– Det är inget liv för en elvaåring. Vi kunde knappt ha kontakt med någon, eftersom vi inte skulle avslöja var i Sverige vi var.

Den nu 30-åriga kvinnan, som tittar in i webbkameran, beskriver att hon känt sig sviken större delen av sitt liv. Som att hon haft en röst som ingen hör, en åsikt som saknar betydelse, en vilja som bortprioriteras. Det här är något Elsa återkommer till flera gånger under vår intervju. Det har ärrat henne, och tär på henne än idag, berättar hon.

– Myndigheten skulle skydda mig, de skulle ha slagits för min skull. Inte för sin egen skull. De borde ha lyssnat mer på vad jag ville än vad min mamma och pappa sa.

Elsas uppväxt var stökig. Hon flyttade mycket med sina föräldrar både när de levde tillsammans och när de separerat. Delar av hennes barndom finns återgivna i en dom från 2002, som handlar om att hon blev omhändertagen enligt LVU, lagen om vård av unga. Hon var då nio år gammal och hennes föräldrar var separerade sedan några år. Men de bråkade mycket och Elsas tillvaro var ostabil.

I rätten berättade socialnämnden att Elsa påverkats negativt av brister i omsorgen hemma, att konflikten mellan föräldrarna var svår och drabbade Elsa. Hon behövde stabilitet och trygghet, menade socialnämnden, och beskrev flera orosanmälningar till socialtjänsten om hur hon hade det hos mamman.

Länsrätten bestämde att Elsa skulle tas från sina föräldrar, och bo någon annanstans. Kort därefter flyttades hon till ett akuthem i en stad i Västsverige.

Personal på akuthemmet beskrev Elsa som en öppen och spontan tjej, som blev glad både när hennes mamma och pappa kom på besök på boendet. Men de hade också uppmärksammat att hon drömde mycket om nätterna, och ibland skrek.

– Det är inget jag minns idag, säger hon när hon tar del av beskrivningen från akuthemmet.

Elsa berättar att hon alltid känt sig älskad av sin mamma. Och även om de inte alltid haft en enkel relation, ville Elsa bo hos henne ändå. Flera av orosanmälningarna mot hennes mamma menar hon var överdrivna och felaktiga.

– Min mamma har inte varit perfekt. Men det är ingen. Ibland har hon väl inte kunnat vara den mamman som jag behövt, men jag har alltid känt mig älskad av henne.

Hon vill inte skuldbelägga sin pappa heller. Hon förklarar att det inte var en enkel situation hos någon av föräldrarna. Men att hon mådde sämre hos sin pappa.

– Pappa visste inte hur han skulle hantera vissa situationer, och blev frustrerad. Då blev det ibland fel. Men jag var inte guds bästa barn, jag var inte alltid så lätt att hantera. Jag älskar båda mina föräldrar. Det var inte så att jag inte ville vara hos pappa alls, men det fanns alltid en rädsla över att jag inte skulle få vara hos min mamma.

Elsa rättar till datorn och berättar om ett minne från när hon bodde i ett familjehem utanför Borås. Hon beskriver det som en både bra och dålig tid. Det var där hon placerades efter att ha varit ett antal veckor på akuthemmet ihop med andra barn.

En dag ringde Elsas pappa och berättade att hon skulle få flytta hem till honom. Han hade överklagat beslutet om LVU och fått rätt.

– Då kastade jag mig i min fosterpappas armar, trots att jag inte tyckte så mycket om honom, och bara grät. Jag sa att jag inte ville, för jag var så rädd återigen för att inte få träffa mamma. Men det har aldrig spelat någon roll för socialtjänsten.

Efter än mer konflikter mellan Elsas mamma och pappa följde en vårdnadstvist, där Elsas pappa fick ensam vårdnad. Tingsrätten ansåg att han kunde ge Elsa en mer stabil och trygg tillvaro.

– Mamma kämpade för att jag skulle få bo hos henne, för att jag ville det.

I domen från tingsrätten står det att Elsa uttryckt att hon vill bo hos sin mamma, men att hon också plågas av en lojalitetskonflikt gentemot sina föräldrar och att hon haft svårt att bestämma sig.

Hon beskrivs i dokument ha en stark överlevnadsinstinkt, och en stark vilja. Socialsekreterarna skriver att hon haft en uppväxt med mycket instabila förhållanden och fått flytta över tio gånger. Hon gick i minst sju olika skolor, enligt handlingar BT tagit del av. Det är tveksamt om någon av föräldrarna ska anförtros ensam vårdnad om Elsa, menar socialsekreterarna, men föreslår ändå att pappan ska få ensam vårdnad.

