Dokument: "Att det var så illa, det visste jag inte"

När domare Susanne Borg blåser av matchen på Borås Arena mot Piteå jublas det i Dalsjöfors som om man vunnit SM-guld.

Lagkapten Alex Singer bjuder på en glädjedans för att fira Boråsklubbens första, och enda trepoängare i damallsvenskan.

Hon, som året innan har spelat ihop med några av världens bästa spelare i Washington, är ensam utländsk förstärkning i Dalsjöfors under våren. Singer har fått kämpa med att hålla uppe humöret när förlusterna radats upp.

Segern i näst sista omgången är betydelselös i serien, men gör att Dalsjöfors lämnar jumboplatsen i den damallsvenska maratontabellen. Lagets lilla uppryckning på hösten är möjlig genom sommarens satsning, där man har bytt tränare och nästan värvat ihop ett nytt lag.

– Vi tyckte att vi var så himla nära. Vi stod i ett vägskäl, skall vi satsa eller åka ur? säger Göran Odqvist, dåvarande ordförande i Dalsjöfors Damelit.

– Det var två läger, och mycket diskussioner. "Ska vi verkligen satsa?" Men det var inte satsningen på de utländska spelarna som stjälpte oss. De var bra och tillförde mycket, säger kassören Lars Andersson.

För sommarsatsningen har man jagat pengar på alla möjliga sätt.

– Atle Johansen var med och hjälpte till. Han skulle ringa Svante Elfving i Stockholm, men det gav inget, säger nygamle tränaren Joakim Carlsson.

Trots att det inte blev några miljoner från miljardären och styrelseledamoten i Elfsborg får Carlsson sju nya spelare att jobba med under hösten 2011, bland annat får Singer sällskap av ytterligare tre utländska stjärnor.

Från Kanadas landslag hämtas målvakten Erin McLeod och mittbacken Emily Zurrer och från USA kommer landslagsmeriterade India Trotter. Dessutom värvas rutinerade Sandra Krantz från Falköping, plus att Linnéa Hultqvist återvänder från studier i USA, Malin Svenjeby är tillbaka efter korsbandsskada och Sara Jardving efter graviditet.

– Får man så många spelare är det klart att truppen blir bättre. Vi trodde ett tag på att vi skulle klara oss kvar. Vi tog några poäng och kände att avståndet inte var så stort, säger Joakim Carlsson.

Dalsjöfors slutar på åtta poäng. Man hade behövt ytterligare tio för att rädda det allsvenska kontraktet. Totalt stannar utgifterna för den damallsvenska säsongen på 4,16 miljoner kronor. Det är en större kostnad än vad lag som Djurgården och Jitex har, båda de håller sig kvar.

– Fast de var lite mer etablerade. Det var så många initiala kostnader som vi fick ta, förklarar ordförande Odqvist.

Dalsjöfors har intäkter på drygt 3,89 miljoner, totalt blir det alltså en förlust på 270 000 kronor.

– Det var ingen katastrof. Vi klarade elitlicensen, och vi ville ta oss tillbaka direkt, säger sportchefen Ralf Sundhäll.

Redan i samband med den sista damallsvenska matchen mot Kristianstad sa ordförande Odqvist till BT:

– Vi har bestämt att satsa fullt ut.

Nu berättar han att man inledde en intensiv jakt på sponsorspengar.

– Vi hade inga inkomster, inga pengar att knyta upp spelare för. Men vi hade kvar de dyra kostnaderna i form av en heltidsanställd tränare och en heltidsanställd kanslist. Hade vi klarat oss kvar i allsvenskan hade vi varit inne i det och klarat oss mycket bättre. Nu blev det en så hiskelig omställning, det blev en avgrund, säger Odqvist.

Det är uppställt ett podium på Grand hotell, och på ett bord ligger en nytryckt folder med rubriken "SM-guld 2016".

Bakom podiet rullar bilder på de båda kanadensiska landslagsstjärnorna Erin McLeod och Melissa Tancredi, som båda har skrivit på för Dalsjöfors i söderettan.

