Marie höll i väskan hon packat, med hygienartiklar och kläder. Mobiltelefonen, en knapptelefon, fick hon inte ta med sig.

– Det kändes som att de skulle bestraffa mig för att jag inte betett mig som man ska göra. Som att jag skulle till ett fängelse, och bli inlåst, berättar hon.

När hon sagt hejdå till sin familj och satt sig i bilen körde socialsekreteraren mot Vårgårda och vidare längs riksväg 42, där flera mindre orter passerades innan bilen slutligen rullade in i Trollhättan.

Väl framme i ett bostadsområde stannade de vid en helt vanlig villa. Det gick inte att urskilja vilket hus i området som var ett HVB-hem, säger Marie. Endast fyra ungdomar skulle bo där, ihop med kontaktpersoner. Det kallades för ”Snäppan”.

– De välkomnade mig, visade mig till mitt rum, och förklarade vad som gällde i huset. Jag var instängd i ett rum, i ett hus, i en främmande miljö. Jag minns att det var hemskt när jag skulle gå och lägga mig. Jag sov jättedåligt, säger Marie.

Några veckor tidigare hade en domstol beslutat att Marie skulle omhändertas enligt LVU, lagen om vård av unga.

I domen beskrivs att Marie hade ett ”socialt nedbrytande beteende”, att hon haft så hög frånvaro i skolan att hon skulle behöva gå om årskurs sju och att det fanns sådana brister i hemmet att det var ”nödvändigt med vård utanför hemmet.” Det framgår också att hennes pappa var gammal och sjuk, samt att hennes mamma var sjuklig och att det inte fanns någon som kunde ta ansvar eller sätta gränser.

Marie vägrade gå till skolan i högstadiet, hon bar på ett svårt trauma efter att ha utsatts för övergrepp. En närstående dömdes dessutom till fängelse för narkotikabrott, vilket fick en stor påverkan på hennes liv. Till slut ansåg socialtjänsten att det fanns en risk för hennes hälsa och utveckling.

Nu har det gått mer än 20 år sedan hon hämtades och tvingades flytta.

****

Marie öppnar dörren till det gula bostadshuset och vinkar välkomnande.

Vi befinner oss i Vänersborg, staden som ligger nära Trollhättan, dit Marie tvingades flytta som 14-åring.

Snart sitter vi i en soffa, i den ljusa och rymliga lägenheten. Det är ett nytt hem för Marie, som precis skilt sig.

– Jag har fått börja om från noll med allting, igen.

När Marie föddes bodde familjen på Kristineberg i Borås. Hon stod mycket nära sin pappa, även om han var 59 år och sjuk, medan relationen till hennes mamma var mer ansträngd. Hon är yngsta barnet i familjen.

När Marie var i tonåren var hennes mamma hemma mycket. Samtidigt som mamman var mycket mån om att hennes barn gick i skolan och var trygga, var hon ”hispig” och ringde och jagade barnen med hundratals samtal när de inte kom hem i tid, berättar Marie.

– Min mamma hade problem som jag då inte förstod, men som hon senare fick hjälp med. Det fanns en stor bunt med anmälningar till sociala jouren, i min utredning hos socialtjänsten, som min mamma gjorde.

Det framgår i domen från 2002 att mamman var ”hjälpsökande” och ofta ringde till olika myndigheter för att få hjälp med sin dotter.

Strax innan Marie skulle börja högstadiet misstänkes en person i hennes krets för narkotikabrott. Det handlade om stora mängder GHB, som personen befattat sig med. Han straffades sedan med fängelse.

När han dömdes startades en ryktesspridning som gjorde att hon inte ville gå till skolan, berättar hon.

– Det spreds massa historier, och det spelade ingen roll vad jag sa. Så jag slutade att gå dit. Min mamma fick närvarorapporter varje vecka, som visade att jag aldrig var på lektionerna. Hon gjorde allt hon kunde och följde mig till skolan och tittade när jag gick in, men jag gick bara ut på baksidan, säger Marie.

Vad gjorde du när du inte var i skolan?

