Långa lappflickan som sensation

Precis som i förra boken – en lyrisk essäbok med konservatorn, naturfilmaren och äventyraren David Sjölander som huvudperson – intresserar sig Hagberg för hur man med vetenskapen som förevändning kunnat ursäkta i princip vilka övergrepp som helst gentemot ”det vilda” utanför eller inom civilisationen. Precis som i den boken använder sig Hagberg dessutom av det inom skönlitteraturen relativt ovanliga berättarformen andra person.

Det du som tilltalas denna gång är Christina Katarina Larsdotter (1819–1854) som blev känd under namnet ”Stor-Stina”. Denna lappflickas berömdhet vilade enbart på det faktum att hon var extremt storväxt. Hon slutade aldrig helt att växa och mätte vid sin död 210 centimeter.

Detta var under en tid när en sådan avvikelse från normen räckte för att kunna ifrågasätta om hon överhuvudtaget var riktigt mänsklig.

Det var också en tid när kringresande varietésällskap förevisade människor med olika former av fysiska avvikelser för att kittla publikens sensationslystnad.

”Stor-Stina” blev själv inlockad att följa med i ett sådant sällskap söderut lett av en herre vid namn Wolfenstein. Kanske var det inte enbart för den ekonomiska ersättningen, kanske var det också för att känna sig ha ett värde – om än utan värdighet. Om det kan man bara spekulera, och det gör Hagberg.

Var gränserna går för vad som är historiska fakta och vad som är författarens fantasi är något oklar för den som inte själv gräver sig ner i källorna.

Blev Larsdotter verkligen gravid efter ett samlag med en dvärg i samma varietésällskap? Är det klarlagt att det var såret efter ett björnangrepp som orsakade kallbranden som tog hennes liv vid 35 års ålder? Och sedan medicinprofessorns känslor i det makabra efterspelet när han reser upp för att göra anspråk på hennes kvarlevor – vilka han sedan grundligt dissekerar innan hennes skelett slutligen ställs ut på Karolinska Institutet: hade hans känslor inför Larsdotters lik verkligen den febrigt erotiska underton Hagberg laddar dem med?

Mycket är förstås svårt att veta säkert, vilket i sig är del i en intressant problematik som inkluderar såväl författaren som läsaren.

När bokens berättare plötsligen möter blicken hos den döda han väcker till liv uppstår konfrontationen:

”Du frågar vem jag är. Varför jag inte låter dig vila?”

Det är förstås en bra fråga. Kanske handlar det om återupprättelse, kanske handlar det om att låta hennes öde tjäna till reflektion kring huruvida vår sensationslystnad idag är så olik den människor uppvisade på 1800-talet. Hur som helst måste man säga att Hagberg gett sig i kast med uppgiften med stor skrivarbegåvning – det är en stilistiskt fulländad och mycket suggestivt framförd berättelse.

Jag skulle önska att merparten av den vore osann. Eller: det är i alla fall utan tvekan vad jag intalar mig att jag önskar.

Kristian Fredén