Presskonferensen i början av december 2011 kommer lägligt. Dalsjöfors har haft svårt att knyta upp spelare efter degraderingen, men har nu fått klart med två dragplåster. Kvartetten Joakim Carlsson, Göran Odqvist, Eleonore Tammermo och Ralf Sundhäll är förstås nöjd.

De pratar om nystart, och i den nytryckta foldern presenteras satsningen steg för steg. Klubbchef Tammermo förklarar att man hoppas få ihop en budget på cirka tre miljoner kronor till kommande säsong. Det handlar alltså om lika stora sponsorsintäkter som man hade i allsvenskan.

– Vi vill visa att vi menar allvar i vår satsning. Och det är inga fantasisummor som krävs för att nå dit. Fast vi behöver få med företagen i hela Sjuhäradsbygden. Vi klarar inte att skapa ett elitlag själva, sa Tammermo vid presskonferensen.

Där är det redan klart att Göran Odqvist kommer att sluta som ordförande.

– När 2011 var över var jag ganska slut, det tog så otroligt mycket tid. Det var möten nästan varenda dag. Jag bestämde tidigt att jag slutar, berättar han nu.

Avhoppet är tungt för klubben.

– Göran gjorde ändå ett väldigt bra jobb. Han blev orolig när det började svaja, men var ändå Mr Dalsjöfors, säger sportchef Sundhäll.

– Göran Odqvist är en fantastisk människa. Men det går inte att en person blir så dominerande. I stora drag kan man säga att när han inte orkade längre – då föll det. Då fanns inte kompetensen, säger Byttorp adjungerade representant i styrelsen Björn Johansson.

Kassören Lars Andersson börjar känna att något inte stämmer. Månaderna går och sponsorspengarna kommer inte in på kontot i den takt man tänkt sig.

– Beskeden dröjde och man begrep snart att vi inte kommer att nå dit vi tänkt oss, säger Andersson.

Framför allt har man räknat in strax under en halv miljon från Allmänna arvsfonden. Dalstorp och Mallbacken har fått pengar därifrån, nu är Dalsjöfors säkert på att också få ett bidrag.

– Vi hade haft telefonkontakter, och det sas att de var väldigt positiva, berättar Lars Andersson.

Exakt vad ansökan handlar om är oklart. Klubbchef Eleonore Tammermo som höll i ansökan har avböjt att kommentera det som hände i Dalsjöfors. Hon säger att hon har lagt det bakom sig.

– Jag har för mig att det handlade om ett integrationsprojekt, säger ordförande Göran Odqvist.

– Eleonore försäkrade att vi skulle få pengarna. Vi förlitade oss på henne, säger sportchef Ralf Sundhäll.

Den tidigare fritidschefen på kommunen, Hans Forsman, har kommit in som ny ordförande i Dalsjöfors damelit i mitten av mars. Någon månad senare börjar han också bli orolig.

– När jag valdes fick jag bilden av att projektmedlen i princip var klara. Jag fann ingen anledning att ifrågasätta det. Men snart började man undra "när får vi besked?", berättar Forsman.

Även på kansliet är det ny bemanning. Klubbchef Tammermo går på föräldraledighet i slutet av april. Hennes vikarie blir spelaren Rebecca Johnson.

I mitten av maj säger Forsman åt Johnson att ringa Allmänna arvsfonden och kolla vad som händer. Beskedet, som även kommer brevledes någon vecka senare, är negativt.

Den vikarierande klubbchefen har inte fått någon större insyn i klubbens ekonomi, och fattar inte vad avslaget innebär.

– Jag hade hört att vi hade dålig ekonomi. Men att det var så illa, det visste jag inte, säger Johnson.

Hon beskriver de följande veckorna som chockartade.

– Just då trodde man inte att livet skulle gå vidare. Om jag erbjuds ett liknande jobb en gång till skulle jag nog vilja vara lite mer insatt i den ekonomiska biten, säger Johnson.