– Vi hängde bara, åkte runt i bilar med kompisar som var 18 och hade körkort. Vi var utanför bensinstationen på Hedvigsborg och mycket vid ”vägen under vägen.” Jag kom in i den gemenskapen.

Samtidigt bar Marie på ett svårt trauma, från sin barndom, som hon inte berättade för någon om. En bit in i intervjun berör vi händelsen som satt djupa spår, och som hon har svårt att prata om. I förvaltningsrättens dom, från 2002, nämns det kort i hennes mammas vittnesmål: ”Orsaken till Maries problem är bland annat en händelse 1998. (…) Händelsen är fortfarande inte bearbetad.”

När Marie var barn utsattes hon för ett sexuellt övergrepp av en man, som hotade att slå ihjäl henne om hon berättade, säger Marie.

– Jag sa ingenting till någon på flera år.

Efter att ha burit på traumat ensam i flera år berättade hon till slut för sin mamma. Maries mamma kontaktade omgående polisen.

– När man varit med om ett övergrepp, så får man lite tunnelseende. Jag stängde inne känslor och tankar och gick på någon form av autopilot. Jag hade svårt för att lita på människor. I början lade jag mycket skuld på mig själv.

– Jag har svårt att lita på andra även idag. Jag känner ofta att det bara är en tidsfråga innan någon ska hugga mig i ryggen.

Marie berättar att hon försökt gå i terapi för att prata om övergreppet, men att det varit för jobbigt och att hon inte orkat med det. På senare tid har hon dock övervägt att prova igen.

Övergreppet hon utsattes för bidrog till en ilska och ett utåtagerande, säger Marie, som förklarar att det var svårt att veta var man skulle göra av känslorna. Det påverkade också hennes inställning till att gå i skolan.

Och det var just hennes höga frånvaro i skolan som fick socialtjänsten att agera. Marie och hennes familj hade haft långvarig kontakt med socialtjänsten, och till exempel fått stöd via kontaktfamiljer, berättar Marie. Det framgår även i förvaltningsrättens dom från 2002.

Till slut erbjöds hon att frivilligt placeras i ett annat hem, enligt socialtjänstlagen. Det tackade dock både Marie och hennes mamma nej till.

Sociala myndigheter gick då vidare till förvaltningsrätten och ansåg att det krävdes ett omhändertagande enligt LVU.

– I rätten vittnade min äldsta bror om att jag borde bli placerad, för att pappa var gammal och sjuk, och att mamma inte satte gränser. Jag var jättearg i början och tyckte att han förstörde mitt liv.

Marie beskriver hur förtvivlad hon var över att behöva skiljas från sin pappa, som hon säger var en stor trygghet för henne.

– Jag var jättearg på allt och alla. Jag sa att om pappa dör, och jag inte är där, då är det ert fel. Om han skulle dö när jag är placerad, då skulle de ha berövat mig min sista tid med min pappa.

Men beslutet fattades, ett datum bestämdes och Marie var fylld av oro när bilen, som skulle ta henne till en annan stad, stannade utanför hennes hem.

– Det var en av de värsta dagarna i mitt liv.

På HVB-hemmet i Trollhättan blev hennes vardag snabbt helt annorlunda och präglades av rutiner och krav. Marie var tvungen att gå till skolan, ta ansvar i hemmet och följa regler. För att få veckopeng skulle man städa, och alla fick turas om att hjälpa till med matlagningen.

– Jag kände mig väldigt ensam och lite utanför i skolan. Det var tydligt att vi var en annan grupp som fick extra mycket stöd.

Kunde ni fyra på boendet hitta en gemenskap i det?

– Ja, men det gjorde vi faktiskt. Efter ett tag. En av tjejerna har jag fortsatt att ha lite kontakt med.

De första två veckorna fick hon inte ringa hem, för att kontakten mellan Marie och hennes mamma skulle begränsas. Marie berättar att hon flera gånger tänkte på att rymma iväg. Och under ett tillfälle, i juni 2003 när hon var tillbaka i Borås och hälsade på, vägrade hon att återvända till Trollhättan.

BT läser om händelsen i dokument: ”Då Marie ej återvände till Snäppan frivilligt beslutar handläggare att begära polishandräckning”.

