Läsvärt om eftersatt bygd
Den bilden stämmer förvånansvärt väl med den som Lars Pettersson tecknar i sitt debutverk, Kautokeino, en blodig kniv.
På omslaget står det ”thriller”. Det stämmer inte alls, Pettersson har på intet sätt skrivit en thriller. Spänningsroman? Ja, kanske. Emellanåt är Kautokeino, en blodig kniv något adrenalinhöjande. Men thriller, knappast. Men det gör den inte sämre på något vis, det är bara lite missvisande.
Man kan säga att Kautokeino, en blodig kniv är en roman som tar vid där Bodil Hagbrinks barnbok slutade. Den tecknar ett mångfacetterat porträtt av de nordnorska samernas liv.
Den målar också landskapets dramatiska ödslighet och de stora variationerna i vädret. Man känner kylan krypa in på bara skinnet för att sedan början känna värmen när temperaturen stiger. Till slut blir det närmast kvalmigt när nollstrecket passeras. Lars Pettersson har språk nog att skildra de yttre omständigheterna väl. Lite svårare blir det när han närmar sig människorna.
Till Kautokeino kommer Anna Magnusson, biträdande åklagare i Stockholm. Hennes samiska mamma lämnade släkten lång ovan polcirkeln för kärleken till en svensk man. Hennes mormor har bett henne fara hem för att hjälpa en kusin som blivit anklagad för våldtäkt.
Anna har aldrig funderat särskilt mycket på sitt ursprung och är inte så uppdaterad på vare sig språk eller seder. Det är en anledning till att hon blir betraktad med misstänksamhet och skepsis, hon en rivgu från Stockholm. En annan anledning är de som inte vill att hon ska börja nysta i en härva av mutor, svartslakt av renar, vänskapskorruption, misshandel, mord och familjelojaliteter.
För att vara en rivgu, en utböling med liten erfarenhet av livet på vinterfjället, visar Anna oanade talanger när det gäller överlevnadskunskaper och skoterkörning. Där brister det i trovärdigheten liksom i förmågan hos en medelålders manlig författare att sätta sig in i en ung kvinnas liv.
Ändå är Kautokeino, en blodig kniv en mycket läsvärd roman om en bygd, ett folk och en kultur som är sorgligt eftersatt i den svenska litteraturen. Och för de fina naturskildringarna.
Mats Palmquist