Måndagen efter midsommar håller hon, Forsman och Dalsjöfors huvudstyrelses ordförande Leo Mäkinen presskonferens i Ryavallens cafeteria.

Beskedet lyder: "Vår kassa är tömd".

Prognosen säger att underskottet kommer att ha vuxit till 1,4 miljoner vid årsskiftet. Vid presskonferensen har man några räddningsplankor, men det blir varken ett nytt banklån eller några pengar från sparbanksstiftelsen eller kommunen.

– Vi skulle ha dragit i handbromsen tidigare, tänkt till lite. Vi skulle ha haft pengarna på fickan innan vi började spela fotboll. När vi inte fick okej för lånet kunde man inte gömma sig. Vi var tvungna att agera, säger kassör Andersson.

Vid lunchtid torsdagen den 12 juli 2012 lämnar Hans Forsman in Dalsjöfors Goifs konkursansökan.

Efter 6–0-segern mot Linköping Kenty på midsommarsöndagen 2012 kallas alla spelare till ett möte i Ryavallens cafeteria. Där informeras de om det prekära ekonomiska läget.

– Det var en jävla chock. Alla undrade vad som skulle hända, säger spelaren Linda Westberg.

Lördagen efter besegrar man Hovås Billdal med 6–4, ett resultat som gör att Dalsjöfors leder söderettan med fyra poängs marginal efter tolv av 22 omgångar. Man är på god väg tillbaka mot allsvenskan.

– Den våren kändes allt roligt igen. Vi hade hittat tillbaka till vårat spel. Det som hände på sommaren kom som en käftsmäll, man blev snuvad på all glädje, säger Westberg.

Tränare Joakim Carlsson glömmer aldrig hur succévåren började:

– I premiären hade vi tre blivande OS-medaljörer på planen. Även om en av dem (Carmelina Moscato) bara spelade en match för oss höjde de hela truppen. När första beskedet om ekonomin kom tänkte jag att "de löser det, vi fokuserar på det sportsliga."

Sara Jardving fick inte spela något i allsvenskan, men den här våren är veteranen tillbaka på allvar i laget. Under sin semester i Smögen får hon ett samtal från Radio Sjuhärad om att Dalsjöfors har begärts i konkurs.

– De ville intervjua mig i direktsändning. Jag undrade vad som händer och började göra en rundringning bland spelarna. Jag ringde även Jocke, minns Jardving.

Pratstunden med tränare Carlsson blir dock kort. Han är uppe i fjällen och vandrar. Mitt under samtalet stängs mobiltelefonen av.

– Dalsjöfors hade slutat att betala räkningen, minns Carlsson.

Några dagar senare har alla spelare och ledare möte på Grand hotell i Borås.

– Det var en svart dag, fy fan, säger Jardving. Det var som om någon hade dött. Alla som var i det där rummet var villiga att göra i princip vad som helst för att vi skulle få spela färdigt säsongen, alla försökte desperat hitta idéer och lösningar.

– Det var tufft, alla ville ju köra vidare. Vi såg möjligheter inför 2013. Hade vi gått upp skulle Borås säkert ställt upp mycket bättre, säger Carlsson.

I några veckor levde hoppet. Beskedet från konkursförvaltaren Mikael Ranggård var att konkursen kunde hävas om klubben fick in 300 000–400 000 kronor.

– Vi försökte vädja till företag, men det kom inte in så mycket pengar, säger Carlsson.

När söderettan startade om i augusti var Dalsjöfors struket ur tabellen.

Känslorna är på kokpunkten i Dalsjöparken när det hålls informationsmöte om konkursen. Ett hundratal medlemmar är på plats, de vill ha svar om hur det har kunnat gå så illa för klubben.

De som bäst kan ge svaren, Göran Odqvist och Eleonore Tammermo, väljer att inte närvara vid mötet.

– Vi upplevde att det nästan var lite lynchstämning. Vi sa att det är bättre att de andra får diskutera allt och så kan vi svara senare, säger Odqvist.

