Urstarkt om Kambodja

Kan man som här skriva i närheten av sådana giganter utan att spränga sig och alltför mycket efterlikna, ja, då har man verkligen lyckats.

Det här känns fullgånget och kan inte vara annat än en av de finaste romandebuterna på ett par decennier, minst. Stora ord, jag vet, men jag står för dem.

I Pol Pots leende undersökte Fröberg Idling grundligt mekanismerna bakom folkmordet i Kambodja på 1970-talet, inte minst genomlystes den svenska hejarklacken – med Jan Myrdal som den störste skränfocken – och dess bakomliggande motiv. I Sång till den storm som skall komma får vi förhistorien i fiktiv, eller åtminstone halvfiktiv, form. För när Fröberg Idling här tar sig före att skildra, bland andra, den unge Saloth Sar, Pol Pot är ett nom de guerre, så varvar han fakta med ren fiktion.

Det är augusti 1955 i Pnohm Penh. Hett. Fuktigt. Nervöst. Kolonialmakten Frankrike har tvingats lämna över makten till kambodjanerna 1953. I det postkoloniala vacuum som uppstått har prins Norodom Sihanouk abdikerat som monark till förmån för sin far för att kunna ställa upp i landets första allmänna val. Intrigerna är legio: Sihanouk och hans Folksocialistiska Samfundet spelar under täcket med amerikanarna, kommunistiska Folkfronten är lierat med Nordvietnam och Demokratiska Partiet har som första punkt på partiprogrammet att avskaffa monarkin och i stället göra Kambodja till republik.

I detta ideologiska tvärdrag möter vi (1) Sar, utbildad i Frankrike under 1940-talet, officiellt medlem i Demokratiska Partiet men samtidigt hemlig informatör åt Folkfronten, trolovad med den vackra (2) Somaly, nybliven Miss Cambodge och älskarinna till (3) Sary, en av Sihanouks närmaste män och kallhamrad realpolitiker.

De tre karaktärerna ägnas var sitt kapitel i romanen, samtidigt som de obesvärat vandrar ut och in i varandras berättelser, allt åstadkommet genom en intrikat cross cutting-teknik som nästan för tankarna till Pulp Fiction.

Att som här skildra de bakomliggande geopolitiska och psykologiska faktorerna till Vietnam-kriget och den därpå följande katastrofen i Kambodja i en helt igenom trovärdig romanform är stort nog, levererar man dessutom (som manlig författare!) ett så fullödigt kvinnoporträtt som det av Somaly, ja, då är det svårt att få superlativen att räcka till.

Per-Axel Svensson