– Eftersom jag hade ett LVU så kopplades polisen in och kom för att hämta mig, säger Marie.

Hur var det?

– Det var fruktansvärt. Flera civilpoliser kom instormande i mitt sovrum och sa att jag skulle åka med dem tillbaka. Men jag vägrade. Då fick jag handfängsel och sedan fick jag ledas ut till bilen.

Tvångsomhändertagandet fick Marie att läsa ikapp det hon missat i grundskolan. Det fanns inget annat alternativ än att gå till skolan.

Hur påverkade det dig att tvingas hemifrån?

– Först skapade det en jätteilska, främst mot socialtjänsten. Jag tyckte att det var förfärligt hur man med hjälp av en lag kan ta en person ifrån sin familj, ifrån vänner. Fast idag ser jag det som att det var nödvändigt. Utan den placeringen hade jag inte varit där jag är idag.

När Marie efter två år fick flytta tillbaka till Borås bodde hon först hemma i några veckor. Men när det inte fungerade fick hon istället ett eget boende genom socialtjänsten. Hon besöktes då av en kontaktperson varje dag. Efter en tid i Borås valde hon att flytta tillbaka till Trollhättan.

Några år senare, när Marie var 18 år, blev hon gravid. Under samma period gick hennes pappa bort.

– Min största önskan var att mitt barn skulle få träffa min pappa. Men det fick han aldrig. Det var en stor sorg.

Marie berättar att hennes mamma blev mycket dålig när hennes pappa gick bort.

– Jag och min mamma har inte haft en enkel relation. Idag har vi ändå en relation, och hon har fin kontakt med mina barn. Fast det tog många år för oss att komma hit.

I ena hörnet av vardagsrummet syns leksaker i en vit bokhylla. Vi fortsätter prata en del om Maries barn, och om hennes jobb som barnskötare på Norra Älvsborgs Sjukhus, NÄL. Genom hennes arbete händer det återkommande att hon har kontakt med socialtjänsten, fast nu med ett helt annat perspektiv.

– Jag kan se mycket i mitt jobb där man tycker att socialtjänsten borde agera. Samtidigt förstår man hur mycket de har på sitt bord.

Vi reser oss ur soffan för att ta några bilder på Maries balkong, hon lutar sig lätt mot räcket och tittar stadigt in i kameralinsen. För fyra år sedan vaknade hon upp en morgon, och såg ingenting på vänster öga. Av det syns inga spår idag, inte heller av den kroniska sjukdom hon drabbats av.

– Jag hade en procents syn på vänster öga, och fick göra en magnetröntgen. Då kunde de se att det fanns ett stort plack i halsryggen, typ mitt i nacken, men även några förändringar i hjärnan.

Det visade sig att Marie hade MS, multipel skleros, som är en nervsjukdom.

– Då kände jag att jag hade fått min dödsdom. Nu får jag bromsmedicin två gånger om året, och lever som vanligt. Och synen, den kom tillbaka. Det var fantastiskt, säger Marie.

Du har varit med om mycket svårt i ditt liv. Hur mår du idag?

– Idag mår jag bra. Jag har ett bra jobb och fyra barn. Och jag och min mamma har en relation, hon bor i närheten på ett äldreboende.

Vad tänker du idag när du ser tillbaka på dina tonår?

– Jag tänker att jag gått den hårda vägen och tvingats anpassa mig efter regler och krav, jag har fått se baksidan av en tonårsrevolt. Jag tänker också på hur viktig skolan är, även om man är arg på allt och alla. Det är så viktigt med struktur, det ser jag själv som tonårsförälder, säger Marie.

Marie tittar i domen från 2002, som handlar om hennes omhändertagande. Hon läser några rader högt och ser på myndighetsspråket som sammanfattat hennes tonårsliv.

– Nu när jag är vuxen med egna barn, så ser jag att det här var min räddning. Utan flytten till Trollhättan hade jag nog sabbat min framtid helt, och inte haft någon utbildning eller något jobb. Även om jag hatade att bo där, var det med facit i hand det bästa som kunde hända mig.