Svaret från Odqvist, nu cirka fem år senare, är alltså att klubben fälldes av obefintliga intäkter.

– Det var sponsorintäkterna vi föll på. Att det inte fanns något intresse från företagen i Borås att satsa på damfotboll. Jag tror att vi var på varenda stort företag och försökte få med dem. Vi försökte exempelvis med Gina Tricot, de skulle designa våra dräkter. Men det gick för fort helt enkelt. Vi var inte förberedda, hade inte rätt organisation.

BT: Många säger att ni fälldes av att ni värvade kanadensiskorna.

– Klart att de kostade. Men nej, det var inte kostnader för spelare som gjorde att vi gick i konkurs. Vi var tvungna att ha kanadensiskorna, annars hade det gått käpprätt tidigare, säger Odqvist.

De tunga kostnaderna var den heltidsanställda personalen – och resterna av Thorstenssons tränarlön.

– Vi kunde sagt upp klubbchefen, men hur skulle vi få in pengar då? Skall det satsas går det inte att på ideell väg sitta och jaga in sponsorspengar på över en miljon, säger Odqvist.

Den heltidsanställda personalen var Eleonore Tammermo och Joakim Carlsson.

– Jag gick som tränare fulltid de första månaderna, säger Carlsson. Klart att division ett och en heltidsanställd tränare kanske inte var det bästa. Men sedan tog jag ett annat jobb, det var lite för att hjälpa Dalsjöfors som jag började jobba fulltid och sänkte min tränarersättning.

Han var även delaktig i sponsorsförsäljningen.

– De större kunderna hade Tammermo hand om. Jag satt och ringde och besökte några kunder jag kände personligen för att sälja in Dalsjöfors, säger Carlsson.

Gick det bra?

– Nej, det gjorde det inte. Man fick kanske 5000 där och 3000 där, så det var inga stora summor. Man önskade att man hade fått in lite till. Om det sedan hade räckt i sista ändan, det vet man inte. Men helt klart, det var tufft.

Det kan även Hans Forsman intyga. Han försökte hjälpa till på sitt håll.

– Jag försökte jaga sponsorer, men trots kontakter med näringslivsrepresentanter på ganska många olika företag var det totalt noll på alla håll. Om de sponsrade satsade de på Elfsborg, basketen, hockeyn eller på ridsporten, säger Forsman.

Kring klubbens sponsorsarbete finns det fortfarande många åsikter.

– Jag hävdar att de som jobbade med sponsring 2011 var klåpare, säger spelaren Sara Jardving. Eftersom det mer var en regel än undantag att alla nykomlingar åkte ut direkt borde det ha varit självklart att skriva tvåårskontrakt med alla sponsorer. Det är inte lika lätt att få pengar när man har åkt ut.

– De som jobbade med sponsring lyckades inte, säger sportchef Ralf Sundhäll. Jocke hade mycket att göra med laget och hann inte sälja så mycket. Men Eleonore är jag kritisk mot, hon hade kunnat göra ett mycket hårdare jobb.

Tammermo vill alltså inte ytterligare kommentera det som hände.

– Men det var inte lätt. Hon gjorde säkert sitt bästa, hennes jobb hängde ju på det. "Elle" är oerhört entusiastisk, och kände mycket folk. Fast kanske inte rätt människor, inte de som satt på pengarna, säger Göran Odqvist.

Han hade det jobbigt vid konkursen.

– Det tog lång tid att komma över. Jag var jätteorolig för klubbstugan och så. Men det löste sig och blev egentligen en bra lösning, även om det var några av de andra sektionernas kassor som gick åt. Då mådde jag ju inte bra, rent psykiskt, av att träffa alla dessa människor som man visste hade lagt ner all sin tid och sin själ i klubben.

Nu är Odqvist pensionär, bor kvar i Dalsjöfors och han har släppt konkursen. Det har däremot inte Ralf Sundhäll lyckats göra.

– Bitterheten sitter i, det gör den. Borås hade fortfarande kunnat ha ett damallsvenskt lag. Det där poppar upp lite då och då. Men det går inte att vrida tillbaka tiden, säger Sundhäll, som nu är sportchef i division 1-klubben Rävåsen Karlskoga.

