Tidsandan i överklassen

Den första delen, Högre än alla himlar, kom 2010 och nu kommer del två med namnet Blå koral.

Författaren skildrar tiden och tidsandan genom en grupp vänner i överklassen. De bor på exklusiva adresser i Stockholm och har sommarhus i Falsterbo. De är ud-tjänstemän, värdepappersmäklare, psykoger och här finns en framgångsrik romanförfattare - samt en inte ännu så framgångsrik skådespelare som bor på Söder för lite kontrast.

Här finns också personer som kommer från medelklassen och gift sig in i gruppen. Högre än alla himlar var gillade jag mest i teorin. Viktigt och intressant att Louise Boije af Gennäs diskuterar klass och det gör hon ordentligt, och från sin egen priviligierade klassposition. Men sedan blev jag mest irriterad på den boken. Den var så lifestyle. Som Elle och Elle interiör och Elle mat plus några karaktärer. Alla luftiga gardiner som böljade, alla intensivt blå ögon, alla delikata måltider, alla vackra hem och lyckliga barn och blonda lockar.... det stod mig upp i halsen och det stod verkligen i vägen för att känna någon som helst sympati för karaktärerna.

I del två hittar jag heller ingen sympati för karaktärerna, men mycket av lifestyle-grejen är borta.

Precis som i den första boken får det aktuella nyhetsflödet ta stor plats och någon av vännerna råkar alltid vara på plats vare sig det rör sig om 11 september, stormen Gudrun, orkanen Katrina eller tsunamin.

Blå koral är en betydligt mörkare bok än sin föregångare, ja titlarna avslöjar ju en hel del om böckernas olika toner och teman.

Koral är melodin till en kyrklig sång. Att Louise Boije af Gennäs också tar upp den personliga kristna tron är även det intressant, tillika ovanligt. Tack vare sitt mörker och smärta är Blå koral betydligt mer innehållsrik och läsvärd än sin fluffiga föregångare och här finns stycken som får plågorna att kännas och tårarna att börja rinna. Men boken hade tilltalat mig mer om författaren hade tagit bort några av alla de långa härliga promenaderna och alla koppar kaffe som dricks i sofforna efter alla middagar som vännerna äter.

Jag förstår att hon vill måla upp bilder, miljöer, dokumentera en viss tid på en viss plats Men det blir för mycket av det goda.

Camilla Carnmo