Tystnaden talar sitt språk

Det var umbäranden och svält, resor i boskapsvagnar, fasansfulla vandringar och förmodligen ännu mer hemska upplevelser som hon aldrig velat berätta för mig. Sedan kom arbetslägret i Sibirien och om det får jag heller inte veta något. R är tyst. För att orka leva måste hon glömma. Det är en överlevnadsstrategi. En variant av tystnad för tystnad är inte bara frånvaro av ljud utan också frånvaro av tal.

Professor emerita i historia, Eva Österberg, har skrivit boken Tystnader och tider, samtal med historien. Hon ger där exempel på olika slags tystnader från medeltiden till idag och tystnad är något som existerar i många former. Det kan vara luckor i historieskrivningen antingen det beror på brist på källor eller att det är segrarnas historia som skrivits medan förlorarnas tystats ner. Blyghet, dövstumhet och tigande på grund av rädsla att uteslutas ur social gemenskap, är andra slags tystnader.

Vissa tystnader har förvandlats genom historien, andra inte. I vår tid har vi yttrandefrihet och behöver inte längre hemlighålla våra åsikter av skräck för att bestraffas. På medeltiden var det inte tyst i kyrkan utan den var ett ställe där det pratades och fördes oväsen, likaså sjöng och bad man högt i ett hus där någon låg för döden. Nu är det tvärtom, detta är idag vad man kan kalla tysta rum fyllda av andäktighet och vördnad. Men att tala måttfullt och lyssna till vad andra har att säga har i alla tider ansetts som önskvärt beteende i samvaron med andra människor. Det finns också tysta situationer, en är när främlingar möts och är osäkra på varandras avsikter. Om man talar om en tyst plats är ett kloster ett typfall och det som gäller där är en självvald tystnad istället för en påtvingad tystnad, två begrepp som Österberg skiljer på i denna kunskapsrika bok. Hennes många referenser till historiker, författare och filosofer flyter fint in i texten utan att den blir snårig och det är tydligt att hon lagt sig vinn om att formulera sig lättförståeligt. Hon skriver för den allmänne läsaren och har inget behov av att genom akademiskt språkbruk stoltsera med sin onekligen stora lärdom.

Att läsa Tystnader och tider är som att i sakta mak guidas genom ett hus där dået och nuet är närvarande i varje rum. Själva boken är också tyst på något sätt, den ger en läsning som är stilla och tillbakalutad, det är ord utan brus och högljudda åthävor. En bok full av resonemang som man till dagligdags sällan funderar på och den lämnar läsaren med kvardröjande intryck som hon kan tänka på länge efter att boken är utläst.

Ingrid Kampås