Vad lärde du dig?

– Att man måste hitta folk som drivs av själva saken, inte av att själva synas. Folk som står kvar även när det blåser motvind. Och att inte ändra på allt. Sedan skulle vi ha haft två internationella spelare från början, det funkade bättre.

Det blåser en kall vind över Gårdavallens gräsmatta där två av de tre självgående gräsklipparna Måns, Bill och Bull är ute och rullar. Inne på Dalsjöfors Goifs kansli är Per-Anders och Christina Lindén inne på slutminuterna innan det är dags att gå på lunch.

– Vi växer väldigt på tjejsidan, det är kul, säger Per-Anders.

Han började som kanslist i Dalsjöfors Goif hösten 2011. Just då sköttes damfotbollen från ett separat kansli på Skaraborgsvägen, men Lindén fick en del att göra under konkursen.

– Det var väldigt turbulent ett tag. Jag hade väldigt mycket kontakt med konkursförvaltaren, berättar han.

Då var det heta känslor i samhället.

– Det blir så, det är många som är engagerade och det blir lätt mycket snack, säger Christina.

– De andra sektionerna hade ju rätt god ekonomi, och det sved ju hos dem att konkursen tog alla deras pengar. Men när föreningen återuppstod la sig snacket. Nu hör man inget om konkursen, säger Per-Anders.

Klubben håller på att betala av de lån man tog för att köpa tillbaka Gårdavallen och klubbstugan i Övrarp. I övrigt verkar dalsjöforsarna nästan ha glömt det dramatiska slutet. Det märks när BT stannar folk på torget i samhället en måndag vid lunchtid och frågar vad de minns av Dalsjöfors storhetstid inom damfotbollen.

– Konkursen hade jag glömt bort. Den var trist, och det är klart att det snackades mycket. Men de har väl återhämtat sig? säger Birgit Wallius.

– Det var görroligt när tjejerna gick upp, säger Anna-Karin Lindberg.

– Man kände igen många av dem. De jobbade här runtomkring, jag minns att någon var brevbärare.

Vad minns du av konkursen?

– Det var lite synd. Jag är Elfsborgsidiot in i blodet, men det är synd att de tar så mycket av all sponsring. Nu hoppas vi på Fristads tjejer i innebandy.

Timmy Augustsson och Felix Ekström minns att det var lite problem.

– De hade väl en dyr målvakt? Folk var inte intresserade nog, säger Timmy.

– Det var en stor grej när de gick upp. Jag var och kollade när de spelade någon match på Gårdavallen. Men sedan flyttade de in i stan och då kändes det inte värt att betala summan för att åka och se dem, säger Felix.

Minns ni konkursen?

– Jag höll på med fotboll då, och det var mycket snack om vad som skulle hända med vårt lag, säger Felix.

– Men snacket dog ut fort, det kändes lite som att många gjorde en höna av en fjäder, säger Timmy.

– Det är många tjejer som spelar nu. Damfotbollen här i Dalsjöfors kan nog komma tillbaka med de yngre, säger Felix.

Tillbaka till Per-Anders och Christina Lindén på Dalsjöfors kansli. Han kollar medlemsregistret och rapporterar:

– Vi har 151 tjejer som är under 20 år. Totalt har Dalsjöfors Goif 875 medlemmar, så vi är en stor förening.

Hur har ni kunnat återhämta er så fort?

– Allt löste ju sig så bra. Styrelsen gjorde ett bra jobb och bromsade i tid. Västergötlands Fotbollförbund var justa och lät herrarna spela vidare i sin serie, och inga ungdomslag berördes. Vi hette Dalsjöfors IF under något år när vi startade om, och det var lite struligt när vi skulle byta tillbaka till Dalsjöfors Goif. Men nu har allt återgått till det vanliga.

I morgon: Del 3 – Så ser det ut för damfotbollen i Sjuhäradsbygden nu.