Samtidigt konstaterar tingsrätten att vittnen som hörts i samband med vårdnadstvisten berättar att Elsa och hennes pappa har en god relation, och att hennes utveckling fortsatt positivt hos honom efter familjehemmet.

Mamman har också berättat i vårdnadsutredningen att båda föräldrarna använde aga i uppfostrande syfte när Elsa var liten, vilken hon insåg inte var bra.

Turerna kring hur Elsa flyttades mellan att bo hos familjevänner, till att bo i samhällets vård, till att bo hos sin pappa, och slutligen vara på flykt, beskriver hon som mycket tuffa och både psykiskt och fysiskt påfrestande.

– Jag utvecklade ett matmissbruk och åt jättemycket. Det var nog ett slags tröst, säger hon.

Det var strax efter vårdnadstvisten som Elsas mamma sökte sig till kvinnojouren, berättar Elsa. De fick hjälp med att fly till ett skyddat boende långt ifrån Sjuhärad. Elsa var då i elvaårsåldern.

– Vi var på flykt i nästan ett år, om jag minns rätt. Vi gömde oss från pappa.

Hur var det?

– Det var skitjobbigt. Jag hade stark ångest minns jag. Pappa skrev till mig på MSN, men jag fick inte svara. Det handlade inte om att jag inte älskade pappa, så det var svårt att inte få svara för jag saknade ju honom också. Men jag mådde psykiskt dåligt av att inte bo hos mamma.

Elsas mamma har senare, under en rättegång, beskrivit att hon ville skydda sin dotter och därför bestämde sig för att fly med henne. De flyttade runt med hjälp av kvinnojourer och en präst, och använde sig av andra namn för att inte bli upptäckta.

Efter att de bytt stad och hållit sig undan i flera månader orkade Elsa och hennes mamma inte gömma sig längre. De kunde inte leva ett normalt liv, och Elsa kunde visserligen få skolböcker och läsa en del på boendet, men hon kunde inte gå i skolan. De kontaktade socialtjänsten i samhället de bodde i och Elsa flögs hem till Västsverige. Hennes mamma, som varit anhållen i sin frånvaro misstänkt för egenmäktighet med barn, anmälde sig frivilligt hos polisen. Elsa fick bo tillfälligt på ett akutboende.

Följande år var Elsa fortsatt mycket orolig och ångestfull. Maten hade blivit en ångestdämpare och tröst. När hon flyttade till pappan var han noga med att hon skulle äta bra mat, ändå förvärrades matmissbruket och hon stannade i en kiosk varje dag efter skolan och köpte chips, berättar hon.

Senare kom Elsas mamma och pappa överens om att de skulle ha gemensam vårdnad. Elsa bodde sedan huvudsakligen hos sin mamma, men träffade också sin pappa.

– I början, när jag fått flytta till mamma, var det ganska stabilt. Men jag var redan skadad, mina utbrott som jag haft hos pappa fortsatte hos mamma. Det var okontrollerat. Jag hade så mycket känslor inom mig.

Hennes mamma gick efter ett tag med på en frivillig placering på ett HVB-hem. Alltså inte ett omhändertagande enligt LVU, utan en åtgärd som inte är tvingande. Elsa flyttade dit, men kände sig särbehandlad. Hon blev retad för att hon var överviktig, förklarar hon.

– Jag mådde skit, och hade ingen trygghet. När jag lämnade HVB-hemmet ordnade soc med en lägenhet till mig och jag flyttade hemifrån när jag var 17 år.

Idag säger Elsa att hon träffat så många olika socialsekreterare i sitt liv att hon känner sig mentalt allergisk. Fast det finns ett undantag, en person hon gärna vill nämna.

– Det var en socialsekreterare jag hade när jag bodde i familjehem. Hon var en som brydde sig, och jag kände att hon hörde mig. Jag minns att hon tog med mig till McDonalds och bjöd på mat. Det var lite som att jag kanske var hennes systerdotter.

Elsa har inte haft något fast jobb i vuxen ålder. Idag har hon en god man som hjälper henne med bland annat skuldsanering. För ett antal år sedan diagnostiserades hon med bland annat autism, berättar hon. Hon har det svårt i vardagen med fysiska besvär, och bor i en servicebostad.

