Anela Murguz: Sorg är att gå sönder, börja funka igen, men aldrig bli hel
Jag minns fortfarande ljudet från plogmaskinen utanför mitt fönster när mina föräldrar lämnade dödsbeskedet. Min lillebror hade dött. Knappt sex månader gammal. Jag var elva år och hade aldrig varit med om att någon nära mig avlidit. Jag stirrade på affischerna i mitt flickrum över mina idoler. En leende Darin, poserande Paris Hilton och den neutrala blicken hos systrarna Olsen. Jag fastnade vid Darins leende och tänkte att jag aldrig kommer le igen. Jag kommer aldrig vara lycklig.
När barn är med om ett dödsfall är det bra om de ganska omgående fortsätter med sina vardagsrutiner. För mig var det lättare sagt än gjort och än idag tänker jag på återgången till skolan med en klump i magen. På skolgården var man den konstiga som var med om en konstig grej som man fick gå hos psykologen för. Eller så var det alltid synd om en.
Sakta men säkert började jag le, skratta och leka igen. Men det var jobbigt i början. Några månader efter min brors död var jag på min bästa kompis kalas och när det var slut hulkade jag hela vägen hem för att jag kände skuld över att jag varit glad för en stund. För när sorgen börjar lägga sig tar skulden över.
Men den känsla som kommer därefter är svårare att förklara. Sorgen lägger sig, konstigt nog. Fast ändå inte. Om ett dödsbesked innebär att man går sönder så är man trasig ett tag. Och så småningom börjar man funka igen. Det tar oftast tid och kan variera från person till person, och fall till fall. Men det där svarta hålet som en näras död lämnar efter sig försvinner inte alldeles oavsett hur lång tid som går. Det är som att man aldrig blir hel igen.
I Netflix-serien Shtisel som handlar om ortodox-judisk familj i Jerusalem sitter Akiva, hans far Shulem och farbrodern Nuchem vid ett bord och funderar. De har alla förlorat någon. Antingen en mor, fru eller dotter, för att inte avslöja för mycket av serien. Plötsligt nämner Shulem författaren Isaac Baschevis Singer som han beskriver som en kättare. En skojare, fyller Nuchem i. Skojare eller inte, svarar Shulem: Han förstod en sak när han sa att de döda inte lämnar oss. De finns alla här och varje människa är en kyrkogård där våra förfäder finns. Våra mammor, pappor, livskamrater och barn likaså. De finns där hela tiden.
Det är en tröstande tanke att de som vi har förlorat aldrig lämnar oss. Oavsett hur länge de fått leva här på jorden har de format och präglat oss. Deras liv har skänkt oss något oerhört och när de lämnar oss gör det ont.
Nästa år är det femton år sedan min lillebror lämnade mig och min familj. Det gör fortfarande ont. Födelsedagarna och dödsdagarna är jobbigast och jag kan fortfarande inte berätta om honom utan att det stockar sig i halsen. Men till elvaåringen som trodde att livet tog slut den där tidiga februarimorgonen när plogmaskinen plöjde snön utanför hennes fönster vill jag säga: jo, du kommer att le, skratta och vara lycklig igen. Du kommer kanske inte att bli hel igen, men du kommer börja funka.
