotherblog.se, har hon nära 23 000 följare som får en inblick i hennes färgglada vardag. Målet är att få fler att se tjusningen i ett plagg som har använts, gjorts om och sedan använts igen. Att hitta glädjen i det.

Men frågan är alltså också större än så:

Kan doktor Lidströms känsla för stil till och med rädda världen?

Runt ett stort bord står AI-ingenjören Thomas Nilsson, Hanna Linnea Ryd – en av grundarna till Hurra pangpang, frilansdesignern Evelina Bryngelsson, Amelie Olesen från Science park Borås, hållbarhetskonsulten Ellen Flybäck och forskaren Anna Lidström.

Stämningen är intensiv, som när det är spelkväll med familjen och alla tänker högt och gestikulerar.

I mitten av bordet ligger en ensam skjorta.

Hanna Linnea Ryd och Evelina Bryngelsson zoomar in på skjortans krage och pillar på sömmarna och de små märkena som anas på kragens topp. Kan den vikas in? Klippas av? Täckas med något?

Här ska hela systemet hackas. Hur får man en Dressman-kund, eller Lindex-kund, att köpa någonting som är återbrukat? Tesen är att det snarare handlar om att designa den återbrukade skjortan och göra den så snygg att kunden inte ens reflekterar över hur hållbar den är.

Designen måste komma först.

Så länge skjortan är uppfräschad, omstylad och tvättad och slätstruken så kan kunden köpa den igen – bara kunden har fått gå in igenom samma butiksdörrar som alltid.

På köpet krymper sopberget.

Många tror sig nämligen vara klara med sina kläder så fort de har tröttnat på dem, upptäckt en fläck eller ett litet hål. Klart, färdigt! Nu ska plagget slängas, eller i bästa fall: skänkas.

Men second hand-butikerna drunknar i plagg, redan idag. De flesta klädesplagg slängs.

Och 2025 måste textilkedjorna i Sverige ta hand om sitt eget avfall. Då ska skräphögarna flytta från Chiles öken eller från Ghana, hit.

Till Borås.

– När vi kommer ha vårt avfall på vår egen gård, kommer vi också bli varse hur snuskigt det är. Det om något kommer ge oss eld i baken, säger Anna Lidström.

De flesta varor som lämnas in till second hand-butikerna är inte tvättade, och sorteras därför bort.

Någon har svettats. Rört sig mot kragen. Spillt något. Gått emot något och rivit upp ett litet hål i tyget.

Ett plagg används idag i snitt sju gånger innan det kasseras, enligt Europeiska miljöbyrån.

Samtidigt: 80 procent av ett plaggs klimatpåverkan sker i produktionen. För att skapa ett kilo textilier används tusentals liter vatten, ofta i länder där det redan råder vattenbrist, och arbetarna som syr kläderna arbetar ofta för en lön som inte ens motsvarar deras kostnader för att leva.

Redan som barn fick Anna Lidström en symaskin och fri tillgång till tyger och material från garderober och förråd. I doktorsavhandlingens första textuppslag tackar hon sin mamma, sin mormor och sina mostrar för deras kreativitet och nyfikenhet. Hon tackar sin syster för deras dagliga samtal – systern är för övrigt en av Sveriges största profiler på sociala medier, Underbara Clara, som även hon är känd för sin känsla för stil och återbruk. Från tidig barndom har systrarna fått leka, testa, skapa.

Nu ger Anna Lidström samma möjlighet till sina barn.

Hon beskriver det som tillit till det egna jaget. Tron på att man kan skapa något med sina egna händer.

– Barnen går ner i källaren hemma och syr, pillar och har sig. De har ett självförtroende, ”jag fick en idé och gjorde det”, och det behöver inte bli perfekt. Vi har alltid material hemma. Det har gett dem en positiv respektlöshet mot att våga och testa. Det är viktigt att ingjuta det modet.

Men generellt går utvecklingen åt motsatt håll. Skaparglädjen – men också det faktiska kunnandet – håller på att försvinna.

– När jag började plugga mode för snart tjugo år sedan och det var dags för examensarbeten så kom allas mammor för att hjälpa till med att sy, fålla och pressa – ”nu är morsorna här!”. Men det händer inte längre, för det finns inga föräldrar som kan supporta.

Anna Lidström beskriver hur synen på oss själva som konsumenter har gjort oss passiva – istället för att själva lösa ett problem köper vi oss en lösning. Medan allt fler människor renoverar sina kök, lagar allt färre mat från grunden.

