En poetisk debut om vårdens tillkortakommanden

Diktjaget beskriver en barndom fylld av misshandel. Pappan slår modern och brodern, själv skyddas hon av den senare. Det finns hopp om att allt ska bli bra när pappan inte längre lever hos dem, men brodern dras allt djupare ner i depression och ångest. Ibland verkar livet vända, han får jobb, lägenhet och utbildar sig, men livet är för skört.

”i brytpunkten / mellan ungdomsår / och förpliktelser / medan andra / försvinner in / i arbeten / och relationer / tappar min bror / sitt bräckliga fotfäste”

Skrien på hjälp är många, men den hjälp som kommer är otillräcklig och oprofessionell. Socialhandläggare, vårdgivare, hembesökare – alla gör halvdana jobb. En LSD-tripp leder till ett fall från tredje våningen och så småningom död.

Emilia Aalto gestaltar vårdens grova tillkortakommanden, anhörigas vanmakt och dåliga samveten samt den tunga sorgen med ett rakt språk som inte väjer undan. En lyrikliknande form gör varje mening tydlig, varje ord betydelsebärande. Det är skickligt och stramt.

Det här är en bok som borde ingå i varje vårdutbildning och finnas på alla vårdinrättningar. Samt socialkontor. Det är en tung bok, och viktig. Ändå är det gestaltningen av broderns kärlek till systern och systerns kärlek till brodern som jag bär med mig.

”min bror förstår inte / att jag valde honom / jag väljer inte / vem som helst”