Appelqvist tar plats som deckardrottning
Kanske det ännu är en bit kvar till högheter som Åsa Larsson och Karin Gerhardsen, men visst finns det en plats i hovet.
Nu är det ju lite löjligt, det där med deckardrottningar eftersom det bara är de som skriver i den lite lättare genren som räknas som sådana, de som skriver mysdeckare och lägger pussel i småstadsmiljö och är arvtagare till Maria Lang. Tyngre, allvarliga med otäckheter som våld mot barn, prostitution eller som på annat sätt skildrar samhällets skuggsidor är en annan genre för sig.
Och nej, Kristina Appelqvist skriver inte om olycksbarnen. Hon skriver om folk i universitetsmiljö med borgerliga och samhällsstöttande värderingar. Som nyfikna journalister, goda poliser och duktiga lärare. Även brottslingarna i denna den fjärde boken är hämtade ur denna miljö, vilket framkommer redan tidigt i det första kapitlet då de ska stjäla en tavla av Vincent van Gogh som hänger i konsthallen i Skövde.
De räknar med att de som hittills oförvitliga medborgare med fasta anställningar vid universitet ska klara sig undan misstankar, dessutom är ju deras plan bergsäker. De lämnar inga spår efter sig. Vad de dock inte har tagit med i planen är att de ska stöta på ett lik i kulturhuset. En mördad chefredaktör.
I sin lätta genre är Kristina Appelqvist en författare som är pålitlig och som levererar precis det som utlovas. Det är mysigt, lagom spännande, välskrivet, lite romantiskt med små förvecklingar och ett ganska oväntat slut. Gott så. Men det är inget man lägger på minnet.
Mats Palmquist
