Ruskigt och skickligt

Precis som i Östlunds film hamnar människorna i Dahlströms berättelser mer eller mindre utan egen förskyllan i situationer de inte kan råda över. Som om något ödesbestämt försatt dem i livspositioner de inte riktigt förmår ta sig ur.

I Dahlströms förra roman, Spådom (2011), hans första på femton år för övrigt, stod tre män som seglar på grund i centrum - en polis, en läkare och en handläggare på Försäkringskassan.

I Sken riktas i stället fokus mot tre kvinnor i bryderier: en arkeolog arbetar på en utgrävning på en äng intill vad som ska bli en motorväg, en förskollärare i glesbygden överges av sin man och ett vårdbiträde sliter tungt på ett ålderdomshem.

Alla namnlösa - i likhet med samtliga personer i romanen - och märkligt anonyma, trots det smärtsamt påträngande. I de här texterna härskar en monumental tomhet och kyla, och det ska sägas med en gång - det är kusligt på riktigt! Kusligt som i kusligt hemskt, och kusligt som i kusligt skickligt utfört.

En krypande olustkänsla av att något kommer att gå riktigt fel infinner sig tämligen omedelbart i Dahlström texter och den slags spänning uppstår som gör det frestande att läsa vidare som vore det en pageturner.

Det skulle i så fall vara ett stort misstag. Här är nämligen sällsynt med dramatiska yttre händelser – undantaget möjligen delen med förskolelärarinnan i centrum – nej, här ligger spänningen främst i vad som finns i undertexten. Hur människorna talar, eller inte talar, till varandra, orden i orden. Replikerna i de vardagssamtal som så rikligt förekommer här svävar hela tiden över osynliga minfält. Dahlström är framgångsrik dramatiker, varför visar han tydligt, när han som här skriver dialog i gränstrakterna till perfektion.

Romanens själva huvudidé, som sannolikt är att visa på vår oförmåga att hantera livet i välfärdssamhället borde egentligen vara uttjatad vid det här laget, med den språkliga precision och begåvning Dahlström är i besittning av visas att så är långt ifrån fallet.

Min enda invändning skulle kunna vara att mittenpartiet – det om förskolelärarinnan – känns överkonstruerat, och jag är inte riktigt säker på att jag fullt ut fattade.

Fast det beror säkert mest på ett personligt tillkortakommande. Jag får trösta mig med Ludwig Wittgenstein som en gång sade om Georg Trakls dikter att han inte förstod dem, men att de andades genialitet!

Per-Axel Svensson