– Jag har jobbat lite som en typ av administratör för ett företag och även lite som ”telefonvärdinna”, alltså ett jobb där man tar telefonsamtal och låtsas vara kåt som ”heta linjen”. Men jag gjorde det bara någon månad.

Hur påverkade det dig?

– Det tärde på mig mentalt, jag mådde inte bra av det. Det var inget för mig.

Vi tar en liten paus. Men dröjer sedan vid det smärtsamma en stund still. Elsa säger att hon kämpar mycket med kontakten med vården, för att få hjälp med att träffa någon att prata med. Men hon möter mycket motstånd, berättar hon.

– Psykiatrin vill inte hjälpa en person med autism, upplever jag. Men mina problem har inte med min autism att göra. Jag mår dåligt för att jag inte har en grund att stå på.

Samtidigt berättar Elsa att hon gör vad hon kan för att må bättre. Hon har till exempel utbildat sig till kostrådgivare för att kunna hjälpa sig själv och andra, det är något hon brinner för.

Hon tar upp sin mobil och ringer till sin mamma, Alice. Hon ska ansluta till vårt samtal. Efter en liten stund dyker hennes bild upp på skärmen och hon vinkar från sitt rum med hörlurarna på huvudet.

Alice betonar under samtalet att allt hon velat har varit att Elsa ska må bra, att det har varit det viktigaste för henne, även om mycket inte blev som hon velat under Elsas uppväxt.

– Det har varit alldeles för mycket kors och tvärs, där hon inte fått rota sig. Så vill man inte att det ska vara. Men nu kan man inte göra något ogjort. Det finns inget sätt att ändra det som varit, säger Alice.

Hon berättar om bråken mellan henne och Elsas pappa. Och att hon var för ett LVU, för att hon inte såg någon annan väg för sin dotters välmående.

– Vi hade stöd från kommunen, jag sa att det enda sättet är att rycka henne ifrån konflikten som inte går att lösa. Jag tyckte… jag visste inget annat sätt att lösa det på.

Hur var det för dig att se Elsa flyttas runt?

– Jag hade inte makten att göra någonting. Makten tog jag när vi begav oss på flykt.

I LVU-domen från 2002 står det att du brast i omsorgen om Elsa, hur ser du på det idag?

– Det kom anmälningar om trasiga kläder, och att det var stökigt hemma hos mig. Men de hade varit på besök en gång och därefter gjort en bedömning. Det var så mycket som var dumt. Jag mådde inte bra, men det betydde inte att Elsa inte fick omsorg. Jag kände mig ganska maktlös och inte lyssnad på. Bråken mellan oss föräldrar påverkade vår dotter, så var det. Men hon har alltid varit i första rummet. Ibland har jag varit en bättre mamma och ibland en lite sämre mamma.

Elsa och hennes mamma pratar om minnen som dyker upp under intervjun. Det har gått många år sedan de flydde med hjälp av kvinnojouren, och sedan Elsa blev omhändertagen enligt LVU. En del saker är svåra att komma ihåg. Men spåren av Elsas turbulenta barndom sitter kvar. Alice är fortfarande kritisk till socialtjänstens arbete. Hon blev också dömd för att hon hållit sig undan tillsammans med dottern.

Idag bor de många mil ifrån Borås och Sjuhärad, men nära varandra och ses regelbundet.

– Ingen har slagits så mycket för mig som min mamma, säger Elsa.

Relationen till hennes pappa är också bra idag, de hörs via telefon med jämna mellanrum.

– Nu när jag är äldre har jag flera gånger tänkt att jag vill fira jul med honom och sånt. Han är viktig för mig, och har alltid varit.

Hon rättar till mikrofonen och funderar över hur hennes situation är idag, och hur mycket hon bär inom sig på grund av sin instabila uppväxt.

Om du skulle kunna säga något till ditt yngre jag, vad skulle du vilja säga då?

– Jag skulle vilja säga att det blir bättre. Men det har det inte blivit, så jag kan inte säga det. Men jag hade velat att det skulle vara sant. Jag är 30 år och allt jag varit med om tär fortfarande på mig. Det blev aldrig som jag ville, andra bestämde. Sen förstår jag att det inte alltid är så att ett barn vet vad som är bäst för sig. Men det kändes som att jag ignorerades helt, säger Elsa och brister i gråt.

Elsa och Alice heter egentligen något annat.