Boken hade gjort sig bättre som film

Det är människor som rest till platsen för att de har expertkunskaper. Det är de arbetslösa invånarna som äntligen får ett arbete, om än tillfälligt. Det är borgmästaren, byggbossen, ingenjören, hon som ansvarar för betongen, indianerna som aldrig får svindel och jobbar högst upp, mamman som nästan alltid kommer försent.

Romanens styrka är just myllret av människor; den kokande känslan som bildas när många människor, som aldrig setts förut, samlas på en plats för att göra något tillsammans. Den fysiska, tryckkokande känslan. Känslan av att något kommer gå helt på tok. En väntande katastrof. För bron är alldeles för stor, alldeles för dyr, bygget måste gå fort, säkerheten tummas, arbetarna vill ha högre löner.

Prosan har högt tempo, en täthet som förstärker känslan av att det är bråttom. Meningarna vindlar sida upp och sida ner i en ändlös ström av ord, meningar som aldrig tycks få en punkt eller ett slut. Men jag är inte jätteförtjust. Det höga tempot får mig att vilja läsa snabbare, men ögat får inget fäste. Jag hänger inte med, börjar missa ord, börjar missa händelser som bara finns i den sista bisatsen.

Och jag tänker den förbjudna tanken: det här skulle passa bättre som film. För det är faktiskt en bra historia. Det är en bra idé att samla olika typer av människor från olika klasser och etniciteter på en och samma plats för att se till att de åstadkommer något tillsammans. I Drömmen om en bro finns en miljö som skulle kunna gestaltas utmärkt på film. I Drömmen om en bro finns karaktärer som skulle kunna gestaltas till och med bättre på film.

Drömmen om en bro saknar också en tydlig grand final. Men en sådan prosa och en sådan berättelse, som har en så tydlig riktning framåt och en sån tydlig känsla av annalkande katastrof, blir det ett verkligt antiklimax när slutscenen handlar om - något i sammanhanget så banalt som - kärlek.

Annika Koldenius