Krögers i Kalmar för cirka tio år sedan. Lisa Malmström är ute med ett kompisgäng. Hon ser att en kille följer henne med blicken. Efter ett tag tar han mod till sig, går fram och säger: ”Lisa Malmström – innermittfältare, Madesjö IF, bra skott.”

Tommy Bergs gedigna scouting gav kanske inte omedelbar succé. Men cirka tio år senare kallar sig Malmström och Berg för ett lag. Inför förra säsongen flyttade laget tillsammans till Kävlinge för att han skulle träna division 1-klubben Torns IF.

Och förra årets sista dagar blev de boråsare eftersom hon hade hittat ett drömjobb i socialtjänsten, i ett nytt mobilt team riktat mot missbrukande ungdomar i åldrarna 13–21.

– När jag såg det tänkte jag: ”Shit vilket jobb – vad säger vi om Borås?”

Hon gillar att jobba i team.

– Det är lagidrotten som har format mig. Det har man med sig in i arbetslivet. Samarbeta i en grupp, att prata vi och inte jag. Jag har tidigare jobbat med ungdomar från 18 år och uppåt. Med en lite yngre målgrupp är det större förändringspotential. Det går alltid att göra något när man är så ung, det kan handla om att få dem att hitta ett intresse. Där har idrottsarenan alltid varit aktuell. Jobbar du med någon som är 70+ och har druckit hela sitt liv handlar det kanske mer om att få vardagen så bra som möjligt.

Vardagen för henne och för Tommy finns numera i Borås. Parallellt med att de lär känna varsitt nytt fotbollslag försöker de bli hemmastadda i sin nya hemstad tillsammans med parets schäfer.

– Vi hade nytta av BT:s artikel med Borås bästa promenader, säger Tommy.

Framför allt är det Lisa som tar hand om hunden för tillfället. Tommy tillbringar mycket av sin tid på olika bussar. Dels till jobbet i Sandared, dels till träningarna i Dalstorp.

– Jag har inget körkort, säger han.

Lisa skakar på huvudet och säger:

– Vi har köpt en bil ihop. Jag tänkte att när vi köpte den, att nu tar han körkort direkt. Men nej. Men nu när han tränar där ute, då måste han väl ta körkort?

Tommy svarar inte. Däremot förklarar han varför han sätter sig på bussen istället för att åka bil med de spelare som bor i Borås.

– Jag kan bli ganska intensiv. Det kan vara skönt för spelarna att slippa tränaren, att få lyssna lite på musik istället. Men pendlingen funkar bra. Det går både planera en del på bussen, och avsluta, analysera och dokumentera. Då är man färdig när man kommer hem.

Han lägger mycket tid på att analysera.

– Jag är en jävla fotbollsidiot, säger han.

– Det är du… Jag menar, du är ju väldigt ambitiös, säger Lisa.

– Men jag är också en nörd, säger Tommy.

Fotbollsidiot och nörd – förklara hur du tänker?

– Om en spelare frågar mig: ”Varför spelar inte jag?”. Då går jag igenom hans 90 minuter, allt han faktiskt gjort. Så ger jag honom en rapport som svar. Jag vill inte fastna i att jag inte tyckte att han var bra.

Efter den korta förklaringen gör han även en djupare:

– När jag växte upp var det väldigt subjektivt. Tränaren sa hur långt, och hur mycket man skulle springa – ingen sa emot. Sedan spelade man matchen. Vann man var det en ganska bra match. Blev det torsk – ”Nej, vi räckte inte till idag”. Var det en bortamatch satt man kvar på bussen. Var det en hemmamatch var det något annat. Det var väldigt mycket floskler.

– Vad är det egentligen vi säger? När jag blev tränare började jag direkt med videoanalys i division IV. Det är mycket video, jag gnuggar liksom för att försöka förstå fotboll – spelet fotboll. Jag trodde att det var det viktiga. Sedan sa sambon att det är människor som spelar fotboll. Då började man glida över på det, hur mycket tid kan man lägga på en människa? Vad tycker du? Vad tänker du? Vad känner du?

Han tittar på sambon och skrattar till:

– Du har ju i flera intervjuer velat komma ut med sanningen om att du egentligen har varit assisterande tränare i samtliga mina lag.

– Jag får ofta ge dig spelarperspektivet, säga att ”Det där kan du nog hoppa över.”.