– Vi har ingen sparsamhet i oss längre, för det har inte behövts. Men nu kommer vi behöva det igen.

Omställningen handlar inte bara om att ta hand om våra kläder. Det handlar om att leva livet på ett annat sätt.

Att göra saker igen. Eller som Anna Lidström säger:

– Ta ett c-dur-ackord på pianot, läsa en bok, filea en fisk, baka ett bröd, sy i en knapp.

AI-systemet skannar av skjortan och hittar felet: ett hål vid ena bröstfickan.

Den takhängda produktionslinan förflyttar skjortan till nästa station, där en sömmerska väntar. Hon plockar ner skjortan, lägger den vid brodyrmaskinen och snart har hålet täckts över med en broderad blomma.

Skjortan ångas och ser ny ut där den hänger på galgen.

Det är drömmen.

Tekniken, tankarna och metoderna finns redan i Borås. I augusti ska produktionslinan testköras. AI-systemet har matats med lösningar från erfarna designers (däribland Anna Lidström) och kan komma med förslag på hur en enskild skavank ska åtgärdas: klipp bort, täck över, gör något helt nytt.

– Här är vi fria att faktiskt testa, utan krav på vinst eller ont om tid. Och vi visar att det går.

Nu väntar Anna Lidström bara på att de stora modebolagen ska ringa.

Ihop med cowboybootsen från Ganni har Anna Lidström på sig en kjol i ankellängd, som böljar med varje kliv hon tar.

Det dunsar när hon släpper ner en kartong på det belamrade skrivbordet. Ett och ett packar hon upp nytryckta exemplar av sin doktorsavhandling. Snart ska hon lämna sitt skrivbord här i doktorandernas kontor – till hösten väntar ett liv som doktor.

När hon körde hem från tryckeriet ute i Viared med provtrycket liggande bredvid sig i framsätet så kände hon en känsla som hon bara känt tre gånger tidigare i sitt liv:

– Det kändes lika stort som när jag tog mitt körkort hemma i Umeå och stoppade i ett blandband och bara körde iväg planlöst med våran Volvo 740. Andra och tredje gången var när jag kom hem med båda mina barn från BB.

Känslan är magisk, närmast overklig, men bottnar också i hårt jobb och slit.

Anna Lidström började sina studier på Textilhögskolan i Borås 2006, då 23 år gammal. Hon har aldrig helt lämnat högskolan, under alla år. Hon älskar miljön här. Och, både bokstavligt och bildligt: takhöjden.

Anna Lidström har aldrig lockats av att arbeta i den kommersiella modevärlden, vid ett skrivbord med stor tidspress och hårt hållen budget.

– Perioderna när jag har jobbat mer kommersiellt så känns det som att jag använder så liten del av hjärnan.

Har du tröttnat på ditt ämne någon gång?

– Att hålla på med gamla kläder är jäkligt bökigt, men jag kan inte tänka mig att hålla på med något annat. Det måste bara göras. Det finns inget annat för mig.

– Jag är ju intresserad av det här som andra har vänt bort blicken ifrån.

En oro gnager dock i bakhuvudet: samtidens vetenskapsskepsis.

– Forskare som kommer med alarmerande fakta blir inte ens trodda. Tilltron till vad som är sant har spätts ut och ingen har förtroende för experter längre.

Är Anna Lidström ändå hoppfull?

Ja, landar hon i. Det måste hon vara. Annars går det inte.

Hon liknar flödet av begagnade kläder som en gigantisk oljeläcka – hon visar med armarna hur mängderna kläder väller fram genom luften. Hennes arbete handlar om att ta tillvara på en liten, liten del.

– Det kommer hela tiden mer, för än så länge kan ingen hålla för läckan.

Det snabba modet, även kallat fast fashion, liknar hon vid en gigantisk färja ute på havet som måste byta riktning.

– När man pratar om frågan idag blir slutsatsen så lätt att det är massa duktiga tjejer som ska rädda det här genom att konsumera bättre – det kan jag bli trött på. Granska bolagsrapporterna, lagstifta och sluta skeppa så många snedsydda t-shirtar från Bangladesh som ingen behövde istället.

– Jag vet inte hur många paneler jag varit med i och pratat och pratat och pratat, när man egentligen vill säga ”vem har tid att sitta här, gå hem och gör något åt det istället.”