Boråsgångaren om cancern: ”Har tänkt hela tiden att jag ska klara det här”

Det var meningen att den sjunde december 2018 skulle bli en dag att minnas med glädje. Istället blev den en hemsk upplevelse.

Anders Hansson hade satt sig på en restaurang i Malmö med sin familj för att fira sin examen efter fem års högskolestudier när han fick ett epileptiskt anfall.

– Det hade jag aldrig fått förut. Jag minns att vi satt där och att jag stammade. Och det hade jag heller aldrig gjort någon gång tidigare. Jag kommer ihåg det och att jag vaknar upp i ambulans, säger Hansson på telefon.

Resten har han fått återberättat för sig.

– Familjen blev panikslagen och försökte med hjärt– och lungräddning. Man visste inte vad det var. Sedan åkte jag in till sjukhuset.

Där konstaterade man att det fanns en abnormitet i hjärnan. Hansson sattes på medicinering. Tre dagar före julafton fick han ytterligare ett anfall.

– Då gjordes inget mer än att dosen höjdes lite. De såg att jag hade ett uppföljningsmöte den fjärde januari.

27 januari inträffade ett tredje anfall.

– Det var droppen. Då bestämde de sig för att göra biopsi. Genom den kunde de se att det handlade om en tumör. Kirurgen tog bort den med en gång. Men det finns rester kvar. Så efter det har jag gått på strålbehandling i sex veckor med cellgifter.

Nu tar han cytostatika fem dagar i rad och har sedan uppehåll i tre veckor.

– Det håller jag på med nu fram till november. Sedan ska de ta ett nytt beslut.

Hansson har inte fått något anfall sedan operationen, men enligt läkarna kvarstår risken för epileptiska anfall. Tanken är att medicinera så att de inträffar väldigt sällan.

– De har sagt att jag kan fortsätta få dem. Förmodligen är det tumören som har legat och tryckt. De har gjort röntgen, men det är en svårbestämd typ och de kan inte säga så mycket. Det är omöjligt att veta om det har dykt upp de senaste åren eller om det har funnits sen födseln.

Det finns många olika typer av cancer. I vissa fall är sjukdomen dödlig.

När Hansson får frågan om vad läkarna har sagt om hans situation blir det tyst i luren ett par sekunder. Han väger orden och säger sen:

– Det är som sagt en svårbestämd typ. Det är väl det jag kan säga. Jag har tänkt hela tiden att jag ska klara det här. Det har inte funnits något annat för mig. Läkarna har sagt att jag förhoppningsvis ska kunna leva ett vanligt liv och fortsätta med idrotten.

Hur mår du i dag?

– Förvånansvärt bra. Det var jobbigt när man fick beskedet. Första tiden tänkte man mycket och det är klart att det var lite panik i början. Det är en märklig tanke att bära runt på att man när som helst kan få ett epileptiskt anfall, säger Hansson som jobbar som systemutvecklare på halvtid och är sjukskriven resten av tiden.

– Nu har man vant sig vid det och jag känner ingen rädsla i vardagen. Jag har knappt känt några biverkningar och det är ganska ovanligt, de tror väl att det har med att jag är i fysiskt bra form.

Hansson menar att sjukdomen inte har påverkat honom så mycket som person.

– Det finns ju inga rätt eller fel i hur man ska agera. Många får panikattacker och allt möjligt. Men jag är ganska lugn i vanliga fall och tar det dag för dag.

BT berättade om Anders Hansson första gången i slutet av augusti 2006. Då hade han som 14–åring tagit guld och silver på ungdoms–SM. Sedan dess har han figurerat i massvis av artiklar. Genom åren har Hansson prenumererat på SM–medaljer. Det har också blivit flera framträdanden på den internationella scenen.

2015 reste han till Peking för sitt allra första VM. Det blev en besvikelse. Han tvingades bryta efter 35 kilometer på grund av tuffa väderförutsättningar.

Men två år senare i London fick han en ny chans. Och då gick det bättre. Han slog sitt personliga rekord med 42 sekunder och slutade 28:a i det 50 kilometer långa loppet.

För ett år sedan lyckades han hantera en extrem värme i Berlin och placera sig 23:a i EM.

Hansson är tacksam för alla mästerskap han har fått uppleva.

– Det känner jag ändå en viss stolthet över. Att jag har varit med om det. Jag sätter ett annat värde på det nu när jag har tänkt att det kanske inte blir något mer. Om jag inte hade råkat ut för det här så hade jag varit inställd på VM i Doha i höst. Nu finns inte det längre.

Men trots sjukdomen kan han träna ganska mycket.

– Så mycket jag vill. En till två gånger om dagen. Fast jag känner när jag går att jag inte kan pressa mig till hundra procent. Mentalt är det inte lika kul. I år kan jag inte vara på den nivån som jag brukar vara, så det finns inte samma motivation.

I maj vann han trots allt Kalmar Gångtrofé och på SM i Växjö i juni knep han två silvermedaljer på tio kilometer och 20 kilometer.

– Det är inte samma tider, men kul att vara med. Jag har ändå hopp om att komma tillbaka. Kanske inte i år eller nästa år – men i framtiden.