– Det har jag nytta av. Tränare pratar oftast med andra tränare, precis som lärare pratar med andra lärare.

Tommys engagemang väcks inte bara av egna lag. När det kommer till landslagsidrott på tv växlar han också upp.

– Är det landslag, då är jag inte fotbollsidiot, då blir jag bara idiot. Då är jag känslostyrd. Det spelar inte så stor roll vilken sport. Det kan vara en skidstafett också. Jag rycks med. Jag vill stå upp på nationalsången. Sedan kan det åka av strumpor, och byxor – jag kan stå i kalsonger.

Riskerar det bli så att du även coachar Dalstorp i bara kalsonger?

– Jag hade någon match där jag hade ena byxbenet uppvikt. Och en match där jag sprang ut och pissade två gånger i andra halvlek. Vi hade en tränarutbildning där de diskuterade om vi var aktiva som ledare. Jag tror att jag går in mycket i min bubbla.

– Jag får ju säga till innan, säger Lisa. Nu är det sommarvärme idag, då blir det kanske shorts och t-shirt. Men det märker inte han. Han kan stå i 25 graders värme med jacka och vara helt svettig.

Tommy var på väg till Norrby, men hamnade alltså i Dalstorp. För Lisa blir det comeback på elitnivå med Bergdalen.

– Det var lite otippat. Men när jag kom hit till Borås och hade jobbat mitt första pass fick jag lite feeling. Sedan sa jag till Tommy att ”Nu har jag skrivit till Bergdalen i elitettan, jag skall dit och träna”.

Hon hade ju trappat ner sin fotbollssatsning. Förra våren spelade hon inte alls. Karriären togs upp i Torns damlag i division III ungefär samtidigt som Tommy fick sparken från herrlaget.

– Då stod man där och var supporter, ”Heja, Torns damer,” säger han och skrattar.

Historien om hur Torns spelare fick veta att Tommy fick gå blev för övrigt ett avsnitt i fotbollsmagasinet Offsides podcast.

– Jag var på Kebnekaise och besteg det med jobbet när Tommy ringde och berättade att han hade fått kicken, berättar Lisa.

– I samma fjällstuga stod en Tornspelares farsa och hörde samtalet, säger Tommy.

– På fjällstationen i Kebnekaise. Inte trodde väl jag att någon där var från Torn. Det var helt sjukt, säger Lisa.

När hon kom hem från Kebnekaise kollade hon med sambon.

– Är det okej om jag tränar med damerna? Jag kände att det gav mig glädje, säger hon.

– Och jag tittade väl på de flesta matcherna? säger han.

– Det gjorde du. Det jag kommer att sakna mest med Skåne är väl just Torns damlag. Tack vare dem tändes gnistan på nytt. Jag kände att jag vill testa, ”jag är offensiv och hör av mig till Bergdalen, de söker ändå spelare.” Det hade jag nog inte gjort om jag inte spelat i Torn.

Nu står hon och Bergdalen inför en stor utmaning. Med ett ungt och orutinerat lag skall man försöka etablera sig i elitfotbollen.

– Jag tror absolut att det finns potential. Sedan måste vi jobba för det, det är inget som kommer gratis. Vi hade träningslägret, och det tror jag var otroligt viktigt. Sista dagen smällde det lite i duellerna, man behövde inte be om ursäkt och folk vågade prata. Nu har man koll på vilka alla är på ett annat sätt, säger hon.

Lisa vet vad det handlar om i elitettan. Hon var med och tog IFK Kalmar från division 1 till finrummet.

– Vi kallades ”Underbara IFK” och var ett kompisgäng som tog sig till allsvenskan. Det var unikt, det vi hade. Det är få som får uppleva något sånt. Vi kallade oss den blå familjen, och gjorde allt tillsammans. Vi var verkligen stadens lag. Det var, hittills i alla fall, den bästa perioden i mitt liv.

Tommy tog intryck av sambons framgångar:

– När jag var tränare i IFK Berga försökte jag kopiera mycket av vad jag hade upplevt i Lisas resa. Att bli ett tajt gäng och därifrån ta de sportsliga kliven. Istället för att göra tvärtom, att börja med det sportsliga och sedan försöka få ihop det. Både hitta en Lisa Malmström i mitt lag, med mycket energi och en person som tror på laget. Och bygga mycket kring det Lisa berättat. Det var speciellt – Underbara IFK.